Lennon-mördaren Plura

Dagens lustmord på en av historiens bästa låtar begicks mitt på blanka förmiddagen av landets gnällpelle nummer ett - Plura, då han entonigt och utan vare sig känsla för ton eller ord framförde John Lennons "Working class hero".

Det usla framförandet fick Fröken Kung att dråsa av den kungliga tronen och ner i det kungliga golvet och där slå sig så förbålt illa i den kungliga knoppen att en kunglig stämning är att vänta för den gnällige Lennon-mördaren Plura. Vet skäms karl!

Arbeit macht... ?

Något är ruttet i Kungariket Megalomanienborg. Likt Gudrun, stormen alltså, har nutiden svept innanför slottsmurarna, in genom fönstren och vidare in genom Kungens kungliga kroppsöppningar och fortsatt in genom hjärnbarken och in i självaste kungliga cerebrala gemaket. Man kan förstås fråga sig vad detta beror på. Men man kan också välja att bara konstatera att detta måste vara förvirrande för en eskapistisk eremit som vänt världen ryggen.

Men ett som är säkert är, att varje gång Kungen får för sig att spekulera i samtida fenomen går en simultan kittling längs kungarikets medborgares ryggrader. Ingen förstår varför. Men ibland måste man bara acceptera. Gilla läget. Stay inside the box.

Dagens kungliga fundering dröjer sig kvar vid det svenska språket.

Arbete. Smaka på detta lilla ord en stund.
Ett ord en gång fyllt med smaker av slit, bördor, uppoffring, nödvändighet och inte minst samhällelig nytta. Bland de välbeställda som aldrig behövt arbeta var det med självklarhet inte fint att arbeta.
Idag är det emellertid högsta status att arbeta. För idag kallar både rallykartläsare, schlagersångerskor, frimärkssamlare, aktiesparare, snowboardåkare och höjdhoppare sina sysslor för sitt arbete.

Att hoppa över en pinne ska betraktas som samhällsnyttigt. Att sitta i en rallybil i Afrika och läsa en karta likaså. Om man nu väljer den uråldriga betydelsen av ordet arbete vill säga. En betydelse som var samtida med tanken om att det var en ynnest få förunnade att på heltid och med betalning ägna sig åt helt egennyttiga sysslor såsom skidåkning och pinnhoppning. Idag är det att betrakta som arbete, vilket som helst.

Och ordet arbete har därmed blivit en spottloska i ansiktet på alla dem som riskerar sina liv, sliter ut sina kroppar eller stressas till sjukdom i sysselsättningar som må ha en stor samhällsnytta men inget har gemensamt med dagens ord "arbete".

För att inte tala om den devalvering av de arbetslösa som denna nya syn på arbete innebär.

Vive la révolution!

Kungen goes språkfascist

Nu DJEFLAR får det vara nog! Fördumningen av det svenska språket vet inte längre några gränser. Och få är de medier som idag håller sig med språkgranskare, språkvårdare eller ens korrekturläsare. Eller för den delen journalister som är bevandrade i rättstavningens ädla konst. Och felen som de arma journalisterna slipper igenom med blir allt grövre. Man kan inte annat än undra om det möjligen är huvudstadsdialekten som tas för korrekt svenska. För varför skulle folk annars ha svårt att skilja på en och än? På enda och ända? På sett och sätt?

Han var den ända som fick mer en mig och på så sett fick han ju än mer en mig. Kretiner!


Att man inte får börja en mening med och är emellertid en gammal förbrukad sanning, och inte bara kungar ses idag börja meningar med detta en gång så förhatliga och. Däremot kan man se att somliga inte kan skilja på också och och så. Det kan till exempel låta som följer:

- Också ska jag bara tala om en sak för er... Goddag yxskaft.


Språket har många funktioner. En av dessa är att förmedla ett budskap till andra så att de begriper budskapets innebörd till fullo, helst med nyanser och eventuellt garnityr. Det underlättar således om man har koll även på de minsta betydelsebärande delarna av språket - bokstäverna. Kan tyckas är det trams att vara så petig med så pluttigt små saker. Men nog fan är det skillnad på en enda och en ända!

Hur en människa använder språket avslöjar hur hon använder sin tankeapparat, och när människor visar på en total aningslöshet inför sitt språkbruk kan man förmoda att denna aningslöshet präglar även personen ifråga.

Särskrivningar har debatterats till leda men är icke desto mindre också de upphov till en makalös fördumning av vårt språk. Värsta exemplet jag sett hittills är nog: trapp upp gång.

Språket har vi inte enbart för syns skull. Och om vi inte begriper det kan vi lika gärna återgå till grymtanden och apskrik.

Kungen bakom flötet

Ur led är tiden. Eller möjligen ur form är Kungen. Eller ur fas är Kungen. Kungen är fasansfull. En fasansfull fasan är vad Kungen är. Och som fasan begriper hon inte ett smack av vad dagens kulturyttringar rör sig om.

