Kunglig julklapp

Pälsen
av Hjalmar Söderberg

Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och blevo mindre, utom de som hade pälsverk.

Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och så blev det julafton.

- Jag har haft ett dåligt år i år, sade doktor Henck till sig själv, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. Jag har haft ett mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter däremot ha kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden. Jag kommer förmodligen snart att dö. Det tror min hustru också, det har jag sett på henne. Det vore i så fall önskvärt, att det inträffade före utgången av januari månad, då den förbannade livförsäkringspremien skall betalas.

Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller något liknande tag i hans överrock och rev en stor lucka i den. Folket samlade sig omkring honom. En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade av honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins av det kungliga huset som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken.

- Fy fan så du ser ut, Gustav, sade häradshövding Richardt, då Henck kom upp till honom på hans kontor.

- Ja, jag har blivit överkörd, sade Henck.

- Det är just likt dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. Men inte kan du gå hem på det där sättet. Du kan gärna låna min päls, så skickar jag en pojke hem till mig efter min överrock.

- Tack, sade doktor Henck.

Och efter att ha lånat de hundra kronor han behövde, tillade han:

- Välkommen till middagen alltså.

Richardt var ungkarl och brukade tillbringa julaftonen hos Hencks.


På hemvägen var Henck i ett bättre lynne än han varit på länge.

- Det är för pälsens skull, sade han till sig själv. Om jag hade varit klok, skulle jag för längesen skaffat mig en päls på kredit. Den skulle ha stärkt mitt självförtroende och höjt mig i människornas aktning. Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål. Det är tråkigt, att jag inte har kommit att tänka på det förut. Nu är det för sent.

Han gick ett slag genom Kungsträdgården. Det var redan mörkt, det hade börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igenom honom.

- Vem vet för övrigt, om det är för sent? fortsatte Henck för sig själv. Jag är inte gammal ännu, och jag kan ha misstagit mig i fråga om min hälsa. Jag är fattig som en liten räv i skogen; men det var också John Richardt för inte längesedan. Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider. Hon skulle säkert börja älska mig på nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore klädd i päls. Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig päls, än hon gjorde förut. Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne, han sade tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året. Men jag vågade, och Ellen var en fattig flicka och ville gärna bli gift. Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat. Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek? Det har jag inte gjort sedan jag var sexton år och för första gången såg Faust på operan, med Arnoldson. Men jag är likväl säker på att hon tyckte om mig den första tiden vi voro gifta; man misstar sig inte på sådant. Varför skulle hon inte kunna göra det än en gång? Under den första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid elakheter åt John, så ofta som de träffade varandra. Men så bildade han bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en päls. Och så tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt honom.


*

Henck hade ännu några ärenden att uträtta före middagen. klockan var redan halv sex, då han kom hem fullastad med paket. Han kände sig mycket öm i vänstra skuldran; eljest var det ingenting som erinrade honom om hans missöde på förmiddagen, utom pälsen.

- Det skall bli roligt att se vilken min min hustru kommer att göra, när hon får se mig klädd i päls, sade doktor Henck till sig själv.

Tamburen var alldeles mörk; lampan var aldrig tänd annat än under mottagningstiden.

Nu hör jag henne i salongen tänkte doktor Henck. Hon går så lätt som en liten fågel. Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat var gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum.

Doktor Henck fick rätt i sin fömodan, att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i päls, än hon eljest brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. därefter borrade hon huvudet i hans pälskrage och viskade:

- Gustav är inte hemma ännu.

- Jo, svarade doktor Henck med en något svävande röst, medan han med båda händerna smekte hennes hår, jo, han är hemma.


*

I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. På bordet stod whisky och vatten.

Häradshövding Richardt låg utsträckt i en stor skinnklädd länstol och rökte en cigarr. Doktor Henck satt hopsjunken i ett soffhörn. Dörren stod öppen till salen, där fru Henck och barnen höllo på att tända julgranen.

Middagen hade varit mycket tyst. Endast barnen hade kvittrat och pratat i munnen på varandra och varit glada.

- Du säger ingenting, gamle gosse, sade Richardt. Sitter du kanske och grubblar över din trasiga överrock?

- Nej, svarade Henck. Snarare över pälsen.

Det var tyst några minuter innan han fortsatte:

- Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi fira tillsammans. Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru.

- Å, du misstar dig, mumlade Richardt och såg bort.

- Nej, svarade Henck, jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.




*

Med smicker kan man komma långt, men med hot kan man komma längre

Nu har det smickrats, bönats, skällts och hotats. Ers Majonäs Konungen tycks som uppsugen i de högre sfärerna. Eller möjligen nerdråsad i de lägre. Det är sannerligen ingen ordning på den här Ers Majonäsen, så mycket kan man konstatera. Att så helt och hållet låta sitt känsliga känsloliv styra över de krafter som i sin tur ska styra ett kungadöme är riskabelt, om inte rent olämpligt.
Till Kungens försvar ska dock anföras det faktum att Kungen varit lite uppslukad av en ny utbildning ( den trehundrafyrtionionde i ordningen), färdigställandet av en roman av det mer seriösa slaget och inte minst firandet av bemärkelsedag av besynnerligt högt tal. Det vill säga siffertal. Ålder även kallat.

Kungen har således haft liten tid att ägna åt styret av det förtjusande lilla riket, och ett och annat har också hänt som Kungen inte haft en kunglig aning om. Livmedicus von Weltschmerz har pryglats på stadens torg uppspänd på en midsommarstång efter att ha funnits skyldig till konspirationer mot Kungen herself. Von Weltschmerz lär ha varit i kontakt med Strix television och förhandlat om rättigheter att sända en dold dokusåpa från slottet. Den skulle ha hetat Big King. Likt en Ozzy Osborne skulle Kungens liv hängas ut till världens beskådan, med den skillnaden att Kungen skulle förbli ovetande om detta. Hovmarsalk Andersson var den som upptäckte spektaklet och han har nu belönats med tre chokladkartonger och två pavor rödtjut av finare märke. Efter detta befinner sig Kungen i ett tillstånd av chock och två gråsparvar har fått räddats ur Kungens numera vidöppna kungliga gap.

När Kungen har hämtat sig från både det ena och det andra så kanske hon återfår den kungliga talförmågan och återkommer lite oftare. Om inte får hon väl sitta där på sin kammare och gråta över de flyende horderna av forna medborgare som flyr undan tråkighetsdöden i kungariket Megalomanienborg.

That´s all for now, folks. Over and out.

När goda råd är dyra - ring en Livscoach

Det var en dag. Helt säkert var det en dag. Inte en natt således. Ej heller annalkande gryning eller flyende skymning. Det var dagen då Kungen skulle lindra den arme von Weltschmerz plågor. För i det här riket var det ju nu så att det var sämre ställt med livläkaren själv än med dennes patient.

Von Weltschmerz var en obotlig cyniker på gränsen till misantrop och alltsomoftast tedde sig omvärlden outhärdligt infam, infantil och futtig. Denna outhärdlighet skulle givetvis ha kunnat driva den arme livmedicusen till flaskan eller annan eskapistisk stimulantia. Men så icke! Likt en Linné hade von Weltschmerz föresatt sig att kartlägga människans rika flora i själens mörkaste träskmarker.

