Kungen diktar inför första maj

Hopp och tro

De demonstrerar, för en bättre värld.
Vill göra en blomstrande oas
av denna prunkande oroshärd.
De sliter och skriker
för det som är rätt och riktigt.
Sliter som djur , som myror –
som människor gör
för det som är viktigt.
De hoppas och tror
att gud är stor.
Att människohjärtat
är större och att makten har öron.

De demonstrerar, människorna.
En hel dag om året
är deras rätt.
De sliter och drar,
på denna lediga dag.
Men gud är i kyrkan,
och ser inte ut.
Och statsministern bygger eget slott
och har nog inte tid.
Och vintern ska bli kall i år,
men det vet inte de hemlösa som saknar TV.
Det man inte vet har man inte ont av.
Carpe diem!
Kiss my ass.

De demonstrerar, för en bättre värld.
Men gud har emigrerat
och har fullt upp med sitt.
Och vem orkar egentligen lyssna
på gräsrötters gnäll? Det tar ju aldrig slut.
Och vad spelar det för roll –
om vi äter oss till döds
eller svälter ihjäl?
Vi ska ju alla den vägen vandra.

Kungen förbjuder överdriven grafomani

Då denna bild nådde de kungliga ögonen beslöt Kungen, på stående fot och fastande mage, att genast införa förbud mot överdriven grafomani i kungariket. Grafomaner som glömmer eller medvetet undlåter att tillföra kroppen den näring den behöver ska om nödvändigt tvångsmatas. Om ännu nödvändigare sondmatas. Om ännu nödvändigare fråntas alla typer av skrivmaterial och låsas in i ett rum med havsutsikt och fyra plåtar färska vaniljbullar. Börjar författarna i riket likna den på bilden och dessutom skriva mer än tre romaner, femtionio noveller, sjutton litterära artiklar och minst fyra romaner under pseudonym per år kommer de ovillkorligen hållas under uppsikt.

Detta var en bulla från Kungen.

Kungen möter gräsrot i trädgården

Det var en dag, en inte helt ovanlig dag, då Kungen spankulerade i slottsträdgården och luktade på blommorna som sköt upp som missiler ur den kungliga myllan. En liten gosse hade förirrat sig in i trädgården och satt som en liten skulptur mellan påskliljorna och penséerna. Kungen trodde först att det var en konstnärlig installation och gick runt verket några varv och tyckte att det minsann var ett festligt initiativ från vem den än månde vara att ge sig på att smycka den redan överdådigt smyckade trädgården. Just som Kungen skulle knacka i den lille gossens huvud för att se om den trevliga installationen möjligen var gjord av gips eller papier maché tittade den lille gossen upp och frågade:

- Varför är du kung när du är tjej?

Kungen blev kungligt förvånad av att höra installationen tala och tänkte först att den var av ett mer avancerat slag med inbyggd bandspelare. Di är ju så vansinnigt påhittiga di där konstnärerna, tänkte kungen.

- Måste man inte ha snopp för att vara kung? Frågade den linluggade gossen och reste sig upp.

Kungen började ana att det kanske eventuellt rörde sig om en riktig liten människa trots allt och tänkte att det var lika bra att svara för att se om den kunde föra en konversation. Då borde det med all säkerhet vara fastställt om det rörde sig om en människa eller inte. Och människor kunde ju för all del vara trevliga de med, tänkte kungen.

- På A svarar jag för att jag vill det. Och på B svarar jag att man verkligen inte måste ha snopp för så många saker här i världen egentligen.
- Vad måste man ha det för då?
- Det kommer du till din förmodade glädje att upptäcka själv en vacker dag, får vi hoppas. Men eftersom kung alltid är lite mer och lite bättre än drottning så hade jag inte lust att vara drottning. Skulle du vilja vara drottning?
- Nä…
- Nä, där ser du! Och eftersom det är så att man sällan får något i livet utan måste ta det man vill ha, så kan man lika gärna ta det bästa. Eller hur?
- Jo, kanske.
- Om du kom in i en godisaffär som hade en geléråtta som vägde fem kilo och du bara fick ta en enda sak skulle du väl inte ta en pytteliten råtta?
- Nä, kanske.
- Då så.
- Men om du är kung, ska du inte ha någon drottning då?
- Hm… Alla killar jag frågat vill bara vara kung, men den platsen är ju redan tagen. Och nån drottning vill jag inte ha.
- Men vad händer om alla bara vill vara kungar då?
- Tja… Då blir det som i en italiensk riksdag eller en amerikansk presidentkampanj. Och då vinner den som har mest pengar.
- Jaha… svarade den lille gossen och tittade storögt först på den kloka regenten och därefter ner i sin ficka för att räkna sina tillgångar. Han såg bekymrat på sina tre enkronor och två femtioöringar.