Modeblogg. Texter för allmän beskådan skrivna på daglig basis. Om vad man sätter på sig för dagen.
VEM FAN BEHÖVER LÄSA OM VAD ANDRA SÄTTER PÅ SIG??!! Undrar Kungen stilla inför detta obegripliga fenomen som ter sig illavarslande för mänsklighetens fortsatta plats som högst upp i näringskedjan.

Martina Lowden. Allt. För Kungens del blev det Inget. Ett litet pretto-underbarn som fyller kritikernas behov att visa omvärlden att de minsann förstår även subkulturen. Kulturetablissemanget slår knut på sig själv.

Inland empire. David Lynch senaste film. Lika pretentiös som obegriplig. Han kommer aldrig bli en Bergman. Hur mycket han än vill. Efter att ha gått och diskat, ringt och vattnat blommorna stängde Kungen till slut av filmen med orden "jävla prettodynga!".

"Lyckliga människor". Bok av manlig författare som Kungen har glömt namnet på trots att det var så sent som igår hon läste boken. Säger sig skriva om kärlek, men gör det så olidligt tråkigt att man befarar att han aldrig upplevt fenomenet på nära håll. Kungen läste 140 sidor och insåg att det var mer stimulerande att stirra i taket.

Denna regent har som synes helt har tappat greppet om vad det handlar om nuförtiden. Begriper Kungen ingenting längre? Eller finns det inte längre något att begripa? Har kulturen blivit en arena enkom för pretentiöst effektsökeri?
Och kommer det någonsin några nya Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf, Harry Martinsson och Stig Dagerman?

En smula vilsen och modstulen kryper Fröken Kung ner i sin kungliga tagelbädd och drar det gamla bolstret över sig. Eftersom inga böcker längre falla på dessa kungliga läppar får Kungen vagga sig till sömns genom att räkna fårskallar. De finns det gott om.

Den enfaldiga mångfalden

Ett av vår tids mest upprepade mantran är ordet mångfald. Mångfalden ska verka på många plan: människors rätt till egna kulturyttringar, urval av varor och tjänster och inte minst ska den verka i våra medier. Men man tycks ha missat själva ordets innebörd och förväxlat det med flerfald. Mångfald antyder inte mängd utan variation.

Ett av de starkaste incitamenten för införandet av digital-TV var den mångfald man kunde erbjuda tack vare den nya tekniken. Med de digitala sändningarna var det möjligt att erbjuda så mycket som 500 kanaler. Antalet kanaler satte man således i direkt relation till mångfalden.

Men det räcker att snegla på de kommersiella kanalernas så kallade mångfald för att se att det inte existerar någon korrelation mellan dessa. Mångfalden som erbjuds i dessa är frapperande enfaldig. Förvisso är dessa kanaler fjättrade av kommersiella krafter och tvingas anpassa sitt utbud efter annonsörernas krav. Skräckexemplet finner man i det stora landet i väst, där skapas TV-serier med främsta syfte att lansera produkter. Man har insett att människor blir alltmer immuna mot reklamen och går steget längre för att tränga in i konsumenternas psyken, där köpkraften gömmer sig.

Att utbudet i dessa kanaler blir alltmer likriktat och samkört har väl knappast undgått någon. Amerikanska komediserier trängs med dokusåpor och reality-TV och tävlingsprogram. De flesta av dessa skapas efter så kallade färdiga programformat som säljs mellan olika länder. Detta för att varje land ska kunna tillgodose sitt eget lands publik med det som får den att känna sig ”hemma”. Det gör det desto roligare (läs sorgligare) när man sedan visar samma program fast i de andra ländernas tappningar dessutom. Mångfalden manifesterad med andra ord.

Och frågan man bör ställa sig är: innebär 500 kanaler med ett helt och hållet likriktat utbud en större mångfald än två kanaler med ett innehåll som försöker tillgodose även marginaliserade gruppers intressen och behov?

Public Service är och förblir vår bästa garanti för en säkrad mångfald i etern.
Och hör sen, Cecilia Stegö Chilò!

Embryot till en revolution gror i slottets livmoder

Jaha, tänkte Kungen när hon satt vid sitt fönster och blickade ut över sitt kungarike, som för dagen var lika grått som ett östtyskt förortsområde, inget har hänt som förtjänar min speciella uppmärksamhet denna dag. Hm... tänkte Kungen, fast högt. Kanske skulle hon ställa till med fest. Kanske revolution. Frågan var bara vad hon skulle välja att revoltera mot. Det fanns ju så infernaliskt mycket. Så mycket att det blev svårt att välja.