Emellertid fann Kungen det stundom svårt att uthärda den arme livmedicusens svårmod, på vilket inte ens den ljuvligaste choklad tycktes bita. Och som den kloka regent hon var visste hon att choklad minsann bet på det mesta. Kungen skred således denna dag till handling och ringde en livscoach. För vem kan vara bättre skaffad att veta hur livet ska levas än en livscoach.

- Hallå? sa Kungen. Är det livscoachen?
- Hallojsan! Kan jag hjälpa till med något? sa livscoachen.
- Det återstår att se. Men låt oss hoppas.
- Vad tycker DU att problemet är?
- Ja, nu är det ju så att det är en kär vän som har problemet, sa Kungen.
- Det är heeelt okej om du vill välja att säga att det är en vän. Du vet helt bäst helt själv, helt enkelt.
- Min vän hemfaller emellanåt åt den djupaste dysterhet och har svårt att se meningen med tillvaron.
- Men veeet du vad! Då tycker jag att du ska säga till din vän, som ju vi vet är en omskrivning för dig själv, eller hur?- att titta in i spegeln och säg: JAG DUGER PRECIS SOM JAG ÄR.
- Hm, svarade Kungen. Men det är nog så att en del saker fattas min gode vän.
- Men då är det bara för din vän att säga: NU SLÄPPER JAG DE HÄR NEGATIVA TANKARNA. Och sedan upprepa: jag duger precis som jag är!
- Men den här vännen lider av alla de sju dödssynderna.
- Men då tycker jag att du ska säga att han, eller hon kanske du vill se det som, säger till sig själv femton gånger varje dag att "jag duger precis som jag är".
- Finns det verkligen inget man kan göra för att lindra hans plåga?
- Det är bara att säga att nu släpper jag allt som plågar mig. Och sedan upprepa "jag duger preciiiis som jag är"!
- Och detta skulle hjälpa mot livsleda, ångest och allmänt svårmod, menar ni?
- Det hjälper mot allt! Din vän måste bara få lite självkänsla.
- Min vän har den bästa självkänsla jag någonsin skådat. Jag befarar att det är just ur detta faktum problemet är sprunget, sa Kungen och kliade sig bekymrat i det kungliga barret.
- Men då har nog din vän inte läst rätt böcker om det. Vi som har fått självkänsla vet vad det är. Och jag vet att man får det genom att säga att jag duger preciiiis som jag är.
- Men om jag berättar, i allra största förtroende förstås, att min vän är en sadistisk, cynisk och gemen människa som helst vill göra livet till ett helvete för andra, ljög Kungen.
- Då ska du säga till din vän att det är bara att säga till sig själv att nu släpper jag allt det och börjar säga "JAG DUGER PRECIIIS SOM JAG ÄR!

Kungen drog en djup suck och la på den kungliga luren. Förbryllad men inte förvånad.

KUNGEN I SEX-CHOCK

Kungen gick till Drottninggatan nummer sex för att handla sex kex. På vägen dit möttes hon av sex sextiosexåringar som blockerade trottoaren. En handfull sexåringar for runt på gatan på färgglada sexhjulingar.
-Vik hädan! skrek Kungen, klockan är sex och de stänger snart!
Sextiosexåringarna steg åt sidan och sexåringarna trampade sina sexhjulingar så fort deras små sexåriga ben förmådde.
När Kungen nådde Drottninggatan nummer sex klev hon upp för de sex trappstegen och drog sex djupa andetag innan hon inför den ovanligt sexige expediten utbrast:
- Jag vill ha kex! Sex kex! Och det fort.
- Då blir det sex kronor, svarade den alltjämt lika ovanligt sexige expediten.
- Men jag har bara fem, svarade Kungen, inte nämnvärt bedrövad.
- Men jag måste ha sex, svarade expediten.
- Det är ditt problem, svarade den förbryllade Kungen, jag måste ha kex!

*

Dagens citat

Drottning Silvia invigde en utställning där kungliga brudbuketter bundits på nytt utifrån fotografier. Journalisten frågar hur det känns att se den igen efter alla år (detta verkar vara den enda fråga som journalister ställer nuförtiden):

-Det är vackert. Särskilt som den är så vacker...fortfarande.

Dagens ord

Smällintressant

Uttalat av Per Ragnar i P1, denna dag, dvs idag.

Frågan att ställa sig:
Blir man kanhända smällintressant om man är spränglärd?

Undrar
Fröken Kung - er alltid lika smällnyfikna grubblare

Dagens nyheter

Halva Grekland står i lågor. Sverige skickar en helikopter och två man. De två männen ska inte vara delaktiga i själva arbetet utan bedöma hjälpbehovet.
-Har Räddningsverket ingen telefon? Eller är grekerna inte betrodda att själva avgöra vilka slags insatser de behöver?

Gamla på äldreboenden ska börja behandlas som normala människor. Precis som normala människor ska de också kunna få bo med sin partner, ha ett sexliv, ha intressen, ha husdjur eller ta en nubbe om och när de vill.
-Vad ska de få härnäst?! Mat som smakar som mat och inte är möglig?
Man kan undra om denna reform har något att göra med att det snart är 40-talisterna som ska in där...

Livläkarens krönika, No 2

Det tjatas i tid och otid om sport. Halva tidningar fylls av det, tv-tablåerna svämmar över av det, det ältas i radio och tv-soffor. Direktsänd sport har givet mandat att gå före allt annat i TV-sammanhang. (Föreställ er en Beck-film som ställs in för att man ska rapportera direktsänt från Venedig-biennalen.) Och nu är det alltså dags igen, på riktigt. TV-burken ska på heltid fyllas av svettande, flåsande människor och kommentatorer som av någon anledning alltid låter som om de har en enbuske uppkörd i ändan. Det gapas och skriks över hundradelar som besegrats, centimetrar som övervunnits och dopade hjältar som borde skämmas. Det skapar nyheter så stora att naturkatastrofer, svält, krig och förtryck mister allt nyhetsvärde.

Men vari ligger hjältedådet att springa en hundradel fortare än någon annan? Vari ligger det beundransvärda i att hoppa en centimeter längre eller högre än någon annan? Varför är det så fantastiskt att överträffa en annan människas åstadkommanden? Och hur många skulle inte klara av att hoppa ännu längre och springa ännu fortare, om de bara haft möjlighet att ta sig till en sportarena?

Sport framställs som något moraliskt uppbyggligt som formar barn till goda medborgare och som visar på en ren och stark karaktär. Barn och ungdomar som inte ägnar sig åt sport förutsätts bli knarkare, alkoholister eller möjligen kulturarbetare. Alla tre lika illa, om man frågar somliga. Men vad är det som är så uppbyggligt med sport? Vilka delar hos människan skulle det möjligen kunna utveckla, förutom musklerna?