Kungen återgår till samtal med döda och konfronterar Nils Otto Andersson från Fensbols socken

En konung bör bör kunna tala latin med de lärde och med bönder på bönders vis. Detta är givetvis ingen match för denna vår konung, som för övrigt tycks klara det mesta. I varje fall enligt kungarikets standard. För denna konung tycks intet främmande, högt som lågt, långt som kort, Figge som Josefsson. Till de mer förbryllande kungliga kontakterna hör emellertid det ni just ska till att läsa.


– Hörrödu Nils Otto, var det verkligen sant det där du tutade i godsägare Lewenhaupt om dina förehavanden med hans piga?
– Nja…hehe…hah..hoohoo…jodå, för fan söllu så att vad hetter dä, dä varrä!
– Jag tycker inte du ser särskilt sanningsenlig ut just nu nämligen.
– Hoohoo...jasså du säger dä du…
– Seså karl, skärp till dig lite nu va. Du sitter ju och tramsar som en galen värmlänning hög på fryksdalskt hemkört!
– Ärrä du som ä han den däringa rättsskiparn di kallern?
– Qué? De quoi parlez vous? Och HAN? Är du blind karl?! Har du sett en karl med liknande bokmärkesänglalockar som mina? Va?!
– Hehe…nälu sägert sö har jä föl int dä. Men en sågg fan int möe i Fennsbol vettu!
– Hm…

Fröken Kung kliar sig med det kungliga pekfingret i den högra kungliga tinningen. Runt, runt far de, bokmärkesänglalockarna. De kungliga tankarna uppehåller sig vid funderingar om huruvida den arme mannen verkligen har hela stallet fullt, om hissen går ändå upp, eller om möjligen en och annan skruv lämnats därhän i själva hopsättandet av den samme. De kungliga tankarna finner emellertid den arme saten på något besynnerligt vis ganska roande,ja, nästan charmerande till och med.

– Ja, men ärru ho den däringa som kommer på den yttersta dagen å tvenger en te å säge en masse saker söm en ljög öm när en va på jola?
– Hm…

Fröken Kung kliar återigen med det kungliga pekfingret i de kungliga bokmärkesänglalockarna och funderar på vem denne man är, hur hon hamnade där och vad fan hon egentligen ska svara på det.
Hon harklar sig kungligt och fortsätter så:

– Ja, mitt barn, kan tänkas är jag just hon.

Fröken Kung får här något gudomligt i sin röst och blir nästan själv rörd till tårar då hon inser vidden av den arme mannens längtan efter högre makter att vägledas av.

- Jag ska samla in de lamm som kommit på villovägar förstår du. Och initierade källor förtäljer mig att du var ett av dessa lamm.
– Hm…tänk att en allri får va rektit gla… Å den där jäddra piga, ho vellet ju sjöl! Int fan behövt ja tveng mä påna! Ho skrek ätter mä - ta mä, ta mä te himmelen Nils Otto! Å en gör så gött en kan... Jag tog na int te himmelen, men jag tog na te höskuln. Å jäddrar va gla ho ble. Ho sjöng i högan sky å skrek åh gud åh gud. Dä va nö rellischöst i öga påna, dä löver ja!
– Och detta föranledde din utsaga till den gode godsägaren om att det var den obefläckade avelsen pigan hade drabbats av?
– Ja…jo…
– Ja men då så, då är ju allt i sin ordning. Men du bör komma ihåg att om en kvinna skriker på gud i dessa lägen så är det inte nödvändigtvis för att hon har mött gud. Det kan lika gärna vara för att hon insåg att hon hade glömt köpa de där skorna som hon hade tittat på i ett halvår och som var på rea bara denna enda dag.

Fröken Kung lämnar platsen med två stora tovor i de kungliga bokmärkesängellockarna som den mycket förbryllade monarken fått då hennes lika förbryllade kungliga fingrar tvinnats kring det minst lika förbryllade kungliga håret.

