Livläkarens krönika

Man skyr den, man flyr den - till vilket pris som helst. För tystnaden rymmer något som är så skrämmande att nästan ingen längre vågar uppleva den.

Varför får det aldrig vara tyst någonstans längre? Varför har ljudrummet översållats av nonsensljud som gnager sönder tankekraft och själaskydd, och varför säger vi inte stopp?

Tystnaden verkar vara något vi fruktar mer än något annat. Den verkar te sig så skrämmande att vi gör allt för att undvika den. Utan att reflektera över vad vi får istället. Tystnaden rimmar givetvis illa med den övergripande världsplanen där människor inte i första hand är människor utan konsumenter. Som konsumenter är vår främsta uppgift att konsumera, och ju snabbare konsumtionshjulet snurrar desto mindre är vi benägna till reflekterande eftertanke.

Tystnaden, liksom reflektionen och eftertanken är konsumtionens största fiende. För när människor börjar ifrågasätta om behoven de har verkligen är deras egna, eller möjligen pådyvlade av marknadskrafter vars enda syfte är vinstgenerering, riskerar marknaden att förlora konsumenter. Till varje pris vill marknaden undvika utrymmet där tvivel uppstår, så hjulen snurras fortare och fortare - alltmedan våra egna reflektioner dränks i aningslöshet och konsumtions-eskapism.

Men har då marknaden oss människor helt i sitt grepp, eller är det också annat som gör att vi så gärna undviker tystnaden?

Kanske är det de egna demonerna, de som visar sig först då bullret och larmet tystnat? Kanske är det skräcken inför att behöva konfronteras med sig själv. Det verkliga självet. Det skrämmande självet. Det med en helt egen röst och en egen vilja.

I tystnadens kravlöshet uppstår ett krav om att vi måste lyssna inåt och försöka höra den egna tanken - den utan vilken vi inte är annat än kopior av någon annans innovation. För det är i den egna tanken som verklig unicitet uppstår.

Tystnaden är en fristad för varje stressad hjärna.
Tystnaden är motgiftet till det ständiga bruset som urholkar våra hjärnor.
Tystnaden borde vara en mänsklig rättighet.

Så länge leve tystnaden! Länge leve denna plats, där hjärnor kan helas och läkas, där tankar får virvla fritt utan störningar, där eftertanken frodas, där reflektioner får formas till insikter och där människor får vara blott människor.

E. von Weltschmerz