All sport bygger på en enda lång upprepning av samma moment, med samma mål och samma syfte. Och det handlar om blott en sak - att vinna. Det finns en vinnare och ett oräkneligt antal förlorare bland den aldrig sinande strömmen av aspiranter som viger sina liv åt att jaga tusendelar och hundradelar. Att förlora är så förnedrande att de som dopar sig för att vinna möts med förståelse och sympati. Att förlora är dessutom lika förnedrande för 10-åringen som spelar i knatteligan, som för OS-deltagaren som vigt sitt liv åt sin sport.

En stor del av världens befolkning klarar inte sitt livsuppehälle. Många av dessa tvingas skicka sin barn till 14 timmars arbetsdagar i fabriker för att sy skor och fotbollar åt andra som tillåts ägna ett helt liv åt att jaga en boll, hoppa över en stör eller springa runt runt på en plan, och vilkas årslöner i vissa fall är i storlek med medelstora länders BNP.

Moraliskt uppbyggligt, jo man tackar. Det mänskliga moralbegreppet vittrar i takt med de smältande glaciärerna.

Miljoner människor finner nöje i att med groggen i ena näven och ciggen i den andra följa detta från sina TV-apparater. Sponsrande företag får mycket reklamtid och good will. Sportjournalister slipper gå arbetslösa och får istället ägna sina yrkesliv åt att dagarna i ända fråga "hur känns det?". Föräldrar kan vara nöjda om deras små telningar inte växer upp till kriminella soffpotatisar utan istället ägnar sig åt detta moraliska uppbyggande, där de får höra att deras bästa för det mesta inte är gott nog.

Det moraliskt uppbyggliga består i att drilla människor till att inte sky några medel för att bli bättre än någon annan. I kölvattnet kommer korrumperade tränare och en fömodad känsla av värdelöshet hos alla förlorare.

Folk får sporta hur mycket de vill vad mig anbelangar - det står var och en fritt att ägna sig åt vilka för mänsklighetens utveckling meningslösa sysslor de vill. Men måste man verkligen fylla varenda litet mediehål med ältandet om det? Och måste det verkligen bara gå ut på en enda sak?

E. von Weltschmerz

En bulla från Kungen

Kära medborgare uti och utanför mitt rara lilla rike!

På förekommen anledning finner jag skäl att ta till orda. Folket har talat till mig - och vad vore jag för Kung om jag inte talade tillbaka. Som sagt, med varje ämbete följa plikter. Människor kan tala om mänskliga rättigheter, kungar plägar att även få tänka på en och annan mänsklig skyldighet.

Näväl. Det har rests funderingar kring varför jag inte som yrkesval istället valde Kejsare. Och så mycket kan jag säga, att jag valde mellan Kung, gatusopare, psykolog, rörmokare och Kejsare och fann mig som ni säkert förstår i en mycket svår och obeslutsam situation. Det var då en röst från ovan, och jag är helt säker på att det inte var grannen, sade mig att "läs på din gatuskylt och svaret skall varda dig givet". Jag gick då till min lilla gatas gatuskylt och där stod "Kungsgatan". Hade det stått "Rörmokargränd" hade således valet blivit något helt annat. Kanske psykolog.

Och till Herr Wassens funderingar kan jag bara svara att den där von Weltschmerz inte gör så förbannat mycket nytta egentligen. Den största nyttan får nog sägas ligga i kontakterna med vissa etablissemang i hjärtat av France. Så mitt något uppvaknade tillstånd får mer tillräknas det faktum att a King´s gotta do what a King´s gotta do. Men nog lät det härligt det där med ensamsegling på älven, i naturens livgivande tystnad.

Hasta la vista

La Señorita Rey

Ainbusk killers

Alltsomoftast, då och då och titt som tätt inträffar något som föranleder Megalomanienborgs regent att sätta den kungliga morgongröten i den kungliga vrångstrupen. Man vet aldrig riktigt vad, ity detta kan handla om till synes helt obetydliga saker såväl som rent livsavgörande för mänsklighetens fortlevnad. Men en sak är säker, varje gång det händer går en simultan hostning genom rikets medborgare.

Denna dag inträffade detta då Kungen efter att ha dragit undan det kungsblå sammetsdraperiet framför den förgyllda TV-apparaten och tryckt på den lilla men därför icke obetydliga knappen som sa "on" - tilläggas bör att sammetsdraperiet ingalunda hänger där för att skydda mot TV-pejlares spionutrustning utan för att det helt enkelt är så det går till på ett slott. Vilket säkert inte är någon nyhet för alla er som har ett eget. - och innan morgondimman gnuggats ur de kungsblå synorganen möttes av fyra (säger fyra) vrålande och kvidande kvinnor som framförde en av Kungens gamla favoritmusikstycken. Nämligen "Should I stay or should I go" av den måhända icke helt okända orkestern The Clash.

Då Kungens kontakter med både den undre, den övre och den bortre världen är synnerligen goda förnam Kungen omdelbart den smärta som salig Joe Strummer i samma stund själv förnam inför detta framförande.

Det dröjde inte länge förrän det ringde i den kungliga telefonen och Kungen lyfte den förgyllda luren och sa:

- Hello, hello - London calling?
- Jepp, sugar! sa Joe Strummer.
- Vad i hela brinnande Brixton sysslar tanterna med där borta egentligen?, fortsatte han så upprörd som bara en död rocklegend kan låta.
- Bergman har kolat här förstår du och landet befinner sig i något av en kris. Det kan vara det, svarade Kungen och kliade sig fundersamt i det kungliga barret.
- Kan inte de där klimakterietanterna hitta nån Rönnerdal dansar eller ta mig till havet eller nåt annat? Måste de sno mina låtar?! Jag har ju för katten ett rykte att tänka på.
- mm... svarade Kungen tankfullt, I know what you mean. Och den kungliga skallen genfors av tankar på de bojor som följa med varje ämbete. För inte skulle en Kung kunna ställa sig på torget i bikini och sälja varm korv. Inte för att Kungen närde just denna längtan. Men ändå.

Ur led är tiden

Det var slutet på en dag som på intet sätt stod ut från alla andra dagar i Kungens förvärvsarbetande liv. Gå upp gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch, samma sak händer imorgon - orden ur sången som de forna ungdomsidolerna för decennier sedan så vackert sjöng ekade i den kungliga skallen. Det kan tyckas skamligt att en Kung ska behöva befatta sig med kroppsarbete. Och dessutom sköta ruljangsen av ett helt kungarike.
Ur led är tiden. Och otack är den armes lön.

Annat var det förr. Då kunde en Kung i lugn och ro få sitta på sin tron och tänka på forna och framtida stordåd och vifta bort dammet från sina cochenillröda axlar.
Annat var det förr. Då fanns det pigor och tjänare. Fast det gör det ju förresten nu med, tänkte Kungen i ett plötsligt infall av samtidsmedvetenhet. Dessutom får man göra skattevadrag för dem.
-Hm..., tänkte Kungen, fast högt. Det börjar onekligen likna förr.

