Läsarrespons

Det var en helt och hållet ovanlig dag då Kungen för ovanlighetens skull glatt hoppade ur den kungliga bingen och på vägen mot skrivpulpeten sjöng ett muntert "tralla-la". Ingen skulle inför denna syn kunna ana att Kungen för det mesta framled sina dagar likt en sinnesslö majrova. Kan tänkas var Kungens tillstånd på väg att förändras. Kan tänkas inte.

Hur som haver slog Kungen glatt på sin förgyllda datorburk och sjöng högljutt med då windows-trudelutten fann sin väg ut ur den gyllene burken. Man skulle kunna säga att denna lilla incident allena var fog att kalla denna dag en helt och hållet ovanlig sådan. Kungen hade nämligen aldrig sjungit med i den trudelutten. Vad detta beror på kräver alltför mycket kraft för att här och nu spekulera i.

Efter bara ett litet ögonblick fick Kungen upp den kungliga bloggen och läste vad livläkaren hade skrivit.

- hm... jaha... men vem fan vill läsa om tystnad, sa Kungen högt för sig själv och läste trots allt vidare.
- hm... ja, nog förstod jag att den där läkaren var ett litet pretto, det kommer väl med yrket antar jag... Och tystnad? Det är väl för bövelen bara att be folk hålla truten. Och så mycket kan jag säga att varje gång jag handlar i en butik och de spelar som om man vore på diso så krävs det bara att jag tar upp min gamla k-pist och bränner av några salvor för att det ska bli riktigt tyst. Och sitter det folk på tåget och bluddrar i tysta kupén så behöver man bara ryta att de jävlaranamma kan gå någon annanstans för att det ska bli tyst. Sitter det snorungar med hörlurar som dånar lika mycket utåt behöver man bara stoppa ner lurarna i halsen på dem för att också de ska tystna. Och när kyrkklockorna som är granne med slottet mitt väckte mig varje morgon med sitt evinnerliga klockspel behövdes bara ett bombhot per telefon för att de skulle tystna i en månad... Så var är problemet?... Jag tror kanske att von Weltschmerz har för lite att göra. Jag får väl iscensätta en liten epidemi så att den stackaren får något att ägna sig åt, sa Kungen och gick resolut till den kungliga telefonen för att ringa närmaste bonde för att höra om det fanns något lagom dödligt bokstavsvirus som man skulle kunna tänka sig sprida i socknen.

Vår Kung är ju som bekant inte främmande för några som helst metoder för att uppnå sina mål.

Men som från ingenstans eller överallt fick Kungen en helt annan idé:

- Jag tror banne mig att jag ska skicka den där läkaren till en livscoach, livsstilscoach, livsguide, livsledsagare eller vad de nu kallar sig! De lär ju veta hur man ska leva sina liv.

Och här får man säga att en väsentlig skillnad mellan Kungen själv och hennes livmedicus uppenbarar sig, nämligen Kungens känsla för cliff-hangers. För medan herr livmedicus mässar på likt en domprost har Kungen vett att bygga upp en rafflande dramatik, dessutom med en peripeti, bara för att sluta med en icke obetydlig cliff-hanger.
Det är saker som dessa som avgör om man får ett eget kungarike eller inte.