Fröken Kung fortsätter tala med döda

Fröken Kung lär Pablo P ett och annat om konst

– Hörrödu Pablo, du vet den där bruden du målade, hon som bar det där kruset, du vet. Var hon verkligen så där besynnerligt jämntjock över hela kroppen?
– Hombre hombre!! Åh, jag menar mujer! Mujer! Eres loca?! Stupido?!
– Ja, men kära du!! Den där tavlan kostar mer än vad hela mitt kungarike kostar att dra runt om året, och det minsta man kan begära är väl att hon ska vara snygg?! Och loco loco kan du vara själv!
– Men du då på den där bilden, ha!! Är det en blind naivist utan händer som målat den eller? Hahaha!!
– Nej, det är en ultrareaktionär superrealist med en viss dragning åt en något abstrakt falang av tidig impressionism. För övrigt är denne konstnär skolad på de bästa av skolor och förutspås en lysande karriär inom hovmåleriet i Eurpoa. Denna nya ism kallas för övrigt hovism. Det visste du inte va, din gamla räkmackesurfare!?
– Bhaa! Det jag inte vet om konsten är inte värt att veta!
– Men du, ärligt talat... Hur jävla bra var du på att få saker och ting att se ut som de göööör?? Jag såg till exempel aldrig några gråtande barn på dina målningar. Varför målade du aldrig några såna? Världen är full av gråtande barn! Såna där fina som är så fint målade att man nästan tror att de är riktiga. Såna kunde du inte göra du!! Det måste väl för bövelen vara det första man lär sig på konstskolorna, att man ska måla så folk ser vad det föreställer! Och va tusan gick du på när du målade allt i blått egentligen?? Giftsvamp?
– Måla och måla, jag behövde ju inte måla så förbannat mycket på senare år. Ett tag stod jag och sprätte lite färg på tallrikar dagarna i ända. Jäklar vilken fin förtjänst det var du! Inget är mer inbringande än människans fåfänga. (ett picassoskt skratt hörs eka över nejden) Alla ville ha ett streck från mig – Il grande!! Om jag så hade pinkat på ett papper skulle folk över hela världen ha tömt sina bankkonton för att köpa pappret!

Fröken Kung börjar rulla besynnerligt med ögonbrynen och den uppmärksamme ser att det pågår något alldeles strålande i den kungliga tankeverksamheten.

– Hm…du, jag har lite papper här. Är du inte pissnödig?

Fröken Kung talar med döda

I detta kungarike försiggick både det ena och det andra. Ibland samtidigt dessutom. Konungen hade många strängar på sin kungliga lyra och att tala med döda var en av dem. Att tala med halvdöda hörde mer till vardagligheterna och förtjänar här ingen närmare titt.

Genom att ta del av dessa dialoger får vi en avslöjande inblick i det kungliga själslivet och vi kan utgå ifrån att en kunglighet knappast ägnar sig åt dialoger med kreti och pleti, utan med intressanta människor. Möjligen med något undantag. Det är trots allt en mångfacetterad regent vi har att göra med.
Läs själva.


Fröken Kung får audiens hos Hjalmar Söderberg

– Säg mig, allra käraste Herr Söderberg…
– Kalla mig Hjalmar, för all del Fröken. Ni är ju trots allt kung.
– Åh, så generöst av Er. Jag tycker nog att det epitetet passar bättre på Er förstås.
– Jasså, hurså?
– Jo… Herr…Hjalmar, det är något jag måste säga Er. Något ur djupet av mitt hjärta. Det är både sorgligt och glatt, men framförallt helt sant.
– Ser man på, men så lätta Ert hjärta, Fröken?
– Jo, det är nog så att… Jag älskar Er. Och det är verkligen ingen chimär, ingen skolflicksförälskelse, ingen betuttning. Det är kärlek – på blodigaste allvar. På liv och död – i blod svett och tårar.
– Vad kan jag säga…
– I alltför många år gick jag ovetande om Er existens, ja, jag var väl inte direkt ovetande, men jag tog mig inte för att lära känna Er bättre. Men när jag väl så gjorde var det som om denna min vilsna själ fann ett hem i Era ord. Det var som om en sträng var knuten från vart och ett av era ord och sammanlänkad med min själ. Förstår Ni, käre Hjalmar?
– Ja…jag förstår Er alltför väl. Och det är väl just därför Ni känner som Ni gör, unga Fröken. För det finns själar som talar ett eget sällsamt språk, som vore de sammanbundna med osynliga band. Alla har vi själar som äger dessa språk, men de äro olika till sin dignitet och dessa sagolika band uppstå blott med några få av dem som vandrar på vår jord. Det smärtar mig att säga Er, kära Fröken, att Ni – som alltid – är för tidigt eller för sent ute. I detta fall så mycket som i runda tal hundra år för sent.
– Ja…gnugga in det bara!

