Den uppmärksamme besökaren av kungariket har vid det här laget insett att denna Kung inte låter sig beordras eller tvingas till varken det ena, andra eller tredje. Enda sättet att få fart på den kungliga ändan är att utmana eller möjligen locka. Kungen måste därför som följd av den föregående inhyrda klokskapen härmed kontra med en egen klokhet i sedvanlig träffande och djuplodande stil:
Att vara eller inte vara kung, är som att vara eller inte vara busschaufför.
Fröken Kung
söndag 29 juli 2007
Inhyrd klokskap
Då Kungen för dagen har återgått till det majroveliknande tillståndet kommer här ett visdomsord från annan vis person. Ja, för det finns nämligen fler än rikets överstyre som kan prutta fram klokskaper värda att ta i beaktan.
Reading without reflection is like eating without digesting.
Edmund Burke
Reading without reflection is like eating without digesting.
Edmund Burke
fredag 27 juli 2007
Läsarrespons
Det var en helt och hållet ovanlig dag då Kungen för ovanlighetens skull glatt hoppade ur den kungliga bingen och på vägen mot skrivpulpeten sjöng ett muntert "tralla-la". Ingen skulle inför denna syn kunna ana att Kungen för det mesta framled sina dagar likt en sinnesslö majrova. Kan tänkas var Kungens tillstånd på väg att förändras. Kan tänkas inte.
Hur som haver slog Kungen glatt på sin förgyllda datorburk och sjöng högljutt med då windows-trudelutten fann sin väg ut ur den gyllene burken. Man skulle kunna säga att denna lilla incident allena var fog att kalla denna dag en helt och hållet ovanlig sådan. Kungen hade nämligen aldrig sjungit med i den trudelutten. Vad detta beror på kräver alltför mycket kraft för att här och nu spekulera i.
Efter bara ett litet ögonblick fick Kungen upp den kungliga bloggen och läste vad livläkaren hade skrivit.
- hm... jaha... men vem fan vill läsa om tystnad, sa Kungen högt för sig själv och läste trots allt vidare.
- hm... ja, nog förstod jag att den där läkaren var ett litet pretto, det kommer väl med yrket antar jag... Och tystnad? Det är väl för bövelen bara att be folk hålla truten. Och så mycket kan jag säga att varje gång jag handlar i en butik och de spelar som om man vore på diso så krävs det bara att jag tar upp min gamla k-pist och bränner av några salvor för att det ska bli riktigt tyst. Och sitter det folk på tåget och bluddrar i tysta kupén så behöver man bara ryta att de jävlaranamma kan gå någon annanstans för att det ska bli tyst. Sitter det snorungar med hörlurar som dånar lika mycket utåt behöver man bara stoppa ner lurarna i halsen på dem för att också de ska tystna. Och när kyrkklockorna som är granne med slottet mitt väckte mig varje morgon med sitt evinnerliga klockspel behövdes bara ett bombhot per telefon för att de skulle tystna i en månad... Så var är problemet?... Jag tror kanske att von Weltschmerz har för lite att göra. Jag får väl iscensätta en liten epidemi så att den stackaren får något att ägna sig åt, sa Kungen och gick resolut till den kungliga telefonen för att ringa närmaste bonde för att höra om det fanns något lagom dödligt bokstavsvirus som man skulle kunna tänka sig sprida i socknen.
Vår Kung är ju som bekant inte främmande för några som helst metoder för att uppnå sina mål.
Men som från ingenstans eller överallt fick Kungen en helt annan idé:
- Jag tror banne mig att jag ska skicka den där läkaren till en livscoach, livsstilscoach, livsguide, livsledsagare eller vad de nu kallar sig! De lär ju veta hur man ska leva sina liv.
Och här får man säga att en väsentlig skillnad mellan Kungen själv och hennes livmedicus uppenbarar sig, nämligen Kungens känsla för cliff-hangers. För medan herr livmedicus mässar på likt en domprost har Kungen vett att bygga upp en rafflande dramatik, dessutom med en peripeti, bara för att sluta med en icke obetydlig cliff-hanger.
