Kungen gick till Drottninggatan nummer sex för att handla sex kex. På vägen dit möttes hon av sex sextiosexåringar som blockerade trottoaren. En handfull sexåringar for runt på gatan på färgglada sexhjulingar.
-Vik hädan! skrek Kungen, klockan är sex och de stänger snart!
Sextiosexåringarna steg åt sidan och sexåringarna trampade sina sexhjulingar så fort deras små sexåriga ben förmådde.
När Kungen nådde Drottninggatan nummer sex klev hon upp för de sex trappstegen och drog sex djupa andetag innan hon inför den ovanligt sexige expediten utbrast:
- Jag vill ha kex! Sex kex! Och det fort.
- Då blir det sex kronor, svarade den alltjämt lika ovanligt sexige expediten.
- Men jag har bara fem, svarade Kungen, inte nämnvärt bedrövad.
- Men jag måste ha sex, svarade expediten.
- Det är ditt problem, svarade den förbryllade Kungen, jag måste ha kex!
*
torsdag 30 augusti 2007
Dagens citat
Drottning Silvia invigde en utställning där kungliga brudbuketter bundits på nytt utifrån fotografier. Journalisten frågar hur det känns att se den igen efter alla år (detta verkar vara den enda fråga som journalister ställer nuförtiden):
-Det är vackert. Särskilt som den är så vacker...fortfarande.
-Det är vackert. Särskilt som den är så vacker...fortfarande.
måndag 27 augusti 2007
Dagens ord
Smällintressant
Uttalat av Per Ragnar i P1, denna dag, dvs idag.
Frågan att ställa sig:
Blir man kanhända smällintressant om man är spränglärd?
Undrar
Fröken Kung - er alltid lika smällnyfikna grubblare
Uttalat av Per Ragnar i P1, denna dag, dvs idag.
Frågan att ställa sig:
Blir man kanhända smällintressant om man är spränglärd?
Undrar
Fröken Kung - er alltid lika smällnyfikna grubblare
söndag 26 augusti 2007
Dagens nyheter
Halva Grekland står i lågor. Sverige skickar en helikopter och två man. De två männen ska inte vara delaktiga i själva arbetet utan bedöma hjälpbehovet.
-Har Räddningsverket ingen telefon? Eller är grekerna inte betrodda att själva avgöra vilka slags insatser de behöver?
Gamla på äldreboenden ska börja behandlas som normala människor. Precis som normala människor ska de också kunna få bo med sin partner, ha ett sexliv, ha intressen, ha husdjur eller ta en nubbe om och när de vill.
-Vad ska de få härnäst?! Mat som smakar som mat och inte är möglig?
Man kan undra om denna reform har något att göra med att det snart är 40-talisterna som ska in där...
-Har Räddningsverket ingen telefon? Eller är grekerna inte betrodda att själva avgöra vilka slags insatser de behöver?
Gamla på äldreboenden ska börja behandlas som normala människor. Precis som normala människor ska de också kunna få bo med sin partner, ha ett sexliv, ha intressen, ha husdjur eller ta en nubbe om och när de vill.
-Vad ska de få härnäst?! Mat som smakar som mat och inte är möglig?
Man kan undra om denna reform har något att göra med att det snart är 40-talisterna som ska in där...
fredag 24 augusti 2007
Livläkarens krönika, No 2
Det tjatas i tid och otid om sport. Halva tidningar fylls av det, tv-tablåerna svämmar över av det, det ältas i radio och tv-soffor. Direktsänd sport har givet mandat att gå före allt annat i TV-sammanhang. (Föreställ er en Beck-film som ställs in för att man ska rapportera direktsänt från Venedig-biennalen.) Och nu är det alltså dags igen, på riktigt. TV-burken ska på heltid fyllas av svettande, flåsande människor och kommentatorer som av någon anledning alltid låter som om de har en enbuske uppkörd i ändan. Det gapas och skriks över hundradelar som besegrats, centimetrar som övervunnits och dopade hjältar som borde skämmas. Det skapar nyheter så stora att naturkatastrofer, svält, krig och förtryck mister allt nyhetsvärde.
Men vari ligger hjältedådet att springa en hundradel fortare än någon annan? Vari ligger det beundransvärda i att hoppa en centimeter längre eller högre än någon annan? Varför är det så fantastiskt att överträffa en annan människas åstadkommanden? Och hur många skulle inte klara av att hoppa ännu längre och springa ännu fortare, om de bara haft möjlighet att ta sig till en sportarena?
Sport framställs som något moraliskt uppbyggligt som formar barn till goda medborgare och som visar på en ren och stark karaktär. Barn och ungdomar som inte ägnar sig åt sport förutsätts bli knarkare, alkoholister eller möjligen kulturarbetare. Alla tre lika illa, om man frågar somliga. Men vad är det som är så uppbyggligt med sport? Vilka delar hos människan skulle det möjligen kunna utveckla, förutom musklerna?