The turnip speaks

Den uppmärksamme besökaren av kungariket har vid det här laget insett att denna Kung inte låter sig beordras eller tvingas till varken det ena, andra eller tredje. Enda sättet att få fart på den kungliga ändan är att utmana eller möjligen locka. Kungen måste därför som följd av den föregående inhyrda klokskapen härmed kontra med en egen klokhet i sedvanlig träffande och djuplodande stil:

Att vara eller inte vara kung, är som att vara eller inte vara busschaufför.
Fröken Kung

Inhyrd klokskap

Då Kungen för dagen har återgått till det majroveliknande tillståndet kommer här ett visdomsord från annan vis person. Ja, för det finns nämligen fler än rikets överstyre som kan prutta fram klokskaper värda att ta i beaktan.


Reading without reflection is like eating without digesting.

Edmund Burke

Läsarrespons

Det var en helt och hållet ovanlig dag då Kungen för ovanlighetens skull glatt hoppade ur den kungliga bingen och på vägen mot skrivpulpeten sjöng ett muntert "tralla-la". Ingen skulle inför denna syn kunna ana att Kungen för det mesta framled sina dagar likt en sinnesslö majrova. Kan tänkas var Kungens tillstånd på väg att förändras. Kan tänkas inte.

Hur som haver slog Kungen glatt på sin förgyllda datorburk och sjöng högljutt med då windows-trudelutten fann sin väg ut ur den gyllene burken. Man skulle kunna säga att denna lilla incident allena var fog att kalla denna dag en helt och hållet ovanlig sådan. Kungen hade nämligen aldrig sjungit med i den trudelutten. Vad detta beror på kräver alltför mycket kraft för att här och nu spekulera i.

Efter bara ett litet ögonblick fick Kungen upp den kungliga bloggen och läste vad livläkaren hade skrivit.

- hm... jaha... men vem fan vill läsa om tystnad, sa Kungen högt för sig själv och läste trots allt vidare.
- hm... ja, nog förstod jag att den där läkaren var ett litet pretto, det kommer väl med yrket antar jag... Och tystnad? Det är väl för bövelen bara att be folk hålla truten. Och så mycket kan jag säga att varje gång jag handlar i en butik och de spelar som om man vore på diso så krävs det bara att jag tar upp min gamla k-pist och bränner av några salvor för att det ska bli riktigt tyst. Och sitter det folk på tåget och bluddrar i tysta kupén så behöver man bara ryta att de jävlaranamma kan gå någon annanstans för att det ska bli tyst. Sitter det snorungar med hörlurar som dånar lika mycket utåt behöver man bara stoppa ner lurarna i halsen på dem för att också de ska tystna. Och när kyrkklockorna som är granne med slottet mitt väckte mig varje morgon med sitt evinnerliga klockspel behövdes bara ett bombhot per telefon för att de skulle tystna i en månad... Så var är problemet?... Jag tror kanske att von Weltschmerz har för lite att göra. Jag får väl iscensätta en liten epidemi så att den stackaren får något att ägna sig åt, sa Kungen och gick resolut till den kungliga telefonen för att ringa närmaste bonde för att höra om det fanns något lagom dödligt bokstavsvirus som man skulle kunna tänka sig sprida i socknen.

Vår Kung är ju som bekant inte främmande för några som helst metoder för att uppnå sina mål.

Men som från ingenstans eller överallt fick Kungen en helt annan idé:

- Jag tror banne mig att jag ska skicka den där läkaren till en livscoach, livsstilscoach, livsguide, livsledsagare eller vad de nu kallar sig! De lär ju veta hur man ska leva sina liv.

Och här får man säga att en väsentlig skillnad mellan Kungen själv och hennes livmedicus uppenbarar sig, nämligen Kungens känsla för cliff-hangers. För medan herr livmedicus mässar på likt en domprost har Kungen vett att bygga upp en rafflande dramatik, dessutom med en peripeti, bara för att sluta med en icke obetydlig cliff-hanger.
Det är saker som dessa som avgör om man får ett eget kungarike eller inte.

Livläkarens krönika

Man skyr den, man flyr den - till vilket pris som helst. För tystnaden rymmer något som är så skrämmande att nästan ingen längre vågar uppleva den.

Varför får det aldrig vara tyst någonstans längre? Varför har ljudrummet översållats av nonsensljud som gnager sönder tankekraft och själaskydd, och varför säger vi inte stopp?

Tystnaden verkar vara något vi fruktar mer än något annat. Den verkar te sig så skrämmande att vi gör allt för att undvika den. Utan att reflektera över vad vi får istället. Tystnaden rimmar givetvis illa med den övergripande världsplanen där människor inte i första hand är människor utan konsumenter. Som konsumenter är vår främsta uppgift att konsumera, och ju snabbare konsumtionshjulet snurrar desto mindre är vi benägna till reflekterande eftertanke.

Tystnaden, liksom reflektionen och eftertanken är konsumtionens största fiende. För när människor börjar ifrågasätta om behoven de har verkligen är deras egna, eller möjligen pådyvlade av marknadskrafter vars enda syfte är vinstgenerering, riskerar marknaden att förlora konsumenter. Till varje pris vill marknaden undvika utrymmet där tvivel uppstår, så hjulen snurras fortare och fortare - alltmedan våra egna reflektioner dränks i aningslöshet och konsumtions-eskapism.

Men har då marknaden oss människor helt i sitt grepp, eller är det också annat som gör att vi så gärna undviker tystnaden?

Kanske är det de egna demonerna, de som visar sig först då bullret och larmet tystnat? Kanske är det skräcken inför att behöva konfronteras med sig själv. Det verkliga självet. Det skrämmande självet. Det med en helt egen röst och en egen vilja.

I tystnadens kravlöshet uppstår ett krav om att vi måste lyssna inåt och försöka höra den egna tanken - den utan vilken vi inte är annat än kopior av någon annans innovation. För det är i den egna tanken som verklig unicitet uppstår.

Tystnaden är en fristad för varje stressad hjärna.
Tystnaden är motgiftet till det ständiga bruset som urholkar våra hjärnor.
Tystnaden borde vara en mänsklig rättighet.

Så länge leve tystnaden! Länge leve denna plats, där hjärnor kan helas och läkas, där tankar får virvla fritt utan störningar, där eftertanken frodas, där reflektioner får formas till insikter och där människor får vara blott människor.

E. von Weltschmerz

Livsuppehållande behandling

En ovanligt vanlig dag satt Kungen i sin king size-säng och stirrade tomt och uttryckslöst ut i det kungliga intet. Ingenting här. Ingenting där. Ingenting here and everywhere, tänkte Kungen och höll upp ena handen framför sig. En, två, tre, fyra, fem. Alla kvar. Phuu, sa Kungen och höll upp den andra handen. En, två, tre, fyra... Kungen fylldes av den obeskrivbara skräck som bara den upplever som tror sig ha mist sina lemmar i sömnen. En var borta! Det kungliga hjärtat klappade så att vägglössen började dansa flamenco. Men så vände Kungen på handen och fick se den kungliga tummen som fortfarande låg hopvikt mot handflatan. En synnerligen lång och ljudlig kunglig suck ljöd genom gemaket och vägglössen återgick till sin sedvanliga slowfox.
Bara ögonblicket efter ringde det i den kungliga porttelefonen och Kungen som var helt oförberedd på plötsligheten i detta hoppade till så att hon åkte i det kungliga golvet med en kunglig duns. Efter andra påringningen fann Kungen sin väg fram till sidensnöret och sa:

- Hallå?
- Ers Kungliga Tröghet, jag hade vägarna förbi och tänkte bara titta till Er en smula.
- Hm..., tänkte Kungen, fast högt.
- Choklad? sa Kungen.
- Givetvis, sa rösten i andra änden.

