I tidernas begynnelse skickades en liten kung av de stora stygga skäggmännen ut i vassen. Höjden av taskighet skulle man kunna säga.
Men tji fick de. Ty en godhjärtad dam fann det lilla kungaknytet och det stod inte långt efter som det lilla knytet hade lärt sig att både gå på vattnet och dela det, att hela di sjuke och att lära ett dussin andra sina tricks.
Den lilla kungen växte så upp under elände och bedrövelser och en och annan solglimt. Diverse rykten florerade på bygden - kungen var inte riktigt normal, inte riktigt klok och inte visste man egentligen vem som var far te´na. Och det var nåt skumt med alla de där som slängde sina kryckor och började gå.
En dag fick hon en sticka i sitt öga och sa som av en ingivelse från högre makter: man ser lättare stickan i sin nästas öga, än bjälken i sitt eget.
Det är ju lätt för dig att säga, sa Judas som satt där med en bjälke i sitt. Han var en dålig snickare. Riktigt dålig.
Det kom sig i varje fall till slut så illa att kungen slogs ihjäl. Folk var trötta på det där martyrskapet. Det påminde dem alltför mycket om saker de inte ville kännas vid. Det var bra mycket roligare att sätta på sin grannes fru, att stjäla på marknaden, att äta så man sprack och att inte göra ett jävla dugg när man kände för det. Det fanns ett ord för såna som hon - glädjedödare. Eller pretto, för all del.
Så folket slog ihjäl kungen till hälften innan de hängde upp henne på ett kors. Där fick hon hänga och skämmas sina sista flämtande timmar i livet. Sedan begravde de henne innan de hade stor fest för att fira att de slapp den där eländiga samvetesmänniskan.
Men så hände det som ingen hade räknat med, eller hoppats på. Det blev påsk, och likt ett kyckling som kläcks ur sitt ägg vaknade kungen från de döda. Hon rullade bort stenen som täckte hennes grav och tittade strax därefter ut mot en ny dag. Skam den som ger sig, tänkte hon och klev ut genom öppningen.
Och folket som sett det hela de skyndade till och bara för att de hade insett att de var ena riktigt räliga bondlurkar så var de så fyllda av ånger att de slickade marken framför henne.
Kungen som var riktigt sur över det som hänt kliade sig i huvudet ett tag och det stod inte långt efter som hela den markslickande pöbeln föll till backen för att de inte längre kunde stå, och i sina händer hade de alla ett varsitt par kryckor.
-Tror ni mig nu då, era ärthjärnor, sa kungen och styrde stegen mot ett påsköppet chocolaterie.
Alla eventuella likheter med andra sagor är helt slumpartade och kan på intet vis lastas författaren. Eventuella dödshot undanbedes vänligt men bestämt.
lördag 22 mars 2008
torsdag 13 mars 2008
Kungen tar plats i den mediala biktstolen
Eftersom det numera är så populärt att använda medierna som sin privata biktstol och bekänna också de mest obekännbara brott skall även Fröken Kung för en stund hänge sig åt detta katolska nöje.
Den mänskliga vikten är av vikt. Så även den kungliga. Jakten på kalorier är emellertid inte på långa vägar så rolig som jakten på kungliga fasaner, eller för den delen jakten på gossar att nypa i baken.
Icke desto mindre finns det en sak som mänskliga, men också kungliga, hjärnor tarvar mer än annat. Kolhydrater! Får hjärnan välja så är det inte svårare än så - allt annat än just kolhydrater går FETBORT.
Och här kan man säga att den moderna mänskliga, men också den mer omoderna kungliga, hjärnan hamnar i ett moment 22 av sällan skådat slag.
För vem vill väl inte hävda att den är en person styrd av vårt enda, och förvisso bättre eller sämre fungerande, tankeorgan?
Vem vill tillstå att den hellre styrs av simpla hormoner till exempel?
Vår kultur har lärt oss att lyssna till förnuftet. Förnuftet finner vi inte i hjärttrakten och ej heller i våra fortplantningsorgan. Det har vi också lärt oss, i alla fall de flesta av oss.
Århundraden av förnuftsmässigt framforskad kunskap har lärt oss att förnuftet härstammar ur - ja, vad då, om inte HJÄRNAN.
Men den mänskliga hjärnan, och dessvärre även den kungliga, har alltsedan industrialismens intåg kidnappats av sockret - födoämnenas Machiavelli. Med den påföljden att hjärnan numera är för upptagen med att hitta kolhydrater för att ägna sig åt något mänskligt evolutionerande.
Homo sapiens sockergris.
Det är så man framledes kommer att beteckna den art som ligger bakom magiska under så som svampen i Örebro, trollet i Årjäng, pizzerian i Grängesberg, Fågelmannen i Arvika, flygplatsen i Sturup och toalettpapperfabriken i Lilla Edet.
Homo sapiens sockergris.
Gone are the golden days of being högst upp i näringskedjan.
Och nu till bekännelsen.
Läs den gärna högt, så som Hans Vilnius skulle ha läst den.