All sport bygger på en enda lång upprepning av samma moment, med samma mål och samma syfte. Och det handlar om blott en sak - att vinna. Det finns en vinnare och ett oräkneligt antal förlorare bland den aldrig sinande strömmen av aspiranter som viger sina liv åt att jaga tusendelar och hundradelar. Att förlora är så förnedrande att de som dopar sig för att vinna möts med förståelse och sympati. Att förlora är dessutom lika förnedrande för 10-åringen som spelar i knatteligan, som för OS-deltagaren som vigt sitt liv åt sin sport.
En stor del av världens befolkning klarar inte sitt livsuppehälle. Många av dessa tvingas skicka sin barn till 14 timmars arbetsdagar i fabriker för att sy skor och fotbollar åt andra som tillåts ägna ett helt liv åt att jaga en boll, hoppa över en stör eller springa runt runt på en plan, och vilkas årslöner i vissa fall är i storlek med medelstora länders BNP.
Moraliskt uppbyggligt, jo man tackar. Det mänskliga moralbegreppet vittrar i takt med de smältande glaciärerna.
Miljoner människor finner nöje i att med groggen i ena näven och ciggen i den andra följa detta från sina TV-apparater. Sponsrande företag får mycket reklamtid och good will. Sportjournalister slipper gå arbetslösa och får istället ägna sina yrkesliv åt att dagarna i ända fråga "hur känns det?". Föräldrar kan vara nöjda om deras små telningar inte växer upp till kriminella soffpotatisar utan istället ägnar sig åt detta moraliska uppbyggande, där de får höra att deras bästa för det mesta inte är gott nog.
Det moraliskt uppbyggliga består i att drilla människor till att inte sky några medel för att bli bättre än någon annan. I kölvattnet kommer korrumperade tränare och en fömodad känsla av värdelöshet hos alla förlorare.
Folk får sporta hur mycket de vill vad mig anbelangar - det står var och en fritt att ägna sig åt vilka för mänsklighetens utveckling meningslösa sysslor de vill. Men måste man verkligen fylla varenda litet mediehål med ältandet om det? Och måste det verkligen bara gå ut på en enda sak?
E. von Weltschmerz
Men vari ligger hjältedådet att springa en hundradel fortare än någon annan? Vari ligger det beundransvärda i att hoppa en centimeter längre eller högre än någon annan? Varför är det så fantastiskt att överträffa en annan människas åstadkommanden? Och hur många skulle inte klara av att hoppa ännu längre och springa ännu fortare, om de bara haft möjlighet att ta sig till en sportarena?
Sport framställs som något moraliskt uppbyggligt som formar barn till goda medborgare och som visar på en ren och stark karaktär. Barn och ungdomar som inte ägnar sig åt sport förutsätts bli knarkare, alkoholister eller möjligen kulturarbetare. Alla tre lika illa, om man frågar somliga. Men vad är det som är så uppbyggligt med sport? Vilka delar hos människan skulle det möjligen kunna utveckla, förutom musklerna?
All sport bygger på en enda lång upprepning av samma moment, med samma mål och samma syfte. Och det handlar om blott en sak - att vinna. Det finns en vinnare och ett oräkneligt antal förlorare bland den aldrig sinande strömmen av aspiranter som viger sina liv åt att jaga tusendelar och hundradelar. Att förlora är så förnedrande att de som dopar sig för att vinna möts med förståelse och sympati. Att förlora är dessutom lika förnedrande för 10-åringen som spelar i knatteligan, som för OS-deltagaren som vigt sitt liv åt sin sport.
En stor del av världens befolkning klarar inte sitt livsuppehälle. Många av dessa tvingas skicka sin barn till 14 timmars arbetsdagar i fabriker för att sy skor och fotbollar åt andra som tillåts ägna ett helt liv åt att jaga en boll, hoppa över en stör eller springa runt runt på en plan, och vilkas årslöner i vissa fall är i storlek med medelstora länders BNP.
Moraliskt uppbyggligt, jo man tackar. Det mänskliga moralbegreppet vittrar i takt med de smältande glaciärerna.
Miljoner människor finner nöje i att med groggen i ena näven och ciggen i den andra följa detta från sina TV-apparater. Sponsrande företag får mycket reklamtid och good will. Sportjournalister slipper gå arbetslösa och får istället ägna sina yrkesliv åt att dagarna i ända fråga "hur känns det?". Föräldrar kan vara nöjda om deras små telningar inte växer upp till kriminella soffpotatisar utan istället ägnar sig åt detta moraliska uppbyggande, där de får höra att deras bästa för det mesta inte är gott nog.