Det är saker som dessa som avgör om man får ett eget kungarike eller inte.
Hur som haver slog Kungen glatt på sin förgyllda datorburk och sjöng högljutt med då windows-trudelutten fann sin väg ut ur den gyllene burken. Man skulle kunna säga att denna lilla incident allena var fog att kalla denna dag en helt och hållet ovanlig sådan. Kungen hade nämligen aldrig sjungit med i den trudelutten. Vad detta beror på kräver alltför mycket kraft för att här och nu spekulera i.
Efter bara ett litet ögonblick fick Kungen upp den kungliga bloggen och läste vad livläkaren hade skrivit.
- hm... jaha... men vem fan vill läsa om tystnad, sa Kungen högt för sig själv och läste trots allt vidare.
- hm... ja, nog förstod jag att den där läkaren var ett litet pretto, det kommer väl med yrket antar jag... Och tystnad? Det är väl för bövelen bara att be folk hålla truten. Och så mycket kan jag säga att varje gång jag handlar i en butik och de spelar som om man vore på diso så krävs det bara att jag tar upp min gamla k-pist och bränner av några salvor för att det ska bli riktigt tyst. Och sitter det folk på tåget och bluddrar i tysta kupén så behöver man bara ryta att de jävlaranamma kan gå någon annanstans för att det ska bli tyst. Sitter det snorungar med hörlurar som dånar lika mycket utåt behöver man bara stoppa ner lurarna i halsen på dem för att också de ska tystna. Och när kyrkklockorna som är granne med slottet mitt väckte mig varje morgon med sitt evinnerliga klockspel behövdes bara ett bombhot per telefon för att de skulle tystna i en månad... Så var är problemet?... Jag tror kanske att von Weltschmerz har för lite att göra. Jag får väl iscensätta en liten epidemi så att den stackaren får något att ägna sig åt, sa Kungen och gick resolut till den kungliga telefonen för att ringa närmaste bonde för att höra om det fanns något lagom dödligt bokstavsvirus som man skulle kunna tänka sig sprida i socknen.
Vår Kung är ju som bekant inte främmande för några som helst metoder för att uppnå sina mål.
Men som från ingenstans eller överallt fick Kungen en helt annan idé:
- Jag tror banne mig att jag ska skicka den där läkaren till en livscoach, livsstilscoach, livsguide, livsledsagare eller vad de nu kallar sig! De lär ju veta hur man ska leva sina liv.
Och här får man säga att en väsentlig skillnad mellan Kungen själv och hennes livmedicus uppenbarar sig, nämligen Kungens känsla för cliff-hangers. För medan herr livmedicus mässar på likt en domprost har Kungen vett att bygga upp en rafflande dramatik, dessutom med en peripeti, bara för att sluta med en icke obetydlig cliff-hanger.
Det är saker som dessa som avgör om man får ett eget kungarike eller inte.
Livläkarens krönika
Man skyr den, man flyr den - till vilket pris som helst. För tystnaden rymmer något som är så skrämmande att nästan ingen längre vågar uppleva den.
Varför får det aldrig vara tyst någonstans längre? Varför har ljudrummet översållats av nonsensljud som gnager sönder tankekraft och själaskydd, och varför säger vi inte stopp?
Tystnaden verkar vara något vi fruktar mer än något annat. Den verkar te sig så skrämmande att vi gör allt för att undvika den. Utan att reflektera över vad vi får istället. Tystnaden rimmar givetvis illa med den övergripande världsplanen där människor inte i första hand är människor utan konsumenter. Som konsumenter är vår främsta uppgift att konsumera, och ju snabbare konsumtionshjulet snurrar desto mindre är vi benägna till reflekterande eftertanke.
Tystnaden, liksom reflektionen och eftertanken är konsumtionens största fiende. För när människor börjar ifrågasätta om behoven de har verkligen är deras egna, eller möjligen pådyvlade av marknadskrafter vars enda syfte är vinstgenerering, riskerar marknaden att förlora konsumenter. Till varje pris vill marknaden undvika utrymmet där tvivel uppstår, så hjulen snurras fortare och fortare - alltmedan våra egna reflektioner dränks i aningslöshet och konsumtions-eskapism.