En tung kunglig suck ljuder över kungadömet Megalomanienborg och i dess medborgare går en simultan ilning av smärta.

– Ni är en ovanligt känslig Kung, om jag får vara så direkt och tala öppet ur mitt hjärta.
– Ja, visst får Ni det. Ingen talar ur ett vackrare hjärta…
– Men hur skulle jag kunna lindra denna Er plåga?
– Kom tillbaka!! Kom tillbaka och skriv! Skriv en bok för var och en av de dagar som återstår av detta mitt kungliga liv.
– För Er, vars själ jag tycks ha rört, skulle jag göra det, om det bara stod i min makt.
– Men säg mig då, Käre Hjalmar, och nu tycker jag att vi kommit varandra så nära att jag kan kalla dig Hjalle, och att du för all del kan kalla mig din egen lilla Sugar-pie-honey, vad i hela förbannade helvete ska jag göra med denna kärlek till Er???!

Hela kungariket skälver under den långa tystnad som infinner sig då Herr Söderberg lägger pannan i djupa veck och söker i sitt allra innersta efter det hans hjärta förtäljer.
Så säger han slutligen med en stämma som genljuder i hela den förtvivlade Konungens konungsliga kropp:

– Älska mig – och skriv!

Och här ses Fröken Kung dråsa av den kungliga tronen och falla i det kungliga golvet med en mycket tung, kunglig och ödesmättad duns. Kungariket rister i dess grundvalar ity man ännu inte vet om Kungen fortfarande kan räknas till de levande.

Spridda skurar av kungliga klokheter

I egenskap av er ciceron vill jag bara be att få påpeka att vi ser framför oss en regent vars möte med ödmjukheten inte liknar de man annars ser hos individer i liknande ställning. Fröken Kung blickar på ett frapperande sätt in i det kungliga själamörkret och sätter därefter det kungliga fingret på både en och två springande punkter i det kungliga psyket.
Lyckliga de medborgare som leds av denna regent! Likt mössen som tycks lämna en liten lort för varje steg de tar spottar denna vår regent ur sig den ena livsvisdomen efter den andra. Och vad behöver väl människorna, om inte en klok ledare?
Se bara.


Spridda skurar av Fröken Kungs klokheter:

$ Man ska aldrig lita på det man läser – så sant som det står skrivet.

$ Det är bättre med tusen fåglar i skogen, än en dårpippi på krogen.

$ Man ska inte kasta ut barnet med badvattnet, det vore bra dumt ur en herrans massa aspekter.

$ Bättre tidigt än senare.

$ Bättre allt än inget.

$ Bättre att lyssna till symfonier av brustna strängar, än att höra ekot av en enda.

$ Det blir aldrig som man tänkt sig, kanske är det tur att så få gör det.

$ Gå inte över ån efter vatten, gör som statsministern - skaffa dig en piga som gör det åt dig.

$ Den som gräver en grop åt andra faller ofta lätt däri, varför stege bör medtagas vid gropgrävande ämnat åt andra.

$ Det är bättre att ha älskat och krossat ett och annat hjärta, än inget alls.

$ Mister du en står dig tusende åter, tar du dig en står det tusen och gråter.