Det fanns blott en människa som vågade tilltala Kungen på detta vanvördiga sätt och det var livmedicus von Weltschmerz. Von Weltschmerz som var kroniskt blasé fruktade inte döden och kunde därför både häda och smäda varthän han kom. Det kan tyckas märkligt att Fröken Kung valt att hålla sig med dylik livmedicus, men von Weltschmerz hade en besynnerlig talang att skåda in i det kungliga själamörkret och där se precis vad som för stunden fattades vår regent. Dessutom hade han en bror som ägde ett chocolaterie i hjärtat av France och hade därmed obegränsad tillgång till de himmelska läckerheter som människor behöver för att livet ska tyckas värt att leva.


- Hörrnini, Miss King.
- Choklad...
- Jag har ett spörsmål jag vill ta upp med er.
- Choklad!
- Ja, men först skulle jag vilja avhandla mitt ärende.
- C H O K L A A A A D, människa! Ge mig! Fort! Genast! Omedelbums! Annars kan du gå ner till vårdcentralen och höra dig för efter ett nytt jobb. De behöver städhjälp har jag hört.

Den franska chokladen kom upp på det kungliga bordet fortare än kvickt. För även om von Weltschmerz inte fruktade döden så fruktade han dödligt tråkiga arbeten. Dessutom uppskattade han den frihet som det nuvarande innebar. Turerna till brodern i hjärtat av France ingick i tjänsten och i det stora hela var det inte så mycket fel på Kungen så han hade gott om tid över för annat, exempelvis att författa en och annan dystopi.

På två tiondels sekunder hade fem praliner funnit sin väg in i det kungliga gapet och Kungen log så att två chokladbruna tandrader blottades.

- Nå vad var det nu ni ville? mmmmmm!!! Utsökt... kanske en sån också... och en sån... vad har vi där då? Den lille rackaren såg inte tokig ut... åhh... hm..
- Jag skulle vilja få en egen krönika på den kungliga bloggen. Går det för sig? Jag har både en, två och tre saker av vikt att delge mänskligheten.
- mmm... och den där då, hur smakar den tro? ohh... spännande...
- Tycker ni verkligen det?
- den var verkligen inte dum... kan det vara hallon i den? Ja, det måste det vara. Mumsfilibabba för en gammal krabba!
- Ers Majonäs, kan jag få ett svar?
- Finns det mer? Den med hallon kanske? En liten låda till kanske? Jag tycker det putar misstänkt under läkarsärken.
- På ett villkor - att ni svarar på min fråga.
- Och hur löd den?
- Jag skulle vilja ha en egen krönika på den kungliga bloggen och undrar om detta går för sig.
- På ett villkor - att jag får den där asken som putar ut.

Kungen log ett mörkbrunt leende och viftade med den numera tomma asken. Utpressning var nämligen inget som denna monark var främmande för.

Livläkarens diagnos

Av hovets besökare har funderingar rests kring orsaken till kungens tystnad. Och kungen som smickras innerligt av denna oro känner sig, tack vare en inte obetydlig men förhoppningsvis övergående sinnesslöhet, manad att via ombud lätta sitt kungliga hjärta.

Då kungen sedan en tid tvingats ut i förvärvsarbete, av det slaget som ligger långt från det som kungen anser sig kapabel att utföra och som dessvärre inte inbringar mer än en pruttondel av det kungen skulle önska, har kungen hamnat i en slags intellektuell dvala.

Fjärran tycks de dagar då kungen kunde sitta dagarna i ända bakom sin skrivpulpet eller under en kungscissus i trädgården och vända och vrida på livets möjligheter och omöjligheter. Kungen tycks nu ha drabbats av det som så många drabbas av då de för att få ihop till livets torftiga nödtorft tvingas in i sysselsättningar som de inte finner vare sig stimulerande eller särskilt inkomstbringande.

De existentiella dubier som kungen tampats med har gjort att hon haft svårt att finna ett syfte med sin existens. Statsvetare skulle kanske hävda att denna regent inte är skickad att styra ett eget rike. Men kungen å sin sida är så skickad att hon skulle ge blanka fan i det. I egenskap av kungens livläkare skulle jag å min sida kunna hävda att just det att ge blanka fan i vissa saker kan tänkas leda till ett eskalerande tillstånd av spleen. Att finna sig i tingens ordning innebär trots allt att man slipper ifrån en viss mängd vånda. Kanske kommer också denna insikt att en dag trilla ner i den kungliga skallen, men det lär då sannolikt vara för sent.

Kulturforskarna skulle emellertid jubla om de i nuläget fick tillträde till den kungliga tankeverksamheten, då denna tydligt visar på det förgörande i att beröva människor - men även kungar - sin kreativitet. Psykologer skulle å sin sida kunna hävda att ångest blott är baksidan av kreativitetens mynt och att dessa lever i symbios med varandra. PR-människor skulle förstås å sin sida kunna hävda att kungens relativa tystnad blott är ett PR-trick. Gud fader som lever i himlen skulle kanske å sin sida tvingas erkänna att han emellanåt skapar en och annan individ där både en och två saker saknas.

Men jag själv kan inte annant än att ställa diagnosen: mer eller mindre svårartad form av spleen. Och som vid alla dessa fall kan man bara hoppas att den håglöshet som kännetecknar detta tillstånd ger med sig då kungen ställs inför rätt retning. Att inte reagera på omgivningens retningar retar nämligen kungen innerligt.


Kunglig Livmedicus

E. Von Weltschmerz

En Kung utan CV är som en ko utan miniräknare

En inte alls extraordinär dag satt kungen vid sin skrivpulpet. Från det kungliga huvudet stod två strutar, inte helt olika de stjärngossar pläga pryda sina gosshuvuden med under de Lucia-tåg då de fortfarande är lyckligt omedvetna om livets stundande vedermödor och deprimerande besvikelser. Vid närmare anblick såg man emellertid att de kungliga strutarna var formade av de kungliga bokmärkesänglalockarna. Detta var ett omisskännligt tecken på kunglig tankeverksamhet av det mer intensiva slaget.

Kungen, som är en ovanligt hörsam regent, hade uppmärksammat vissa samhälleliga fenomen som skulle kunna vara kungariket till gagn. Det rörde sig om en CV. Inte bilen, kan tilläggas.

Det rörande usla apanaget som föranlett Kungen själv att ta till orda, kan stundom få Kungen helt ur de kungliga gängorna. Kungen föredrar att vara i gängorna. Och gängor ska inte här läsas som pluralis av gäng. Kungen är nämligen alltför tvivlande och skeptisk för att hänge sig åt föreningsliv.