Författaren

En mer eller mindre vanlig dag på slottet skulle Kungen liva upp tillvaron som stundom kunde bli kungligt enahanda. Jag tror jag ska skriva en bok, tänkte Kungen. Det är inte så förbannat noga vad den handlar om, tänkte hon också. Kungen vände och vred på sina tankar en stund. Lät de kungliga fingrarna snurra runt i de blonda bokmärkesänglalockarna en stund. Lät smaka på titlar en stund.


Men det finns ju redan så förbaskat många böcker, tänkte Kungen. Ska man synas i bruset får man väl använda lite knep, tänkte Kungen. Kändisar går alltid hem, tänkte kungen. Då får man en gratis biljett till rampljuset, tänkte Kungen.
Författaren! Den ska heta författaren, tänkte kungen och började.

Det var en gång en ung man som skrev böcker. Den unge mannen var till utseendet anemisk, såg nervklen ut och hade en flackande blick och händer som man inte behövde känna för att förstå att de dröp av handsvett. Nervös handsvett. Den unge författaren siktade på en karriär som författare - han var ödesbestämd att bli det, så mycket visste han. Men det var bara ett hinder. Han hette Gustavsson. Och hur långt kommer man på det namnet, tänkte den unge mannen. Nej, han fick nog lov att fixa ett namn som lät litterärt. Något som skulle platsa i framtidens kanon. Något som folk kom ihåg. Något som fick människor att fundera på hans urspung och därmed omge honom av en viss mystik. Han tänkte och tänkte.

Ahndoril tänkte han till slut, det låter lagomt mystiskt! Låt vara att det konnoterar huvudvärkstabletter eller medel för tarmproblem. Saken var biff. Och nu kunde karriären ta fart. Han skrev och skrev, men blev trots sitt namn inte känd för den stora massan. Och det är ju den stora massan som ger den stora kosingen. En fru behövdes, en med ett lika exotiskt klingande namn. Den unge författaren fann sin gemål och också den saken var biff. Det började likna biff stroganoff, det var bara gästerna som fattades.

Då kom den bleke och nervöst stirrande unge författaren på hur han minsann skulle penetrera den stora massan. Han skulle dra till med det enda som räknas i våra dagar - kändisfaktorn. Jag skriver om vår store gud, tänkte han, det kommer öppna grindarna till autostradan som leder rakt in i mediagapet - till de heliga TV-sofforna och smaskiga löpsedlarna.
Regissören. Den ska heta regissören tänkte han.

Kungen kände sig mycket nöjd över sin häpnadsväckande kreativitet. Tänk att människor kan komma på såna snilledrag, tänkte Kungen. Men jag måste kanske byta namn förstås. Fröken Kung är lite för vanligt för att slå i hyllorna. Kungen tänkte en stund. Och en stund till. Anna Alvedon. Therése Treo. Belinda Bamyl. Molly Molipect. Lisa Litium. Viveka Viagra. Viveka Viagra fick det bli! Det lät lagomt potent, tänkte Kungen och tog en chokladpralin som belöning för sitt stordåd.

Janne Josefsson gräver efter skjutjärn på slottet

En ganska vanlig dag satt Kungen vid sitt fönster och funderade ut nya stordåd. Det var en tung börda att vara konung, så tung att kungen ibland funderade på att sadla om till något mer ansvarsfritt. Försvarsminster, Landshövding eller styrelseledamot kanske. Plötsligt ringde det i den kungliga porttelefonen. Kungen drog i ett sidensnöre och sa "hallå?"

- Jag heter Janne Josefsson och kommer från Uppdrag Granskning. Jag har hört att det förekommer både hybris, megalomani och besserwissermentalitet innanför slottets väggar.
- Så du har hittat hem menar du?
- Öh? Va?
Journalisten blev tyst en stund innan han fortsatte:
- Jag skulle vilja komma in och gå till botten med det här. Går det för sig?
- Är du vaccinerad mot ebola? Annars kanske du ska ha munskydd på dig. Varsågod och stig på.

Inte långt efter dök Janne Josefsson upp iförd gasmask och plasthandskar. Kungen försökte frammana en hostattack och kved ljudligt alltmedan hon rullade med de kungliga ögonen.