$ Vakta din tunga för elaka sarkasmer – fastnar en i halsen får du stå där med spasmer.
(Detta är en av Kungens personliga favoriter som hon titt som tätt spikar upp på slottsporten till allmän beskådan, eller förlåt – beundran.)

$ Hellre en enda bra bok i hyllan än fyrahundrasjuttioåtta dåliga.

$ Hellre en regering som skjuter arbetslösa och sjuka direkt än låter dem svälta ihjäl.

$ Hellre två TV-kanaler som erbjuder mångfald än två hundra som erbjuder enfald.

$ Mycket choklad är bra för själen. Och mer är ännu bättre.

En helt vanlig dag i kungariket Megalomanienborg kan man se kungarikets härskare lutad över sin skrivpulpet, med pennan i högra handen och den vänstra handens fingrar stöttande det kungliga huvudet i dess ansvarstyngda grubblerier. Ingen vet vad som försiggår innanför den kungliga skalpen, men ett som är säkert är att alltid är det något. Denna dag, det vill säga dagen i fråga, visade det sig vara en skrivelse till folket som bar spår av kunglig självrannsakan.
Läs själva.


Högt ärade människor uti mitt eget förtjusande lilla rike!

Det har tagit mig många, långa, hårda, svåra, eländiga, lycksaliga, bedrövliga, gudomliga, fasansfulla, intetsägande, oförglömliga år att komma fram till att jag är och förblir (med viss reservation för ändringar) en del av mänskligheten och att jag i enlighet med detta bör bete mig som en god medborgare.

Jag har lekt för lite, och ändå inte tagit mig själv på tillräckligt stort allvar. Jag ska börja med det nu. Jag ska börja med att ta mig på så stort allvar att jag talar om mig själv i tredje person; Hennes Majestät Konungen. Fröken Kung!

Att slicka rövar har jag aldrig utvecklat smak för – även om jag emellanåt hängett mig åt ivrigt slickande på en och annan rövare, företrädesvis då stiliga sjörövare i kragstövlar – ej heller det att följa lagar, infogas i regelsystem, hålla tand för tunga, spela roller och agera falskt blygsam och så vidare med mera med mera. Kort sagt - det som utgör vår civilisations själva fundament. Det är nu så att jag föddes på tvären, dessutom en månad för sent eftersom jag in i det längsta ifrågasatte vad det skulle vara bra för.

Varför alla dessa Varför? Denna fråga har fått mina matematiklärare att genom åren se sina hår gråna i förtid då de funnit sig oförmögna att svara på frågor som även en matematiklärare borde ha frågat sig. Men hade inte ett och annat exemplar av den mänskliga rasen emellanåt ställt sig frågan varför, hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar och näverskor och förvisso då sluppit en massa elände som att leta efter försvunna fjärrkontroller, tigga ihop till för höga telefonräkningar och spendera timmar framför en flimrande apparat i tron att vi ska finna vår andra hälft och därmed ges evig och salig lycka.

Varför bör man således fråga sig allt som oftast. Hellre för mycket än för lite. Ibland är det emellertid bäst att avstå – fråga mig inte varför.

Nåväl. Vad jag nu skulle komma fram till var att det hade tagit mig många, långa, hårda, svåra, eländiga, lycksaliga, bedrövliga, gudomliga, fasansfulla, intetsägande, oförglömliga år att inse att jag behöver ER – kära medmänniskor. Och riktar ni en puffra mot min tinning och håller sabeln mot min strupe och säger att jag aldrig mer kommer att få äta en endaste chokladbit, kan tänkas kommer jag då att avsvära mig både misantropi, cynism och ironisjuka. Det lär dock bara fungera med det sista tillägget.