Att böckerna blir fler och fler medan litteraturen är på väg att försvinna, var ju en nesa som var nog så irriterande. Men knappast förtjänade detta sorgliga faktum att bli upphov till revolution. Att tiden är ur led och människan ett hopplöst djur är också det en nesa att uppröras över, men det är knappast nytt och det går knappast att göra något åt det. Att orättvisor och förtryck florerar över hela denna planet där människor vistas skulle dock kunna vara en rimlig och god grund för en revolution. Men var fan ska man börja, tänkte Kungen. Man ska inte gå över ån efter vatten och man ska gräva där man står, men man ska inte gräva så att man själv faller däri. Och man ska låta hon som är utan skuld kasta första stenen, för att man lättare ser grandet i annans öga än bjälken i sitt eget. Men även blinda kungar hittar ett och annat hyss.

Kungen tänkte så det knakade i den kungliga fontanellen. Detta skulle bli året för stordåd. Kungarikets expansion. Kungens renässans. Det var bara att skrida till det kungliga verket. Bara.

Nostradamus förutspår

För att sparka igång det nya året går Kungen av Megalomanienborg ut hårt. Att ta sig i kragen, rycka upp sig ur dyn, lyfta blicken från den egna naveln och skåda sanningen i vitögat kräver sin regent. Att konfrontera kontradiktioner så som att försöka blogga med viss regelbundenhet trots att man föredrar att vara tyst såvida man inte har något att säga - en ståndpunkt som helt klart inte hör hemma i bloggosfären, där man ska se varenda litet och och men och för och att som en ädelsten så sällsynt att den måste visas upp för mänskligheten - kräver också det sin regent.

Alla ord är värda att läsas. Allas ord är värda att läsas. Alla allas ord är värda att läsas. Hela tiden. Överallt.

Och under tiden som människorna satt upptagna med att skriva alla sina ord i alla sina bloggar och läsa ett och annat från någon annans gick jorden under och mänskligheten svalt ihjäl.

"Modeblogg orsaken till Homo sapiens undergång", stod att läsa i rubrikerna på framtidens morgonblaska, Tomorrow Never Comes.

Jakten på den försvunna hybrisen

En sannerligen ovanlig dag på slottet, denna dag, denna dag den åttonde januari i nådens år tvåtusenåtta, denna dag kunde man se den numera någorlunda uppvaknade monarken springa runt de kungliga gemaken och salarna iförd blott den kungliga särken och ropandes "var är min hybris, var är min hybris, var fan har jag lagt den?!!?"
Det hade nämligen slagit den nyss uppvaknade monarken att utan hybris kommer man ingen vart. Utan hybris stannar Sverige. Megalomanienborg också. Och det hade det ju gjort, ganska länge dessutom.
Vem fan behöver livscoacher, självhjälpsböcker, lyckopiller och psykologer, tänkte kungen. Det är hybris man behöver. Varken mer eller mindre.
Nåja... choklad också.

Men ingenstans stod den förlagda hybrisen att finna. Kanske skulle kungen tvingas söka sig utanför slottsmuren. Gå outside the box.

Grått Nytt Hår på er alla människobarn!

Då liken efter sparvarna som fastnat och avlidit i det kungliga gapet rensats ut och sköljts bort med Denivit prima tandsköljning och kungen herself hämtat sig från vad det nu var som var så infernaliskt chockerande kunde ordningen på slottet återgå. Fast vilken ordning förresten? Det fanns ju ingen ordning på detta slott! Inte ens hybrisen gick att hitta längre.

Men det skulle bli andra bullar nu, tänkte kungen. Fast tyst. Detta mitt lilla kungarike som alltför länge dränkts av medeltida mörker och elände som till och med överstigit det brittiskt socialrealistiska, ska få sin renässans. Så sant som det är sagt, tänkte kungen. Fast högt.

I ett slag av akut patriotism och känslorörelse gränsande till en amerikansk politikers ställde sig kungen framför den kungliga spegeln och satte sin högra hand över det kungliga hjärtat. Därpå uttalade hon den kungliga ed som hon en gång svurit. Så som hon nu mindes den.

Jag skall älska choklad och en och annan människa.

Jag skall all rättvisa och sanning styrka, älska och gömma, och all vrångvisa, osanning och orätt nedertrycka.

Jag skall trygg och trogen konung vara för all allmoge så att ingen, fattig eller rik, någorlunda fördärva å liv eller lem, eller ock någorledes deras gods av dem taga utan efter lag och laga dom... Öh...

Jag skall mitt rike styra och råda helt som mig behagar, efter ty som gammal lag och riksens rätt av ålder haver varit.

Jag skall gömma hus och land med årliga ingälder, dess värja efter makt sin, så att intet av detta minskas för den konung efter kommer. Fast å andra sidan får väl den fixa det för sig... Det är ju inte direkt inne med solidaritet nuförtiden menar jag.

Konungen lovade detta med en hand på det kungliga hjärtat och den andra på den franska chokladkartongen.
Och över riket Megalomanienborgs medborgare drog en unison pust av lättnad. Den mörka tiden var över och renässansen stod för dörren.