Nåväl. Vad den kungliga tankeverksamheten kommit fram till denna dag var att apanaget skulle kunna drygas ut med förvärvsarbete. Och arbete ska ju löna sig, det har vi fått lära oss, varför det inte lönar sig att ödsla tid på vilket jäkla gräsrotsförvärvsarbete som helst. För att de där riktigt attraktiva tjänsterna skulle komma ifråga tänkte Kungen använda en i vissa skikt vedertagen metod - CV-kryddning.

Kungen letade upp en gammal brevkurs som hon tagit hos Hermods som kunglig liten glytt. Kursen behandlade ämnet blyertsporträtt av Musse Pigg. En kurs som för övrigt en viss kurskamrat hakat upp sig på. Kungen kontaktade ett amerikanskt universitet av misstänkt suspekt slag och bad dem att transformera kursen till en mer användbar examina. För en inte helt oansenlig summa skulle Hermods brevkurs transformeras till en masters degree i visuell kommunikation med en klangbotten av internationell förståelse av såväl kultur som ekonomi. Och vem som helst kan ju räkna ut att efter detta ligger autostradan av ministerposter och styrelseuppdrag öppen framför de kungliga fötterna.

Det är inte för inte man blir kung med ett eget rike.


Post scriptum

För övrigt vill Kungen säga ett kungligt tack för den värmande omtanke som visats av människor här i bloggosfären. En viss herr Wassen har Kungen dessutom försökt tacka personligen via kommentar på dennes blogg, men den bloggen ville inte veta av den kungliga datorn så det gick kungligt åt helvete. Kungen är, kan jag dock meddela, synnerligen rörd över den uppriktiga omtanke som visats av dessa rikets besökare.

Något är ruttet i Kungariket Megalomanienborg!

Högt ärade medborgare uti och utanför mitt förblånade lilla rike! Kanske tror ni att jag varit på semester till Galapagosöarna eller Jungfruöarna eller Vilka Jäkla Exotiska Och Långt Bort Liggande Öar Som Helst. Men icke! Apanaget i detta rike är så uselt att min semester blev en fotvandring till Säffle med en varmkorv på torget som kulinarisk höjdpunkt. Prinskorv.

De kungliga kragstövlarna var utslitna i höjd med Ullared och där erbjöds blott gula plastsandaler som såg ut att vara formgjutna efter Kalle Ankas fötter. Då jag hellre skulle dö än ses levande i dessa fick jag således traska vidare utan skodon ända tills en bonde utanför Varberg förbarmade sig över mig och skänkte ett par Tretorn gummistövlar i storlek 47.

Jag vandrade meter efter meter, mil efter mil i stekande hetta, hällande regn och drivande dimma - funderandes över vad som gått snett i kungariket när apanaget inte ens räckte till buss.

Hur får Calle och alla de andra in sina pengar, tänkte jag. Men hur än jag tänkte så kom jag inte på det. Även en kung kan ha störningar i hjärnans mer betydande synapsbanor. Galapagosöarna, tänkte jag. Jungfruöarna, Ungkarlsöarna, Väderöarna - alla lika skimrande hägringar för den som vandrat 460 kilometer varav fyra femtedelar i för stora gummistövlar, utan en enda ö i sikte. Så i Åmål lånade jag en mobil och ringde till kungen, den andre alltså, men han hade inte en aning om hur hans apanage nådde hans konto och tyckte jag skulle ringa statsministern. Så jag ringde till statsministern och frågade var man ska vända sig om man behöver lite apanage. Nu kommer jobben, svarade han. Jag frågade vad han egentligen tjänade. Nu kommer jobben, svarade han. Jag frågade om han kunde låna ut ett par hundralappar till buss. Nu kommer jobben, svarade han. Goddag yxskaft sa jag. Nu kommer jobben, sa han.

Så nej, gott folk - kungen har inte gått i väggen. Hon går däremot alltsomoftast i taket. Men av helt andra orsaker. Ej heller har hon gått i graven. En kung går inte i graven, en kung går till historien.

Stängt för semester

Även en kung måste få ledigt emellanåt.
Minsann.

Kungen diktar inför första maj

Hopp och tro

De demonstrerar, för en bättre värld.
Vill göra en blomstrande oas
av denna prunkande oroshärd.
De sliter och skriker
för det som är rätt och riktigt.
Sliter som djur , som myror –
som människor gör
för det som är viktigt.
De hoppas och tror
att gud är stor.
Att människohjärtat
är större och att makten har öron.

De demonstrerar, människorna.
En hel dag om året
är deras rätt.
De sliter och drar,
på denna lediga dag.
Men gud är i kyrkan,
och ser inte ut.
Och statsministern bygger eget slott
och har nog inte tid.
Och vintern ska bli kall i år,
men det vet inte de hemlösa som saknar TV.
Det man inte vet har man inte ont av.
Carpe diem!
Kiss my ass.

De demonstrerar, för en bättre värld.
Men gud har emigrerat
och har fullt upp med sitt.
Och vem orkar egentligen lyssna
på gräsrötters gnäll? Det tar ju aldrig slut.
Och vad spelar det för roll –
om vi äter oss till döds
eller svälter ihjäl?
Vi ska ju alla den vägen vandra.

Kungen förbjuder överdriven grafomani

Då denna bild nådde de kungliga ögonen beslöt Kungen, på stående fot och fastande mage, att genast införa förbud mot överdriven grafomani i kungariket. Grafomaner som glömmer eller medvetet undlåter att tillföra kroppen den näring den behöver ska om nödvändigt tvångsmatas. Om ännu nödvändigare sondmatas. Om ännu nödvändigare fråntas alla typer av skrivmaterial och låsas in i ett rum med havsutsikt och fyra plåtar färska vaniljbullar. Börjar författarna i riket likna den på bilden och dessutom skriva mer än tre romaner, femtionio noveller, sjutton litterära artiklar och minst fyra romaner under pseudonym per år kommer de ovillkorligen hållas under uppsikt.

Detta var en bulla från Kungen.

Kungen möter gräsrot i trädgården

Det var en dag, en inte helt ovanlig dag, då Kungen spankulerade i slottsträdgården och luktade på blommorna som sköt upp som missiler ur den kungliga myllan. En liten gosse hade förirrat sig in i trädgården och satt som en liten skulptur mellan påskliljorna och penséerna. Kungen trodde först att det var en konstnärlig installation och gick runt verket några varv och tyckte att det minsann var ett festligt initiativ från vem den än månde vara att ge sig på att smycka den redan överdådigt smyckade trädgården. Just som Kungen skulle knacka i den lille gossens huvud för att se om den trevliga installationen möjligen var gjord av gips eller papier maché tittade den lille gossen upp och frågade:

- Varför är du kung när du är tjej?

Kungen blev kungligt förvånad av att höra installationen tala och tänkte först att den var av ett mer avancerat slag med inbyggd bandspelare. Di är ju så vansinnigt påhittiga di där konstnärerna, tänkte kungen.

- Måste man inte ha snopp för att vara kung? Frågade den linluggade gossen och reste sig upp.