Men har då marknaden oss människor helt i sitt grepp, eller är det också annat som gör att vi så gärna undviker tystnaden?
Kanske är det de egna demonerna, de som visar sig först då bullret och larmet tystnat? Kanske är det skräcken inför att behöva konfronteras med sig själv. Det verkliga självet. Det skrämmande självet. Det med en helt egen röst och en egen vilja.
I tystnadens kravlöshet uppstår ett krav om att vi måste lyssna inåt och försöka höra den egna tanken - den utan vilken vi inte är annat än kopior av någon annans innovation. För det är i den egna tanken som verklig unicitet uppstår.
Tystnaden är en fristad för varje stressad hjärna.
Tystnaden är motgiftet till det ständiga bruset som urholkar våra hjärnor.
Tystnaden borde vara en mänsklig rättighet.
Så länge leve tystnaden! Länge leve denna plats, där hjärnor kan helas och läkas, där tankar får virvla fritt utan störningar, där eftertanken frodas, där reflektioner får formas till insikter och där människor får vara blott människor.
E. von Weltschmerz
Varför får det aldrig vara tyst någonstans längre? Varför har ljudrummet översållats av nonsensljud som gnager sönder tankekraft och själaskydd, och varför säger vi inte stopp?
Tystnaden verkar vara något vi fruktar mer än något annat. Den verkar te sig så skrämmande att vi gör allt för att undvika den. Utan att reflektera över vad vi får istället. Tystnaden rimmar givetvis illa med den övergripande världsplanen där människor inte i första hand är människor utan konsumenter. Som konsumenter är vår främsta uppgift att konsumera, och ju snabbare konsumtionshjulet snurrar desto mindre är vi benägna till reflekterande eftertanke.
Tystnaden, liksom reflektionen och eftertanken är konsumtionens största fiende. För när människor börjar ifrågasätta om behoven de har verkligen är deras egna, eller möjligen pådyvlade av marknadskrafter vars enda syfte är vinstgenerering, riskerar marknaden att förlora konsumenter. Till varje pris vill marknaden undvika utrymmet där tvivel uppstår, så hjulen snurras fortare och fortare - alltmedan våra egna reflektioner dränks i aningslöshet och konsumtions-eskapism.
Men har då marknaden oss människor helt i sitt grepp, eller är det också annat som gör att vi så gärna undviker tystnaden?
Kanske är det de egna demonerna, de som visar sig först då bullret och larmet tystnat? Kanske är det skräcken inför att behöva konfronteras med sig själv. Det verkliga självet. Det skrämmande självet. Det med en helt egen röst och en egen vilja.
I tystnadens kravlöshet uppstår ett krav om att vi måste lyssna inåt och försöka höra den egna tanken - den utan vilken vi inte är annat än kopior av någon annans innovation. För det är i den egna tanken som verklig unicitet uppstår.
Tystnaden är en fristad för varje stressad hjärna.
Tystnaden är motgiftet till det ständiga bruset som urholkar våra hjärnor.
Tystnaden borde vara en mänsklig rättighet.
Så länge leve tystnaden! Länge leve denna plats, där hjärnor kan helas och läkas, där tankar får virvla fritt utan störningar, där eftertanken frodas, där reflektioner får formas till insikter och där människor får vara blott människor.
E. von Weltschmerz
lördag 21 juli 2007
Livsuppehållande behandling
En ovanligt vanlig dag satt Kungen i sin king size-säng och stirrade tomt och uttryckslöst ut i det kungliga intet. Ingenting här. Ingenting där. Ingenting here and everywhere, tänkte Kungen och höll upp ena handen framför sig. En, två, tre, fyra, fem. Alla kvar. Phuu, sa Kungen och höll upp den andra handen. En, två, tre, fyra... Kungen fylldes av den obeskrivbara skräck som bara den upplever som tror sig ha mist sina lemmar i sömnen. En var borta! Det kungliga hjärtat klappade så att vägglössen började dansa flamenco. Men så vände Kungen på handen och fick se den kungliga tummen som fortfarande låg hopvikt mot handflatan. En synnerligen lång och ljudlig kunglig suck ljöd genom gemaket och vägglössen återgick till sin sedvanliga slowfox.