- Vad menar du med att kalla dig kung? Har du några papper på det? Har du någon utbildning för det här? Tycker du inte att det är att förhäva dig att gå ut med att du är kung med ett eget rike? Kan du se folk i ögonen och fortfarande hävda att du är kung?
- Hörrödu, Janne. Nu har du väl ändå fått något om bakfoten. Man har inga papper på att man är kung, och det finns inga kurser för det heller, inte ens på kvällstid på Komvux.
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Det är ju så att Kung blir man av börd. Och har man ingen börd får man göra sig själv till Kung. Det är ju så att regeringen dessutom förespråkar valfrihet, inte sant?
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Dessutom är det så att Figge har följt mig en himla massa år nu. Vi spelar in en film sörru. Mitt enda krav är att den ska visas medan jag fortfarande är i livet. Det är ju nästan synd om grabben vet du, allt han fått utstå nu när det blåser hårt i mediavärlden. Men han kommer få upprättelse efter min film. Jag har nämligen som krav att jag ska redigera den själv. Man har väl gått i mediaträning.
Kungligt skratt ekar över salen.
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Men snälla nån! Har det hakat upp sig? Har det hakat upp sig upp sig upp sig?
Svetten rinner nerför Janne Josefssons ansikte och gasmasken ser ut att nästan kväva honom.
- Du kan ta av dig den där. Jag skojade bara, säger kungen och stoppar en pralin i det kungliga gapet.
Journalisten tar tacksamt av sig masken och torkar svetten från ansiktet.
- Det är fågelinfluensan jag har, säger Kungen och hostar och tar sig för bröstet i en spelad andnösdattack som får fart på journalistens ben.
- Det här är inte det sista du ser av mig! Så här får det inte gå till! Och allt som sagts härinne finns på band!

Kungen återgick till sin plats i fönstret som om detta avbrott aldrig inträffat. Gräset började bli grönt. Poesin började spira i det kungliga sinnet. Lyriska lärkors läten ringde i de kungliga öronen. Jag ska nog ringa Figge så han kommer hit och dokumenterar lite, tänkte Kungen. Det känns som om det är stordåd på gång.

Konungen nedstiger i jordens mörkaste inre

– Hörrödu Adolf, din gamla galosch. Vad fan var det för fel på dig egentligen?
– Eh…was menar du?
– Har du ställt dig den frågan? Va? Ta ur den där bruna näsduken ur munnen när du talar till mig!
– Eh…ich bin..ich bin so allein…so allein und so klein…
– Och vem fan kan du tacka det för? Tror du man blir mindre ensam om man håller på som du? Va?! Människan är förresten ensam hur än hon bär sig åt.
– Eh.. freulein König, jag förstår inte frågan.
– Ska jag bokstavera åt dig din surkålsillitterat?
– Ni är så brysk, unga Fröken.
– Ha! Brysk och brysk. Jag vet hur en snorjärs ska dras, helt enkelt! Ni är för övrigt så tysk, mein Herr.

Kungligt skratt ekar i den mörkaste av grottor där inga kungliga skosulor tidigare satt sina spår.

– Jag ville bli arkitekt… Konstnär ville ich bli!
– Man vill bli konstnär, i brist därpå arkitekt, i brist därpå rikskansler, i brist därpå landsfader och diktator. Man vill ingiva människorna någon slags ordning. Själen ryser för röran och vill ha kontroll till vad pris som helst.

Det kungliga skrattet ekar än högre och Fröken Kung får den stackars mannen att skälva när hon spänner sin kungsblåa högnordiska isande blick i hans flackande vattniga lågtyska.

– Jag ville bara bli någon. Vara någon…Någon!!!
Adolf brister ut i en hjärtskärande gråt.

– Såja, sluta sjåpa dig karl! Det var ju förbannat synd att du inte behagade födas i vår tid, det finns enklare sätt idag nämligen.
– Jasså? Säger du det? Hur? Was? Berätta schöne freulein!! Ich bin so fasansgefullt nyfiken!
– Ja, och så är det ju det där…du byggde ju dig ett eget litet Megalomanienborg, och inte så jäkla litet heller för den delen. Men du missade en viktig sak, förstår du lille Adde. För ska man ha ett Megalomanienborg så får man ha IMAGINÄRA medborgare! Din ärthjärna! Jag tror inte att det bara var det där misslyckade konstnärskapet som fattades där uppe du.
Fröken Kung pekar med det kungliga pekfingret på den stackars mannens panna.