Året var tvåtusenåtta. Det var vår, fast det skulle vara vinter. Fast ändå var det inte vår. Men det var inte vinter, ej heller höst. Men det är föga tröst.
Tiden var urled och Kungen var på glid.
Det var sedan länge inte bara det kungliga sinnet som vägde tungt.
Den kungliga vågen i riket Megalomanienborg hade sedan en tid tillbaka knorrat en hel del under kungens tyngd.
Men sällan har världen skådat en mer viljestark monark.
Det kunde gå nästan en hel dag som hon höll sig till den slanka regimen.
Men denna dag, denna eländigt regniga dag i nådens år tvåtusenåtta - denna dag kunde man se en strid utan motstycke utspela sig på det kungliga slottet i riket Megalomanienborg. Slaget vid Hastings kan tyckas en flugfjärt i rymden jämfört med detta nämligen.
Den ståndaktiga kungen som i flera timmar hade avhållit sig från att följa sin hjärnas bönande om kolhydrater övermannades då hon satt vid sin skrivpulpet i färd med tungt hjärnarbete, av sockerdjävulen själv.
Hin håle sweet tooth.
Kungen kämpade för sitt liv och den rasande besten hade borrat in sina huggtänder i den arma monarkens hals. Dess illvilliga tentakler hade genom öronen trängt djupt in i reptilhjärnan på kungen, och väl därinne var det ingen match.
Efter en blodig kamp såg man kungen likt en robot gå till köket för att där bläddra bland kokböckerna på jakt efter kladdkakereceptet. Man kunde ana sig till att detta recept hade fingrats på både en, två och femhundra gånger. Det hade för övrigt alla de andra böckerna som började på chok- och slutade på -lad också.
Men likt en svan i en hönsgård stod den där - en helt och hållet ofingrad bok. Stephan Rössners Kloka recept. Har jag en sådan bok, tänkte Kungen och kliade sig i det kungliga håret.
Och där har vi den kungliga bekännelsen - Kungen äger böcker som hon inte ens vet om.
Vet skäms!
Den mänskliga vikten är av vikt. Så även den kungliga. Jakten på kalorier är emellertid inte på långa vägar så rolig som jakten på kungliga fasaner, eller för den delen jakten på gossar att nypa i baken.
Icke desto mindre finns det en sak som mänskliga, men också kungliga, hjärnor tarvar mer än annat. Kolhydrater! Får hjärnan välja så är det inte svårare än så - allt annat än just kolhydrater går FETBORT.
Och här kan man säga att den moderna mänskliga, men också den mer omoderna kungliga, hjärnan hamnar i ett moment 22 av sällan skådat slag.
För vem vill väl inte hävda att den är en person styrd av vårt enda, och förvisso bättre eller sämre fungerande, tankeorgan?
Vem vill tillstå att den hellre styrs av simpla hormoner till exempel?
Vår kultur har lärt oss att lyssna till förnuftet. Förnuftet finner vi inte i hjärttrakten och ej heller i våra fortplantningsorgan. Det har vi också lärt oss, i alla fall de flesta av oss.
Århundraden av förnuftsmässigt framforskad kunskap har lärt oss att förnuftet härstammar ur - ja, vad då, om inte HJÄRNAN.
Men den mänskliga hjärnan, och dessvärre även den kungliga, har alltsedan industrialismens intåg kidnappats av sockret - födoämnenas Machiavelli. Med den påföljden att hjärnan numera är för upptagen med att hitta kolhydrater för att ägna sig åt något mänskligt evolutionerande.
Homo sapiens sockergris.
Det är så man framledes kommer att beteckna den art som ligger bakom magiska under så som svampen i Örebro, trollet i Årjäng, pizzerian i Grängesberg, Fågelmannen i Arvika, flygplatsen i Sturup och toalettpapperfabriken i Lilla Edet.
Homo sapiens sockergris.
Gone are the golden days of being högst upp i näringskedjan.
Och nu till bekännelsen.
Läs den gärna högt, så som Hans Vilnius skulle ha läst den.
Året var tvåtusenåtta. Det var vår, fast det skulle vara vinter. Fast ändå var det inte vår. Men det var inte vinter, ej heller höst. Men det är föga tröst.
Tiden var urled och Kungen var på glid.
Det var sedan länge inte bara det kungliga sinnet som vägde tungt.
Den kungliga vågen i riket Megalomanienborg hade sedan en tid tillbaka knorrat en hel del under kungens tyngd.
Men sällan har världen skådat en mer viljestark monark.
Det kunde gå nästan en hel dag som hon höll sig till den slanka regimen.
Men denna dag, denna eländigt regniga dag i nådens år tvåtusenåtta - denna dag kunde man se en strid utan motstycke utspela sig på det kungliga slottet i riket Megalomanienborg. Slaget vid Hastings kan tyckas en flugfjärt i rymden jämfört med detta nämligen.
Den ståndaktiga kungen som i flera timmar hade avhållit sig från att följa sin hjärnas bönande om kolhydrater övermannades då hon satt vid sin skrivpulpet i färd med tungt hjärnarbete, av sockerdjävulen själv.