Bara ögonblicket efter ringde det i den kungliga porttelefonen och Kungen som var helt oförberedd på plötsligheten i detta hoppade till så att hon åkte i det kungliga golvet med en kunglig duns. Efter andra påringningen fann Kungen sin väg fram till sidensnöret och sa:
- Hallå?
- Ers Kungliga Tröghet, jag hade vägarna förbi och tänkte bara titta till Er en smula.
- Hm..., tänkte Kungen, fast högt.
- Choklad? sa Kungen.
- Givetvis, sa rösten i andra änden.
Det fanns blott en människa som vågade tilltala Kungen på detta vanvördiga sätt och det var livmedicus von Weltschmerz. Von Weltschmerz som var kroniskt blasé fruktade inte döden och kunde därför både häda och smäda varthän han kom. Det kan tyckas märkligt att Fröken Kung valt att hålla sig med dylik livmedicus, men von Weltschmerz hade en besynnerlig talang att skåda in i det kungliga själamörkret och där se precis vad som för stunden fattades vår regent. Dessutom hade han en bror som ägde ett chocolaterie i hjärtat av France och hade därmed obegränsad tillgång till de himmelska läckerheter som människor behöver för att livet ska tyckas värt att leva.
- Hörrnini, Miss King.
- Choklad...
- Jag har ett spörsmål jag vill ta upp med er.
- Choklad!
- Ja, men först skulle jag vilja avhandla mitt ärende.
- C H O K L A A A A D, människa! Ge mig! Fort! Genast! Omedelbums! Annars kan du gå ner till vårdcentralen och höra dig för efter ett nytt jobb. De behöver städhjälp har jag hört.
Den franska chokladen kom upp på det kungliga bordet fortare än kvickt. För även om von Weltschmerz inte fruktade döden så fruktade han dödligt tråkiga arbeten. Dessutom uppskattade han den frihet som det nuvarande innebar. Turerna till brodern i hjärtat av France ingick i tjänsten och i det stora hela var det inte så mycket fel på Kungen så han hade gott om tid över för annat, exempelvis att författa en och annan dystopi.
På två tiondels sekunder hade fem praliner funnit sin väg in i det kungliga gapet och Kungen log så att två chokladbruna tandrader blottades.
- Nå vad var det nu ni ville? mmmmmm!!! Utsökt... kanske en sån också... och en sån... vad har vi där då? Den lille rackaren såg inte tokig ut... åhh... hm..
- Jag skulle vilja få en egen krönika på den kungliga bloggen. Går det för sig? Jag har både en, två och tre saker av vikt att delge mänskligheten.
- mmm... och den där då, hur smakar den tro? ohh... spännande...
- Tycker ni verkligen det?
- den var verkligen inte dum... kan det vara hallon i den? Ja, det måste det vara. Mumsfilibabba för en gammal krabba!
- Ers Majonäs, kan jag få ett svar?
- Finns det mer? Den med hallon kanske? En liten låda till kanske? Jag tycker det putar misstänkt under läkarsärken.
- På ett villkor - att ni svarar på min fråga.
- Och hur löd den?
- Jag skulle vilja ha en egen krönika på den kungliga bloggen och undrar om detta går för sig.
- På ett villkor - att jag får den där asken som putar ut.
Kungen log ett mörkbrunt leende och viftade med den numera tomma asken. Utpressning var nämligen inget som denna monark var främmande för.
Bara ögonblicket efter ringde det i den kungliga porttelefonen och Kungen som var helt oförberedd på plötsligheten i detta hoppade till så att hon åkte i det kungliga golvet med en kunglig duns. Efter andra påringningen fann Kungen sin väg fram till sidensnöret och sa:
- Hallå?
- Ers Kungliga Tröghet, jag hade vägarna förbi och tänkte bara titta till Er en smula.