– Men idag finns det annat sörru, och det skulle ha passat dig lilla gubben! Det handlar om dokusåpor förstår du.
- Dokusopor?
- D O K U S Å P O R! Och du hade gjort dig jävligt bra i en sån. Man smäcker ihop en samling dårar och låter dem göra ingenting tills de drivs till vansinne och börjar göra vad som helst. Under tiden står producenterna och gnuggar sina händer eftersom de tjänar multum och får dessutom nöjet att se människor förnedra sig hur mycket som helst, samtidigt som socialantropolgerna har fältet fritt att gratis studera människans verkliga natur.
– Vad sagst du? Är det verklich sant? Det låter ju fantastich!!
– Ja, och du hade kunnat få en egen; fångarna på Auschwitz, eller Treblinka Island, eller varför inte Big Kansler? Det hade varit en hit för dig. Sedan hade du fått stå i baren i Torneträsk, i Säffle, Värnamo och andra exotiska ställen och motta folkets beundrande blickar. Va, vore inte det nåt?!
– Åhhhh…jag ferschtår att du bist ein König!! Du bist sååå klok sååå klok! Varum bist du nicht die Präsident of USA?
– Sorry Adolf, smicker will get you no where… det är dags nu. Time is up, eller ska jag säga down?

Det kungliga skrattet ekar ånyo över grottsalen och den uppmärksamme kan se att det i den konungsliga tankeverksamheten försiggår saker som har med stjärnor och ränder att göra.

Ett gnisslande läte hörs när Fröken Kung sakta vevar ner korgen i vilken en förbryllad före detta Rikskansler tittar upp, alltmedan korgen fortsätter sin bana ner i Jordens magma och Fröken Kung brister ut i sång: Sudda sudda sudda sudda bort din sura min, muuuunnen den ska skratta och va gla, munnen den ska sjunga tralla–la!

Vid en första anblick kan vår regent här synas grym och nästan sadistisk, men kanske finns det någon slags rättvisa – en som ger oss det vi behöver och det vi är värda, vare sig det kommer nu eller sedan. Vi får inte glömma alla de goda gärningar som vår konung trots allt utför, när den kungliga andan faller på.

Råd uppifrån

Och på den åttonde dagen nedsteg Gud till människorna. Åtminstone en av dem. Kan tänkas för att ingjuta något av den gudomliga inspirationen i konungen. Kan tänkas för något helt annat. För även en konung kan stå rådvill inför livets labyrinter och då finna sig nödgad att ta råd uppifrån.
Se bara, och notera särskilt lättheten och lekfullheten med vilken vår konung tar sig an de verkligt svåra frågorna.


Gud: Får jag be om största möjliga tyssssstnad.

Fröken Kung: Sjäääälvklart, kära du! Ber du riktigt snällt så! Jag kan minsann tiga som muren. Inte ett ord ska komma över dessa kungliga läppar! Det har du mitt ord på. Och en konungs ord är inte ett ord vilket som helst!

Gud: Schjjjjj….jag ber, Fröken

Fröken Kung: Ja, jag säger inte ett ord, så har jag inget sagt! Jag tiger som muren, den kinesiska. Att tala är silver men tiga är guld. Och tääääänk så mycket guld jag har i min skattkista du! Det har jag tigit mig till du! Minsann.

Gud: T Y S T N A D – om jag får be!

Fröken Kung: Är det nån som kan hålla tand för tunga så är det banne mig jag! Se bara, man sätter tanden framför tungan och biter ihop bestämt och med kraft.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!!! Fan också... Man ska inte ha tungan emellan. Där höll jag minsann på att bita av de ädlare delarna av det kungliga talorganet. Det kunde ju ha slutat riktigt illa hörrödu lilla gubben. Kan du blåsa lite tror du?

Gud: Jisses…

Fröken Kung: Nåväl, inte ett ord som sagt, kommer över dessa läppar. Inte ett ord sa jag! Jag säger ingenting. Du kommer inte att höra ett ord från mig. Jag lovar och svär på den helige ande.
* Fröken Kung brister ut i en lyrisk sång som dånar över hela kungariket: Tystare kan ingen vara än guds lilla kungaskara, stjärnan ej på himlafästet kungen ej i trygga nästet.*

Gud: TYST MÄNNISKA!!!!