Hin håle sweet tooth.
Kungen kämpade för sitt liv och den rasande besten hade borrat in sina huggtänder i den arma monarkens hals. Dess illvilliga tentakler hade genom öronen trängt djupt in i reptilhjärnan på kungen, och väl därinne var det ingen match.
Efter en blodig kamp såg man kungen likt en robot gå till köket för att där bläddra bland kokböckerna på jakt efter kladdkakereceptet. Man kunde ana sig till att detta recept hade fingrats på både en, två och femhundra gånger. Det hade för övrigt alla de andra böckerna som började på chok- och slutade på -lad också.
Men likt en svan i en hönsgård stod den där - en helt och hållet ofingrad bok. Stephan Rössners Kloka recept. Har jag en sådan bok, tänkte Kungen och kliade sig i det kungliga håret.
Och där har vi den kungliga bekännelsen - Kungen äger böcker som hon inte ens vet om.
Vet skäms!
tisdag 11 mars 2008
Möjliga förklaringsmodeller
Som detta rikes hedersmedborgare numero uno påpekat så kan man mycket väl anta att det en Kung säger sägs med en avsikt. Emellertid kan man inte vara säker. På samma sätt som man aldrig kan vara riktigt säker på något som har med människodjur att skaffa. Låt oss pröva oss fram till möjliga tolkningar av Kungens oförklarliga tungomål.
1. Kungen är av åsikten att det mesta som sägs i medier i allmänhet eller bloggar i synnerhet är galimattias eller nonsens. Kungen lät sig således tala tungor, i syfte att bevisa att det inte spelar någon roll vad man säger. För att man säger något alls räcker för att skapa en reaktion. The medium is the message skulle den store medieforskarguden Marshall MacLuhan ha sagt.
2. Kungen var trött och det var mörkt och därför såg hon inte vad hon skrev.
3. Kungen ville skicka en hälsning till den arma och bespottade schlagerdrottningen Carola. Hon lär ju tala tungomål.
4. Kungen kände sig tom och förvirrad, så förvirrad att språket för dagen försvunnit, likt en gråsparv i Lützens dimma. Kungen trodde att det hon skrev verkligen var helt vanlig svenska.
5. Kungen ville verka intressant. Bli känd som en obskyr mystiker. Eller bara känd, för ingenting. Som Alex Schulman, typ.
6. Kungen hade tråkigt.
7. Kungen var besatt av andar.
8. Kungen talade i själva verket med hästar.
9. Kungen har förlorat förståndet.
10. Kungen har aldrig haft något förstånd.
1. Kungen är av åsikten att det mesta som sägs i medier i allmänhet eller bloggar i synnerhet är galimattias eller nonsens. Kungen lät sig således tala tungor, i syfte att bevisa att det inte spelar någon roll vad man säger. För att man säger något alls räcker för att skapa en reaktion. The medium is the message skulle den store medieforskarguden Marshall MacLuhan ha sagt.
2. Kungen var trött och det var mörkt och därför såg hon inte vad hon skrev.
3. Kungen ville skicka en hälsning till den arma och bespottade schlagerdrottningen Carola. Hon lär ju tala tungomål.
4. Kungen kände sig tom och förvirrad, så förvirrad att språket för dagen försvunnit, likt en gråsparv i Lützens dimma. Kungen trodde att det hon skrev verkligen var helt vanlig svenska.
5. Kungen ville verka intressant. Bli känd som en obskyr mystiker. Eller bara känd, för ingenting. Som Alex Schulman, typ.
6. Kungen hade tråkigt.
7. Kungen var besatt av andar.
8. Kungen talade i själva verket med hästar.
9. Kungen har förlorat förståndet.
10. Kungen har aldrig haft något förstånd.
torsdag 6 mars 2008
Kungen som talar i tungor
Jkldff mdnfm kll jfdwij köö. Löfllörfbn jkfnkf hrekhfjk kdjfhkref nkj. Bjwkd?
- Jkwkfdwlefl!
- Kkjfrelf?
- Vbnwedfwj bedbfwej jkfrfk! Gnmnm, jkdlw! Ssjs.
Aldsköf fdkllef jflkwfiu slkjl jlfjlw. Jjlfkwk jwfj, jhwldjklw. Ghkwjk hjwg ghyj jhdgj gdjyn jkj jhjkjthkk. Hjkw hjjh?
Dhrej jelrfjl jl...
- Jkwkfdwlefl!
- Kkjfrelf?
- Vbnwedfwj bedbfwej jkfrfk! Gnmnm, jkdlw! Ssjs.
Aldsköf fdkllef jflkwfiu slkjl jlfjlw. Jjlfkwk jwfj, jhwldjklw. Ghkwjk hjwg ghyj jhdgj gdjyn jkj jhjkjthkk. Hjkw hjjh?
Dhrej jelrfjl jl...
tisdag 4 mars 2008
Inhyrd klokskap
Idealism och realism
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Gustaf Fröding
*
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Gustaf Fröding
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