Kungen började ana att det kanske eventuellt rörde sig om en riktig liten människa trots allt och tänkte att det var lika bra att svara för att se om den kunde föra en konversation. Då borde det med all säkerhet vara fastställt om det rörde sig om en människa eller inte. Och människor kunde ju för all del vara trevliga de med, tänkte kungen.

- På A svarar jag för att jag vill det. Och på B svarar jag att man verkligen inte måste ha snopp för så många saker här i världen egentligen.
- Vad måste man ha det för då?
- Det kommer du till din förmodade glädje att upptäcka själv en vacker dag, får vi hoppas. Men eftersom kung alltid är lite mer och lite bättre än drottning så hade jag inte lust att vara drottning. Skulle du vilja vara drottning?
- Nä…
- Nä, där ser du! Och eftersom det är så att man sällan får något i livet utan måste ta det man vill ha, så kan man lika gärna ta det bästa. Eller hur?
- Jo, kanske.
- Om du kom in i en godisaffär som hade en geléråtta som vägde fem kilo och du bara fick ta en enda sak skulle du väl inte ta en pytteliten råtta?
- Nä, kanske.
- Då så.
- Men om du är kung, ska du inte ha någon drottning då?
- Hm… Alla killar jag frågat vill bara vara kung, men den platsen är ju redan tagen. Och nån drottning vill jag inte ha.
- Men vad händer om alla bara vill vara kungar då?
- Tja… Då blir det som i en italiensk riksdag eller en amerikansk presidentkampanj. Och då vinner den som har mest pengar.
- Jaha… svarade den lille gossen och tittade storögt först på den kloka regenten och därefter ner i sin ficka för att räkna sina tillgångar. Han såg bekymrat på sina tre enkronor och två femtioöringar.

Kungen återgår till samtal med döda och konfronterar Nils Otto Andersson från Fensbols socken

En konung bör bör kunna tala latin med de lärde och med bönder på bönders vis. Detta är givetvis ingen match för denna vår konung, som för övrigt tycks klara det mesta. I varje fall enligt kungarikets standard. För denna konung tycks intet främmande, högt som lågt, långt som kort, Figge som Josefsson. Till de mer förbryllande kungliga kontakterna hör emellertid det ni just ska till att läsa.


– Hörrödu Nils Otto, var det verkligen sant det där du tutade i godsägare Lewenhaupt om dina förehavanden med hans piga?
– Nja…hehe…hah..hoohoo…jodå, för fan söllu så att vad hetter dä, dä varrä!
– Jag tycker inte du ser särskilt sanningsenlig ut just nu nämligen.
– Hoohoo...jasså du säger dä du…
– Seså karl, skärp till dig lite nu va. Du sitter ju och tramsar som en galen värmlänning hög på fryksdalskt hemkört!
– Ärrä du som ä han den däringa rättsskiparn di kallern?
– Qué? De quoi parlez vous? Och HAN? Är du blind karl?! Har du sett en karl med liknande bokmärkesänglalockar som mina? Va?!
– Hehe…nälu sägert sö har jä föl int dä. Men en sågg fan int möe i Fennsbol vettu!
– Hm…

Fröken Kung kliar sig med det kungliga pekfingret i den högra kungliga tinningen. Runt, runt far de, bokmärkesänglalockarna. De kungliga tankarna uppehåller sig vid funderingar om huruvida den arme mannen verkligen har hela stallet fullt, om hissen går ändå upp, eller om möjligen en och annan skruv lämnats därhän i själva hopsättandet av den samme. De kungliga tankarna finner emellertid den arme saten på något besynnerligt vis ganska roande,ja, nästan charmerande till och med.

– Ja, men ärru ho den däringa som kommer på den yttersta dagen å tvenger en te å säge en masse saker söm en ljög öm när en va på jola?
– Hm…

Fröken Kung kliar återigen med det kungliga pekfingret i de kungliga bokmärkesänglalockarna och funderar på vem denne man är, hur hon hamnade där och vad fan hon egentligen ska svara på det.
Hon harklar sig kungligt och fortsätter så:

– Ja, mitt barn, kan tänkas är jag just hon.

Fröken Kung får här något gudomligt i sin röst och blir nästan själv rörd till tårar då hon inser vidden av den arme mannens längtan efter högre makter att vägledas av.

- Jag ska samla in de lamm som kommit på villovägar förstår du. Och initierade källor förtäljer mig att du var ett av dessa lamm.
– Hm…tänk att en allri får va rektit gla… Å den där jäddra piga, ho vellet ju sjöl! Int fan behövt ja tveng mä påna! Ho skrek ätter mä - ta mä, ta mä te himmelen Nils Otto! Å en gör så gött en kan... Jag tog na int te himmelen, men jag tog na te höskuln. Å jäddrar va gla ho ble. Ho sjöng i högan sky å skrek åh gud åh gud. Dä va nö rellischöst i öga påna, dä löver ja!
– Och detta föranledde din utsaga till den gode godsägaren om att det var den obefläckade avelsen pigan hade drabbats av?
– Ja…jo…
– Ja men då så, då är ju allt i sin ordning. Men du bör komma ihåg att om en kvinna skriker på gud i dessa lägen så är det inte nödvändigtvis för att hon har mött gud. Det kan lika gärna vara för att hon insåg att hon hade glömt köpa de där skorna som hon hade tittat på i ett halvår och som var på rea bara denna enda dag.

Fröken Kung lämnar platsen med två stora tovor i de kungliga bokmärkesängellockarna som den mycket förbryllade monarken fått då hennes lika förbryllade kungliga fingrar tvinnats kring det minst lika förbryllade kungliga håret.

Författaren

En mer eller mindre vanlig dag på slottet skulle Kungen liva upp tillvaron som stundom kunde bli kungligt enahanda. Jag tror jag ska skriva en bok, tänkte Kungen. Det är inte så förbannat noga vad den handlar om, tänkte hon också. Kungen vände och vred på sina tankar en stund. Lät de kungliga fingrarna snurra runt i de blonda bokmärkesänglalockarna en stund. Lät smaka på titlar en stund.


Men det finns ju redan så förbaskat många böcker, tänkte Kungen. Ska man synas i bruset får man väl använda lite knep, tänkte Kungen. Kändisar går alltid hem, tänkte kungen. Då får man en gratis biljett till rampljuset, tänkte Kungen.
Författaren! Den ska heta författaren, tänkte kungen och började.

Det var en gång en ung man som skrev böcker. Den unge mannen var till utseendet anemisk, såg nervklen ut och hade en flackande blick och händer som man inte behövde känna för att förstå att de dröp av handsvett. Nervös handsvett. Den unge författaren siktade på en karriär som författare - han var ödesbestämd att bli det, så mycket visste han. Men det var bara ett hinder. Han hette Gustavsson. Och hur långt kommer man på det namnet, tänkte den unge mannen. Nej, han fick nog lov att fixa ett namn som lät litterärt. Något som skulle platsa i framtidens kanon. Något som folk kom ihåg. Något som fick människor att fundera på hans urspung och därmed omge honom av en viss mystik. Han tänkte och tänkte.