Fröken Kung: VA?! Vad säger du din gamle skäggök!? Kallar du mig människa? Jag är ju för bövelen K U N G!!!! Försvinn ur mitt kungarike din övervintrade hippie! Och raka av dig det där skägget när du kommer hem, så man hör vad du säger människa! Och det är inte särskilt snyggt vill jag bara tala om, även om det passar till den där särken förstås. Hm… phöö! … Komma här och tro att man kan bete sig hur som helst. Inget är sig likt längre. Folk saknar hyfs. Respekt. Och nu menar jag inte den sortens respekt som hänger i ett guldhalsband som ser ut att ha varit ankarkätting på någon överklasskärings lyxjakt. Verklig respekt verkar ha runnit ut ur folks beteenden. Men vem ska man fråga, när man inte får de svar man vill ha? Det slutar alltid med samma sak – ska man få något gjort ordentligt så får man göra det själv!

Det gud borde ha gjort annorlunda är att istället be Fröken Kung att tala, eller ännu hellre – kräva det. Per automatik slås den kungliga motvillighetsbromsen på vid alla former av påbud och befallningar och kungen vägrar på sitt konungsliga vis att utföra vad det än månde vara. Ryktet säger att konungen till och med vägrat äta choklad då Werner Wögeli (i salig åminnelse) på en galen galamiddag lär ska ha tvingat kungen att smaka på en nyimporterad fransk årgångschoklad.
Man kan tycka att gud, om han nu är upphov till alltings skapelse borde ha vetat detta. Men vad vet jag. Jag är blott en ödmjuk citron. Förlåt, jag menar ciceron.

Megalomanienborgs Kuriren meddelar

Natten till idag sågs gerillatrupper smyga runt utanför köptemplen beväpnade med limefrukter och en och annan gurka. Invasionen tros bero på konungens uppmaning att göra motstånd mot det utbredande dårskapet inom den så kallade Marknaden.

Personer i grannskapet säger sig inte ha reagerat på dårskapet, men desto mer på de grönklädda smygande individer som cirkulerat i området. En krisgrupp har tillkallats och en utredning tillsatts, ingen har emellertid skadats.
- Kungens uttalande kan få långtgående konsekvenser för oss, säger en representant från Marknaden. Fortsätter kungen med liknande uttalanden kan vi snart bli utan jobb. Kungen må vara enväldig, men Marknanden är överväldig.

Rykten florerar att Kungen har för avsikt att starta en egen limeodling och att detta är en PR-kupp. Vidare har grupper av frankofoner opponerat sig mot att Kungen använt den franska flaggans namn för något som på intet sätt kan bli blått, rött och vitt. Så vitt frankofonerna vet finns ingen paprika eller gurka i varken vitt eller blått. Inte ens i Frankrike.

Kungen har på grund av regentsrelaterade plikter inte kunnat nås för en kommentar.

Möte med det okända

Precis som vanliga människor behöver även vanliga kungar emellanåt komma ut och skaka loss de kungliga lockarna. På kungens eriksgata valde kungen att stanna till vid en pizzeria i Gällivare. I vimlet på det av gräsrötter frekventerade etablissemanget stöter kungen helt oväntat på Gustave Flaubert.

Somliga skulle säga att en beläst regent är en tillgång för kungariket. Vår regent skulle dock förmodligen hävda något i stil med att ”det är bättre med en regent som kan låtsas beläst än en som inte har tid att regera för att hon har näsan i sina böcker”. Detta antagande grundas på de observationer jag, inte för att jag försöker framställa mig som någon alls i jämförelse, gjort vid mina närgångna studier av regenten i fråga.
Nåväl, åter till Flaubert.

– Hörrödu, Monsieur Flaubert, hur var det egentligen med den där Emma Bovary, var det inte i själva verket dig själv du beskrev?
– Mais oui, bien sur, pétite Mademoiselle Roi! Där slog du huvudet på den berömda spiken - eller drog rätt ben av grodan som vi plägar säga på mina breddgrader. Var det så uppenbart menar Ni?
– Ja...jo, det var väl det... Det var den gudomliga inlevelsen med vilken du skildrade den arma kvinnans känsloliv som fick mig att undra om det inte var just på detta enkla vis.
– Mais pétite Mademoiselle Roi - Ni är så klok så klok. Ni borde skriva en bok! En klok bok. Men låt Er inte hålla på i fem år som jag gjorde med den stackars Emma. Man tröttnar.
– Ja...jo...eh...ja...jo...

Fröken Kung tappar den kungliga talförmågan för en stund, kanhända för att denna konung är alltför bekant med innebörden av ordet tröttna.