- Hm..., tänkte Kungen, fast högt.
- Choklad? sa Kungen.
- Givetvis, sa rösten i andra änden.
Det fanns blott en människa som vågade tilltala Kungen på detta vanvördiga sätt och det var livmedicus von Weltschmerz. Von Weltschmerz som var kroniskt blasé fruktade inte döden och kunde därför både häda och smäda varthän han kom. Det kan tyckas märkligt att Fröken Kung valt att hålla sig med dylik livmedicus, men von Weltschmerz hade en besynnerlig talang att skåda in i det kungliga själamörkret och där se precis vad som för stunden fattades vår regent. Dessutom hade han en bror som ägde ett chocolaterie i hjärtat av France och hade därmed obegränsad tillgång till de himmelska läckerheter som människor behöver för att livet ska tyckas värt att leva.
- Hörrnini, Miss King.
- Choklad...
- Jag har ett spörsmål jag vill ta upp med er.
- Choklad!
- Ja, men först skulle jag vilja avhandla mitt ärende.
- C H O K L A A A A D, människa! Ge mig! Fort! Genast! Omedelbums! Annars kan du gå ner till vårdcentralen och höra dig för efter ett nytt jobb. De behöver städhjälp har jag hört.
Den franska chokladen kom upp på det kungliga bordet fortare än kvickt. För även om von Weltschmerz inte fruktade döden så fruktade han dödligt tråkiga arbeten. Dessutom uppskattade han den frihet som det nuvarande innebar. Turerna till brodern i hjärtat av France ingick i tjänsten och i det stora hela var det inte så mycket fel på Kungen så han hade gott om tid över för annat, exempelvis att författa en och annan dystopi.
På två tiondels sekunder hade fem praliner funnit sin väg in i det kungliga gapet och Kungen log så att två chokladbruna tandrader blottades.
- Nå vad var det nu ni ville? mmmmmm!!! Utsökt... kanske en sån också... och en sån... vad har vi där då? Den lille rackaren såg inte tokig ut... åhh... hm..
- Jag skulle vilja få en egen krönika på den kungliga bloggen. Går det för sig? Jag har både en, två och tre saker av vikt att delge mänskligheten.
- mmm... och den där då, hur smakar den tro? ohh... spännande...
- Tycker ni verkligen det?
- den var verkligen inte dum... kan det vara hallon i den? Ja, det måste det vara. Mumsfilibabba för en gammal krabba!
- Ers Majonäs, kan jag få ett svar?
- Finns det mer? Den med hallon kanske? En liten låda till kanske? Jag tycker det putar misstänkt under läkarsärken.
- På ett villkor - att ni svarar på min fråga.
- Och hur löd den?
- Jag skulle vilja ha en egen krönika på den kungliga bloggen och undrar om detta går för sig.
- På ett villkor - att jag får den där asken som putar ut.
Kungen log ett mörkbrunt leende och viftade med den numera tomma asken. Utpressning var nämligen inget som denna monark var främmande för.
onsdag 11 juli 2007
Livläkarens diagnos
Av hovets besökare har funderingar rests kring orsaken till kungens tystnad. Och kungen som smickras innerligt av denna oro känner sig, tack vare en inte obetydlig men förhoppningsvis övergående sinnesslöhet, manad att via ombud lätta sitt kungliga hjärta.
Då kungen sedan en tid tvingats ut i förvärvsarbete, av det slaget som ligger långt från det som kungen anser sig kapabel att utföra och som dessvärre inte inbringar mer än en pruttondel av det kungen skulle önska, har kungen hamnat i en slags intellektuell dvala.
Fjärran tycks de dagar då kungen kunde sitta dagarna i ända bakom sin skrivpulpet eller under en kungscissus i trädgården och vända och vrida på livets möjligheter och omöjligheter. Kungen tycks nu ha drabbats av det som så många drabbas av då de för att få ihop till livets torftiga nödtorft tvingas in i sysselsättningar som de inte finner vare sig stimulerande eller särskilt inkomstbringande.
