Livsuppehållande behandling

En ovanligt vanlig dag satt Kungen i sin king size-säng och stirrade tomt och uttryckslöst ut i det kungliga intet. Ingenting här. Ingenting där. Ingenting here and everywhere, tänkte Kungen och höll upp ena handen framför sig. En, två, tre, fyra, fem. Alla kvar. Phuu, sa Kungen och höll upp den andra handen. En, två, tre, fyra... Kungen fylldes av den obeskrivbara skräck som bara den upplever som tror sig ha mist sina lemmar i sömnen. En var borta! Det kungliga hjärtat klappade så att vägglössen började dansa flamenco. Men så vände Kungen på handen och fick se den kungliga tummen som fortfarande låg hopvikt mot handflatan. En synnerligen lång och ljudlig kunglig suck ljöd genom gemaket och vägglössen återgick till sin sedvanliga slowfox.
Bara ögonblicket efter ringde det i den kungliga porttelefonen och Kungen som var helt oförberedd på plötsligheten i detta hoppade till så att hon åkte i det kungliga golvet med en kunglig duns. Efter andra påringningen fann Kungen sin väg fram till sidensnöret och sa:

- Hallå?
- Ers Kungliga Tröghet, jag hade vägarna förbi och tänkte bara titta till Er en smula.
- Hm..., tänkte Kungen, fast högt.
- Choklad? sa Kungen.
- Givetvis, sa rösten i andra änden.

Det fanns blott en människa som vågade tilltala Kungen på detta vanvördiga sätt och det var livmedicus von Weltschmerz. Von Weltschmerz som var kroniskt blasé fruktade inte döden och kunde därför både häda och smäda varthän han kom. Det kan tyckas märkligt att Fröken Kung valt att hålla sig med dylik livmedicus, men von Weltschmerz hade en besynnerlig talang att skåda in i det kungliga själamörkret och där se precis vad som för stunden fattades vår regent. Dessutom hade han en bror som ägde ett chocolaterie i hjärtat av France och hade därmed obegränsad tillgång till de himmelska läckerheter som människor behöver för att livet ska tyckas värt att leva.


- Hörrnini, Miss King.
- Choklad...
- Jag har ett spörsmål jag vill ta upp med er.
- Choklad!
- Ja, men först skulle jag vilja avhandla mitt ärende.
- C H O K L A A A A D, människa! Ge mig! Fort! Genast! Omedelbums! Annars kan du gå ner till vårdcentralen och höra dig för efter ett nytt jobb. De behöver städhjälp har jag hört.

Den franska chokladen kom upp på det kungliga bordet fortare än kvickt. För även om von Weltschmerz inte fruktade döden så fruktade han dödligt tråkiga arbeten. Dessutom uppskattade han den frihet som det nuvarande innebar. Turerna till brodern i hjärtat av France ingick i tjänsten och i det stora hela var det inte så mycket fel på Kungen så han hade gott om tid över för annat, exempelvis att författa en och annan dystopi.

På två tiondels sekunder hade fem praliner funnit sin väg in i det kungliga gapet och Kungen log så att två chokladbruna tandrader blottades.

- Nå vad var det nu ni ville? mmmmmm!!! Utsökt... kanske en sån också... och en sån... vad har vi där då? Den lille rackaren såg inte tokig ut... åhh... hm..
- Jag skulle vilja få en egen krönika på den kungliga bloggen. Går det för sig? Jag har både en, två och tre saker av vikt att delge mänskligheten.
- mmm... och den där då, hur smakar den tro? ohh... spännande...
- Tycker ni verkligen det?
- den var verkligen inte dum... kan det vara hallon i den? Ja, det måste det vara. Mumsfilibabba för en gammal krabba!
- Ers Majonäs, kan jag få ett svar?
- Finns det mer? Den med hallon kanske? En liten låda till kanske? Jag tycker det putar misstänkt under läkarsärken.
- På ett villkor - att ni svarar på min fråga.
- Och hur löd den?
- Jag skulle vilja ha en egen krönika på den kungliga bloggen och undrar om detta går för sig.
- På ett villkor - att jag får den där asken som putar ut.

Kungen log ett mörkbrunt leende och viftade med den numera tomma asken. Utpressning var nämligen inget som denna monark var främmande för.