– Men pétite Mademoiselle Roi? Vad är fatt?

Fröken Kung brister ut i kunglig gråt och kungliga tårar rinner längs de kungliga kinderna, alltmedan Gustave Flaubert fortsätter till disken för att beställa en Hawaii och en stor stark.

Att ställa sig frågan varför är förvisso vad som ligger i linje med kungens egen filosofi, men emellanåt tvingas man inse att det inte finns några därför.

Vi kan här bara spekulera i huruvida det var påminnelsen om tidens obarmhärtiga flykt som gav upphov till det förlorade kungliga sanset, eller om det möjligen var tanken på det verk som kungen själv påbörjade för i runda tal ganska exakt fem år sedan, det som ligger färdigskrivet i den kungliga skrivpulpeten i väntan på den gudomliga inspirationen som ska ledsaga konungen genom det synnerligen ansträngande arbetet med en sista slutredigering.

Spännande upplösning följer när Fröken Kung har återfått det kungliga sanset och hämtat sig från vad det nu månde vara. Denna Kung är en känslig varelse och man vet aldrig när, hur eller varför en sträng plötsligt slås an som får hela kungariket att vibrera.

Och för övrigt

Skulle unge herr Statsminister Reinfeldt ha vägarna förbi mitt förtjusande rike skulle han ingalunda heller här bjudas på sill! Jag skulle personligen slita mig från mina konungsliga plikter och själv laga en rätt som anstår denne man - pölsa, gjord på grus och gräs och en och annan ihjälsvält arbetslös som hittats på en trottoar i de fattiga kvareteren där ingen Stureplansfot någonsin satt sitt avtryck.

Så det så.
Minsann.

Våga vägra vansinnet!

Den observante betraktaren kan måhända tycka att den här regenten lever ett liv helt helt isolerad från samtiden. Kanske till och med att hon lever i en kunglig bubbla fylld av eskapism och hopplöst bakåtblickande, och att hon därmed skulle vara lika hopplöst blind för alla de fenomen som vår samtid bjuder. Detta är emellertid en synvilla, för allt som oftast, då och då och när den kungliga andan faller på sätter kungen samtiden under lupp. Och återigen ser vi storheten hos denna regent, som varken drar sig för att sila mygg och svälja kameler, eller ge sig i kast med de verkligt stora och svåra livsfrågorna.
Hör själva.


Högt ärade medborgare uti och utanför mitt förtjusande rike!

Mitt kungliga tålamod är långt – men när det tar slut så tar det slut. Man kan blunda för både den ena, andra och tredje dårskapen som blommar upp som bältros på en döendes ben, men ibland sätter man den kungliga morgongröten i halsen och tvingas harkla sig.

Det har kommit till min kännedom att man på marknaden sprider ett preparat av misstänkt idiotiskt slag, och i egenskap av min ställning måste jag rikta den kungliga strålkastaren på detta fenomen, då det handlar mer om ett utslag av vår tidsandas gränslösa idioti än ett livsmedel. Man säljer numera en blank vätska, som med största säkerhet är framställd på ett synnerligen syntetiskt vis, på plastflaskor som sliter på miljön både vid tillverkningen och när de ska skeppas till butikerna, som sägs göra vattnet godare. Världens godaste och friskaste vatten rinner i våra kranar – till nästan ingen kostnad alls dessutom! Och vi uppmanas att köpa en kemiskt framställd vätska som ska efterlikna smaken av lime, citron och fan vet vad mer.

Detta är inte att gå över ån efter vatten – det är ta mig fan att simma över Atlanten för att fylla en flaska med vatten och simma tillbaka igen!
Varför tror producenten av denna produkt att det ligger lime, citron, bär, frukter och annat i våra butiker?! Min kungliga förhoppning är att den jubelidiot som kommit på denna vansinnesprodukt får tarmvred och tvingas äta pölsa i resten av sina dagar.

Så ärade medborgare, uti och utanför mitt lilla rike – våga vägra vansinnet!
Bli en militant motståndsaktivist och köp en limeklyfta och kläm ner i vattnet! Köp frysta hallon och släng i några stycken tillsammans med limen! Köp en gurka och ett par paprikor och gör en tricolor! Köp frysta blåbär och en citron och gör en moder Svea! Våga riskera att få i dig lite vitaminer och rädda samtidigt världen från än mer dårskap!

Enough is enough.