Det moraliskt uppbyggliga består i att drilla människor till att inte sky några medel för att bli bättre än någon annan. I kölvattnet kommer korrumperade tränare och en fömodad känsla av värdelöshet hos alla förlorare.
Folk får sporta hur mycket de vill vad mig anbelangar - det står var och en fritt att ägna sig åt vilka för mänsklighetens utveckling meningslösa sysslor de vill. Men måste man verkligen fylla varenda litet mediehål med ältandet om det? Och måste det verkligen bara gå ut på en enda sak?
E. von Weltschmerz
lördag 4 augusti 2007
En bulla från Kungen
Kära medborgare uti och utanför mitt rara lilla rike!
På förekommen anledning finner jag skäl att ta till orda. Folket har talat till mig - och vad vore jag för Kung om jag inte talade tillbaka. Som sagt, med varje ämbete följa plikter. Människor kan tala om mänskliga rättigheter, kungar plägar att även få tänka på en och annan mänsklig skyldighet.
Näväl. Det har rests funderingar kring varför jag inte som yrkesval istället valde Kejsare. Och så mycket kan jag säga, att jag valde mellan Kung, gatusopare, psykolog, rörmokare och Kejsare och fann mig som ni säkert förstår i en mycket svår och obeslutsam situation. Det var då en röst från ovan, och jag är helt säker på att det inte var grannen, sade mig att "läs på din gatuskylt och svaret skall varda dig givet". Jag gick då till min lilla gatas gatuskylt och där stod "Kungsgatan". Hade det stått "Rörmokargränd" hade således valet blivit något helt annat. Kanske psykolog.
Och till Herr Wassens funderingar kan jag bara svara att den där von Weltschmerz inte gör så förbannat mycket nytta egentligen. Den största nyttan får nog sägas ligga i kontakterna med vissa etablissemang i hjärtat av France. Så mitt något uppvaknade tillstånd får mer tillräknas det faktum att a King´s gotta do what a King´s gotta do. Men nog lät det härligt det där med ensamsegling på älven, i naturens livgivande tystnad.
Hasta la vista
La Señorita Rey
På förekommen anledning finner jag skäl att ta till orda. Folket har talat till mig - och vad vore jag för Kung om jag inte talade tillbaka. Som sagt, med varje ämbete följa plikter. Människor kan tala om mänskliga rättigheter, kungar plägar att även få tänka på en och annan mänsklig skyldighet.
Näväl. Det har rests funderingar kring varför jag inte som yrkesval istället valde Kejsare. Och så mycket kan jag säga, att jag valde mellan Kung, gatusopare, psykolog, rörmokare och Kejsare och fann mig som ni säkert förstår i en mycket svår och obeslutsam situation. Det var då en röst från ovan, och jag är helt säker på att det inte var grannen, sade mig att "läs på din gatuskylt och svaret skall varda dig givet". Jag gick då till min lilla gatas gatuskylt och där stod "Kungsgatan". Hade det stått "Rörmokargränd" hade således valet blivit något helt annat. Kanske psykolog.
Och till Herr Wassens funderingar kan jag bara svara att den där von Weltschmerz inte gör så förbannat mycket nytta egentligen. Den största nyttan får nog sägas ligga i kontakterna med vissa etablissemang i hjärtat av France. Så mitt något uppvaknade tillstånd får mer tillräknas det faktum att a King´s gotta do what a King´s gotta do. Men nog lät det härligt det där med ensamsegling på älven, i naturens livgivande tystnad.
Hasta la vista
La Señorita Rey
Ainbusk killers
Alltsomoftast, då och då och titt som tätt inträffar något som föranleder Megalomanienborgs regent att sätta den kungliga morgongröten i den kungliga vrångstrupen. Man vet aldrig riktigt vad, ity detta kan handla om till synes helt obetydliga saker såväl som rent livsavgörande för mänsklighetens fortlevnad. Men en sak är säker, varje gång det händer går en simultan hostning genom rikets medborgare.
Denna dag inträffade detta då Kungen efter att ha dragit undan det kungsblå sammetsdraperiet framför den förgyllda TV-apparaten och tryckt på den lilla men därför icke obetydliga knappen som sa "on" - tilläggas bör att sammetsdraperiet ingalunda hänger där för att skydda mot TV-pejlares spionutrustning utan för att det helt enkelt är så det går till på ett slott. Vilket säkert inte är någon nyhet för alla er som har ett eget. - och innan morgondimman gnuggats ur de kungsblå synorganen möttes av fyra (säger fyra) vrålande och kvidande kvinnor som framförde en av Kungens gamla favoritmusikstycken. Nämligen "Should I stay or should I go" av den måhända icke helt okända orkestern The Clash.