De existentiella dubier som kungen tampats med har gjort att hon haft svårt att finna ett syfte med sin existens. Statsvetare skulle kanske hävda att denna regent inte är skickad att styra ett eget rike. Men kungen å sin sida är så skickad att hon skulle ge blanka fan i det. I egenskap av kungens livläkare skulle jag å min sida kunna hävda att just det att ge blanka fan i vissa saker kan tänkas leda till ett eskalerande tillstånd av spleen. Att finna sig i tingens ordning innebär trots allt att man slipper ifrån en viss mängd vånda. Kanske kommer också denna insikt att en dag trilla ner i den kungliga skallen, men det lär då sannolikt vara för sent.
Kulturforskarna skulle emellertid jubla om de i nuläget fick tillträde till den kungliga tankeverksamheten, då denna tydligt visar på det förgörande i att beröva människor - men även kungar - sin kreativitet. Psykologer skulle å sin sida kunna hävda att ångest blott är baksidan av kreativitetens mynt och att dessa lever i symbios med varandra. PR-människor skulle förstås å sin sida kunna hävda att kungens relativa tystnad blott är ett PR-trick. Gud fader som lever i himlen skulle kanske å sin sida tvingas erkänna att han emellanåt skapar en och annan individ där både en och två saker saknas.
Men jag själv kan inte annant än att ställa diagnosen: mer eller mindre svårartad form av spleen. Och som vid alla dessa fall kan man bara hoppas att den håglöshet som kännetecknar detta tillstånd ger med sig då kungen ställs inför rätt retning. Att inte reagera på omgivningens retningar retar nämligen kungen innerligt.
Kunglig Livmedicus
E. Von Weltschmerz
Då kungen sedan en tid tvingats ut i förvärvsarbete, av det slaget som ligger långt från det som kungen anser sig kapabel att utföra och som dessvärre inte inbringar mer än en pruttondel av det kungen skulle önska, har kungen hamnat i en slags intellektuell dvala.
Fjärran tycks de dagar då kungen kunde sitta dagarna i ända bakom sin skrivpulpet eller under en kungscissus i trädgården och vända och vrida på livets möjligheter och omöjligheter. Kungen tycks nu ha drabbats av det som så många drabbas av då de för att få ihop till livets torftiga nödtorft tvingas in i sysselsättningar som de inte finner vare sig stimulerande eller särskilt inkomstbringande.
De existentiella dubier som kungen tampats med har gjort att hon haft svårt att finna ett syfte med sin existens. Statsvetare skulle kanske hävda att denna regent inte är skickad att styra ett eget rike. Men kungen å sin sida är så skickad att hon skulle ge blanka fan i det. I egenskap av kungens livläkare skulle jag å min sida kunna hävda att just det att ge blanka fan i vissa saker kan tänkas leda till ett eskalerande tillstånd av spleen. Att finna sig i tingens ordning innebär trots allt att man slipper ifrån en viss mängd vånda. Kanske kommer också denna insikt att en dag trilla ner i den kungliga skallen, men det lär då sannolikt vara för sent.
Kulturforskarna skulle emellertid jubla om de i nuläget fick tillträde till den kungliga tankeverksamheten, då denna tydligt visar på det förgörande i att beröva människor - men även kungar - sin kreativitet. Psykologer skulle å sin sida kunna hävda att ångest blott är baksidan av kreativitetens mynt och att dessa lever i symbios med varandra. PR-människor skulle förstås å sin sida kunna hävda att kungens relativa tystnad blott är ett PR-trick. Gud fader som lever i himlen skulle kanske å sin sida tvingas erkänna att han emellanåt skapar en och annan individ där både en och två saker saknas.
Men jag själv kan inte annant än att ställa diagnosen: mer eller mindre svårartad form av spleen. Och som vid alla dessa fall kan man bara hoppas att den håglöshet som kännetecknar detta tillstånd ger med sig då kungen ställs inför rätt retning. Att inte reagera på omgivningens retningar retar nämligen kungen innerligt.
Kunglig Livmedicus
E. Von Weltschmerz
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
