Den sanna berättelsen

I tidernas begynnelse skickades en liten kung av de stora stygga skäggmännen ut i vassen. Höjden av taskighet skulle man kunna säga.

Men tji fick de. Ty en godhjärtad dam fann det lilla kungaknytet och det stod inte långt efter som det lilla knytet hade lärt sig att både gå på vattnet och dela det, att hela di sjuke och att lära ett dussin andra sina tricks.

Den lilla kungen växte så upp under elände och bedrövelser och en och annan solglimt. Diverse rykten florerade på bygden - kungen var inte riktigt normal, inte riktigt klok och inte visste man egentligen vem som var far te´na. Och det var nåt skumt med alla de där som slängde sina kryckor och började gå.

En dag fick hon en sticka i sitt öga och sa som av en ingivelse från högre makter: man ser lättare stickan i sin nästas öga, än bjälken i sitt eget.
Det är ju lätt för dig att säga, sa Judas som satt där med en bjälke i sitt. Han var en dålig snickare. Riktigt dålig.

Det kom sig i varje fall till slut så illa att kungen slogs ihjäl. Folk var trötta på det där martyrskapet. Det påminde dem alltför mycket om saker de inte ville kännas vid. Det var bra mycket roligare att sätta på sin grannes fru, att stjäla på marknaden, att äta så man sprack och att inte göra ett jävla dugg när man kände för det. Det fanns ett ord för såna som hon - glädjedödare. Eller pretto, för all del.

Så folket slog ihjäl kungen till hälften innan de hängde upp henne på ett kors. Där fick hon hänga och skämmas sina sista flämtande timmar i livet. Sedan begravde de henne innan de hade stor fest för att fira att de slapp den där eländiga samvetesmänniskan.

Men så hände det som ingen hade räknat med, eller hoppats på. Det blev påsk, och likt ett kyckling som kläcks ur sitt ägg vaknade kungen från de döda. Hon rullade bort stenen som täckte hennes grav och tittade strax därefter ut mot en ny dag. Skam den som ger sig, tänkte hon och klev ut genom öppningen.

Och folket som sett det hela de skyndade till och bara för att de hade insett att de var ena riktigt räliga bondlurkar så var de så fyllda av ånger att de slickade marken framför henne.

Kungen som var riktigt sur över det som hänt kliade sig i huvudet ett tag och det stod inte långt efter som hela den markslickande pöbeln föll till backen för att de inte längre kunde stå, och i sina händer hade de alla ett varsitt par kryckor.
-Tror ni mig nu då, era ärthjärnor, sa kungen och styrde stegen mot ett påsköppet chocolaterie.

Alla eventuella likheter med andra sagor är helt slumpartade och kan på intet vis lastas författaren. Eventuella dödshot undanbedes vänligt men bestämt.