Strindberg får audiens hos Fröken Kung

Huruvida den nyförvärvade insikten om ödmjukhetens betydelse har fått fäste i det konungsliga sinnet eller ej kan möjligen diskuteras. Denna kung drar sig inte för att konfrontera den ena ikonen efter den andra ity hon anser att utforskandet av såväl nationella som internationella ikoners betydelse för folkets väl och ve är att betrakta som en kunglig plikt. Fröken Kung är av uppfattningen att ett stort mått av skepticism bör iakttagas inför all form av avgudan och dyrkan.

Trots att Kungen har bråda dagar på sitt slott – det ska luktas på vårblommor, nypas i gossbakar, spankuleras i slottsträdgården, vinkas åt folket och andra på ett slott dagligen förekommande göromål – tar hon sig, när den kungliga andan faller på, tid att möta folket. Såväl gräsrötter, kålrötter och en och annan brinnande hötapp hälsas välkomna till den konungsliga boningen för ett kungligt samtal.
Så här kan det låta.

– Hörrödu, August. Hur fan kunde du komma och påstå att din eld var den största? Fattar du hur vansinnigt självgott det låter? Hör du inte hur du förhäver dig människa? Och vet du inte vems eld som verkligen var den största? Va!?
– Bästa lilla Fröken Kung. Hur skulle jag veta att du skulle nedstiga från din himmel och skänka människorna värme med ditt brinnande bål? Säg, hur skulle en enkel tjänare som jag veta detta? (Strindberg ler här mycket lömskt, men detta undgår det annars så skarpa kungliga ögat)
– Ja, jo...det kan förstås ligga något i det du säger. Man får ju förvisso ta hänsyn till att människan har sina blinda fläckar.
– Visst är det så, min unga fröken.
– Ge fan i och kalla mig din unga fröken! Jag är Kung! Och uppför dig som folk, annars lagar jag pölsa åt dig!
– Ja, om jag nu får fortsätta mitt resonemang. Och om Fröken Kung möjligen skulle kunna rikta den där gevärspipan åt ett annat håll än mitt anlete skulle det dessutom gå så mycket lättare att resonera. Jag förstår mycket väl att Ni är ute efter att få mig att säga något nedsättande om kvinnan, men i den fällan tänker jag inte falla. För bövelen kvinna! Jag menar – förlåt allra vänaste mö, men det var ju inte enbart min eld som var av sällsynt gigantiska proportioner.
– Jasså, du säger det du... inte vad jag har hört.
– Jag syftar givetvis på mitt intellekt! Som kvinna kan ni kanske inte förstå vidden av den stora tanken – den som vänder världsordningen upp och ner! Den som banar den väg som den nya tiden ska färdas på. Den som…
– Phöö!! Hörrödudu…

Det kungliga ansiktet ses här anta en närmast rödbetsliknande nyans och de kungliga bokmärkesänglalockarna reses i indignerad vrede under den kungliga kronan, hermelinsvansarna ses vibrera som svansviftande labradorer på den kungliga mantelns bräm. Genom rikets alla medborgare går en simultan känsla av oförklarlig ilska. Och kungen fortsätter med kunglig saliv sprättande likt en fransk fontän ur det kungliga gapet:

– Och det ska komma från den som utgett sig att vara en tjänstekvinnas son, men som knappast smakat på det påvra livet utan både kunnat fara land och rike runt, haft markservicen ordnad och dessutom kunnat betala för att slippa en och annan oäkting! Vet skäms karl! Vad i hela friden finns det i din tankevärld som du tror inte skulle förstås av en kvinna?!
– En kvinnas naturliga uppgift är att föda barn, därmed fungerar hennes intellekt utifrån denna förutsättning. Kvinnan är av naturen vek, hon kan inte lösgöra sig från denna naturliga boja på det sätt som krävs för att stora tankar ska uppstå.
- Phöö!! Din uppblåsta snorjärs! ”Min eld är den största”... bla bla bla! Nu räcker det August. Stick och brinn, din gamla nationalfackla!

I kungarikets medborgare går en simultan känsla av oförklarlig lättnad när den vredgade författaren lämnar kungasalen slitande sitt redan upprättstående hår och med kokande indignation rykande ur öronen. Fröken Kung ses här kasta ett exemplar av Fadren i det kungliga golvet och tar istället upp en Kalle Anka.
Besynnerliga saker hända i detta kungarike. Minsann.