Då Kungens kontakter med både den undre, den övre och den bortre världen är synnerligen goda förnam Kungen omdelbart den smärta som salig Joe Strummer i samma stund själv förnam inför detta framförande.
Det dröjde inte länge förrän det ringde i den kungliga telefonen och Kungen lyfte den förgyllda luren och sa:
- Hello, hello - London calling?
- Jepp, sugar! sa Joe Strummer.
- Vad i hela brinnande Brixton sysslar tanterna med där borta egentligen?, fortsatte han så upprörd som bara en död rocklegend kan låta.
- Bergman har kolat här förstår du och landet befinner sig i något av en kris. Det kan vara det, svarade Kungen och kliade sig fundersamt i det kungliga barret.
- Kan inte de där klimakterietanterna hitta nån Rönnerdal dansar eller ta mig till havet eller nåt annat? Måste de sno mina låtar?! Jag har ju för katten ett rykte att tänka på.
- mm... svarade Kungen tankfullt, I know what you mean. Och den kungliga skallen genfors av tankar på de bojor som följa med varje ämbete. För inte skulle en Kung kunna ställa sig på torget i bikini och sälja varm korv. Inte för att Kungen närde just denna längtan. Men ändå.
Denna dag inträffade detta då Kungen efter att ha dragit undan det kungsblå sammetsdraperiet framför den förgyllda TV-apparaten och tryckt på den lilla men därför icke obetydliga knappen som sa "on" - tilläggas bör att sammetsdraperiet ingalunda hänger där för att skydda mot TV-pejlares spionutrustning utan för att det helt enkelt är så det går till på ett slott. Vilket säkert inte är någon nyhet för alla er som har ett eget. - och innan morgondimman gnuggats ur de kungsblå synorganen möttes av fyra (säger fyra) vrålande och kvidande kvinnor som framförde en av Kungens gamla favoritmusikstycken. Nämligen "Should I stay or should I go" av den måhända icke helt okända orkestern The Clash.
Då Kungens kontakter med både den undre, den övre och den bortre världen är synnerligen goda förnam Kungen omdelbart den smärta som salig Joe Strummer i samma stund själv förnam inför detta framförande.
Det dröjde inte länge förrän det ringde i den kungliga telefonen och Kungen lyfte den förgyllda luren och sa:
- Hello, hello - London calling?
- Jepp, sugar! sa Joe Strummer.
- Vad i hela brinnande Brixton sysslar tanterna med där borta egentligen?, fortsatte han så upprörd som bara en död rocklegend kan låta.
- Bergman har kolat här förstår du och landet befinner sig i något av en kris. Det kan vara det, svarade Kungen och kliade sig fundersamt i det kungliga barret.
- Kan inte de där klimakterietanterna hitta nån Rönnerdal dansar eller ta mig till havet eller nåt annat? Måste de sno mina låtar?! Jag har ju för katten ett rykte att tänka på.
- mm... svarade Kungen tankfullt, I know what you mean. Och den kungliga skallen genfors av tankar på de bojor som följa med varje ämbete. För inte skulle en Kung kunna ställa sig på torget i bikini och sälja varm korv. Inte för att Kungen närde just denna längtan. Men ändå.
torsdag 2 augusti 2007
Ur led är tiden
Det var slutet på en dag som på intet sätt stod ut från alla andra dagar i Kungens förvärvsarbetande liv. Gå upp gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch, samma sak händer imorgon - orden ur sången som de forna ungdomsidolerna för decennier sedan så vackert sjöng ekade i den kungliga skallen. Det kan tyckas skamligt att en Kung ska behöva befatta sig med kroppsarbete. Och dessutom sköta ruljangsen av ett helt kungarike.
Ur led är tiden. Och otack är den armes lön.
Annat var det förr. Då kunde en Kung i lugn och ro få sitta på sin tron och tänka på forna och framtida stordåd och vifta bort dammet från sina cochenillröda axlar.
Annat var det förr. Då fanns det pigor och tjänare. Fast det gör det ju förresten nu med, tänkte Kungen i ett plötsligt infall av samtidsmedvetenhet. Dessutom får man göra skattevadrag för dem.
-Hm..., tänkte Kungen, fast högt. Det börjar onekligen likna förr.
Ur led är tiden. Och otack är den armes lön.
Annat var det förr. Då kunde en Kung i lugn och ro få sitta på sin tron och tänka på forna och framtida stordåd och vifta bort dammet från sina cochenillröda axlar.
Annat var det förr. Då fanns det pigor och tjänare. Fast det gör det ju förresten nu med, tänkte Kungen i ett plötsligt infall av samtidsmedvetenhet. Dessutom får man göra skattevadrag för dem.
-Hm..., tänkte Kungen, fast högt. Det börjar onekligen likna förr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