Just det, behöver man någon så duger det inte att sitta och slänga en massa sarkastiska ironier i huvudet på andra. Det duger inte med att tvinga människor att tänka själva – man måste locka dem! Den observante ser nu givetvis att jag börjar tala om människan i form av ”dem” när jag själv tydligen anser mig resa mig över den gråa massan, den på gräsrotsnivå ni vet, den på golvet. Detta är givetvis en fräckhet som jag förbehåller mig rätten att ta mig – enär det står vem som helst fritt att när som helst utmana mig på duell. Jag stångas gärna, kan tilläggas. Jag ger mig aldrig, kan tilläggas. Jag är Främlingslegionen personifierad, kan tilläggas. Jag är släkt, om än i mycket krokigt nedstigande led, med en viss Al Capone (och detta sista var en så kallad vit liten lögn, kan tilläggas). Och jag är mycket mån om att värna den svages rätt, varför det kan gagna dig att spela svag, om du nu inte är det av naturen vill säga, men betänk då att jag i regel ser igenom alla spel, och att ska vi spela något kan vi lika gärna spela Mah Jong, ta ett glas rött och njuta av tillvaron. Jag är bara långsint när det passar mig, kan tilläggas.

Hur som helst. Jag skulle nu komma fram till att den sortens ödmjukhet som kommer till den som inser sin litenhet och därmed sitt behov av andra är omvälvande. För att axla denna nya insikt måste man istället för att ägna sig åt elokventa verfremdungseffekter, ägna sig åt folkligt fraterniserande. Dessutom passar det sig föga för en kvinna i min aktningsvärda ålder att gå runt och skjuta människor för att de till exempel säger kjaaaamiz. Sådant kan man ägna sig åt när man är 39, inte när man står i begrepp att fylla 40! Det hade ju lika gärna kunnat vara jag som led av ett så svårt talfel att det gjorde sig gällande även i skrift. Nej, ödmjukhet – systrar och bröder – det är melodin som framledes ska sjungas från denna min tron.

Den allra ödmjukaste Konungskan av Megalomanienborg ska hädanefter ägna sig åt dialogen - den allra ädlaste formen av mänskligt samspråk. Bara sent om nätterna ska hon i sin lilla stad förklä sig till oigenkännlighet och vandra längs gatorna mässande profetens monologa budskap. Hon ska om dagarna bejaka den pytteminstalilla människan i sig själv och leka mer, sätta rosetter i sitt hår och nypa gossar i baken. Hon ska le med ett leende lika brett som Falsterbo-Skanör-remsan. Hon ska hoppa glatt när hon om morgonen beger sig till lärosätet där hon med öppet och icke tvivlande sinne ska pressa in nya klokskaper i den skalle där sinnet understundom väger så tungt, att det om man släppte det från nionde våningen skulle göra en krater stor som Gotland. Hon ska emotse livet med hopp som hon inhandlat en masse till extrapris på AG:s. Hon ska inte låta fattigdom, sjukdom och andra bagateller få grumla siktet på den nya horisonten. Hon ska återuppstå som en ny och bättre människa. Hon ska äntligen äntra det nya årtusendet!

Det var en gång en kung

Det var en gång en kung. Ja, det vill säga det var en gång en människa av misstänkt kvinnligt kön som vägrade finna sig i tingens ordning. En människa, för det var det otvivelaktigt fråga om, som glatt och utan att blinka kunde utropa sig till härskare över ett eget rike, som utan att skämmas över det kunde daska både en, två och tre hyperboler i huvudet på vem som helst som hon fann behöva det. Människan av misstänkt kvinnligt kön ansåg att regler och lagar var till för att ifrågasättas, prövas och därefter endera följas eller möjligen omskapas enligt egen och bättre modell. För det mesta det senare.
Vad sa ni? En besserwisser? Nej… nja… det är ett lite för ensidigt epitet på denna figur vars storhetsvansinne emellanåt saknar gränser, vars godhet stundom kan liknas vid gudars dito och vars självrannsakan beskådas främst med mikroskop och tålamod. Och vad tjänar etiketter till, mer än att låta oss smita undan att tänka själv? Kanske närmar vi oss där själva grundbulten i detta kungarike, det som tillhör personen av misstänkt kvinnligt kön, som går under namnet Fröken Kung och vars självutnämnda titel är just Kung, fast som i Fröken Kung.

Så välkommen ska du vara, på en titt in i detta kungarike. Megalomanienborg heter det visst.
– Varför? Vänta och se.