Ahndoril tänkte han till slut, det låter lagomt mystiskt! Låt vara att det konnoterar huvudvärkstabletter eller medel för tarmproblem. Saken var biff. Och nu kunde karriären ta fart. Han skrev och skrev, men blev trots sitt namn inte känd för den stora massan. Och det är ju den stora massan som ger den stora kosingen. En fru behövdes, en med ett lika exotiskt klingande namn. Den unge författaren fann sin gemål och också den saken var biff. Det började likna biff stroganoff, det var bara gästerna som fattades.

Då kom den bleke och nervöst stirrande unge författaren på hur han minsann skulle penetrera den stora massan. Han skulle dra till med det enda som räknas i våra dagar - kändisfaktorn. Jag skriver om vår store gud, tänkte han, det kommer öppna grindarna till autostradan som leder rakt in i mediagapet - till de heliga TV-sofforna och smaskiga löpsedlarna.
Regissören. Den ska heta regissören tänkte han.

Kungen kände sig mycket nöjd över sin häpnadsväckande kreativitet. Tänk att människor kan komma på såna snilledrag, tänkte Kungen. Men jag måste kanske byta namn förstås. Fröken Kung är lite för vanligt för att slå i hyllorna. Kungen tänkte en stund. Och en stund till. Anna Alvedon. Therése Treo. Belinda Bamyl. Molly Molipect. Lisa Litium. Viveka Viagra. Viveka Viagra fick det bli! Det lät lagomt potent, tänkte Kungen och tog en chokladpralin som belöning för sitt stordåd.

Janne Josefsson gräver efter skjutjärn på slottet

En ganska vanlig dag satt Kungen vid sitt fönster och funderade ut nya stordåd. Det var en tung börda att vara konung, så tung att kungen ibland funderade på att sadla om till något mer ansvarsfritt. Försvarsminster, Landshövding eller styrelseledamot kanske. Plötsligt ringde det i den kungliga porttelefonen. Kungen drog i ett sidensnöre och sa "hallå?"

- Jag heter Janne Josefsson och kommer från Uppdrag Granskning. Jag har hört att det förekommer både hybris, megalomani och besserwissermentalitet innanför slottets väggar.
- Så du har hittat hem menar du?
- Öh? Va?
Journalisten blev tyst en stund innan han fortsatte:
- Jag skulle vilja komma in och gå till botten med det här. Går det för sig?
- Är du vaccinerad mot ebola? Annars kanske du ska ha munskydd på dig. Varsågod och stig på.

Inte långt efter dök Janne Josefsson upp iförd gasmask och plasthandskar. Kungen försökte frammana en hostattack och kved ljudligt alltmedan hon rullade med de kungliga ögonen.

- Vad menar du med att kalla dig kung? Har du några papper på det? Har du någon utbildning för det här? Tycker du inte att det är att förhäva dig att gå ut med att du är kung med ett eget rike? Kan du se folk i ögonen och fortfarande hävda att du är kung?
- Hörrödu, Janne. Nu har du väl ändå fått något om bakfoten. Man har inga papper på att man är kung, och det finns inga kurser för det heller, inte ens på kvällstid på Komvux.
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Det är ju så att Kung blir man av börd. Och har man ingen börd får man göra sig själv till Kung. Det är ju så att regeringen dessutom förespråkar valfrihet, inte sant?
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Dessutom är det så att Figge har följt mig en himla massa år nu. Vi spelar in en film sörru. Mitt enda krav är att den ska visas medan jag fortfarande är i livet. Det är ju nästan synd om grabben vet du, allt han fått utstå nu när det blåser hårt i mediavärlden. Men han kommer få upprättelse efter min film. Jag har nämligen som krav att jag ska redigera den själv. Man har väl gått i mediaträning.
Kungligt skratt ekar över salen.
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Men snälla nån! Har det hakat upp sig? Har det hakat upp sig upp sig upp sig?
Svetten rinner nerför Janne Josefssons ansikte och gasmasken ser ut att nästan kväva honom.
- Du kan ta av dig den där. Jag skojade bara, säger kungen och stoppar en pralin i det kungliga gapet.
Journalisten tar tacksamt av sig masken och torkar svetten från ansiktet.
- Det är fågelinfluensan jag har, säger Kungen och hostar och tar sig för bröstet i en spelad andnösdattack som får fart på journalistens ben.
- Det här är inte det sista du ser av mig! Så här får det inte gå till! Och allt som sagts härinne finns på band!

Kungen återgick till sin plats i fönstret som om detta avbrott aldrig inträffat. Gräset började bli grönt. Poesin började spira i det kungliga sinnet. Lyriska lärkors läten ringde i de kungliga öronen. Jag ska nog ringa Figge så han kommer hit och dokumenterar lite, tänkte Kungen. Det känns som om det är stordåd på gång.

Konungen nedstiger i jordens mörkaste inre

– Hörrödu Adolf, din gamla galosch. Vad fan var det för fel på dig egentligen?
– Eh…was menar du?
– Har du ställt dig den frågan? Va? Ta ur den där bruna näsduken ur munnen när du talar till mig!
– Eh…ich bin..ich bin so allein…so allein und so klein…
– Och vem fan kan du tacka det för? Tror du man blir mindre ensam om man håller på som du? Va?! Människan är förresten ensam hur än hon bär sig åt.
– Eh.. freulein König, jag förstår inte frågan.
– Ska jag bokstavera åt dig din surkålsillitterat?
– Ni är så brysk, unga Fröken.
– Ha! Brysk och brysk. Jag vet hur en snorjärs ska dras, helt enkelt! Ni är för övrigt så tysk, mein Herr.

Kungligt skratt ekar i den mörkaste av grottor där inga kungliga skosulor tidigare satt sina spår.

– Jag ville bli arkitekt… Konstnär ville ich bli!
– Man vill bli konstnär, i brist därpå arkitekt, i brist därpå rikskansler, i brist därpå landsfader och diktator. Man vill ingiva människorna någon slags ordning. Själen ryser för röran och vill ha kontroll till vad pris som helst.

Det kungliga skrattet ekar än högre och Fröken Kung får den stackars mannen att skälva när hon spänner sin kungsblåa högnordiska isande blick i hans flackande vattniga lågtyska.

– Jag ville bara bli någon. Vara någon…Någon!!!
Adolf brister ut i en hjärtskärande gråt.

– Såja, sluta sjåpa dig karl! Det var ju förbannat synd att du inte behagade födas i vår tid, det finns enklare sätt idag nämligen.
– Jasså? Säger du det? Hur? Was? Berätta schöne freulein!! Ich bin so fasansgefullt nyfiken!
– Ja, och så är det ju det där…du byggde ju dig ett eget litet Megalomanienborg, och inte så jäkla litet heller för den delen. Men du missade en viktig sak, förstår du lille Adde. För ska man ha ett Megalomanienborg så får man ha IMAGINÄRA medborgare! Din ärthjärna! Jag tror inte att det bara var det där misslyckade konstnärskapet som fattades där uppe du.
Fröken Kung pekar med det kungliga pekfingret på den stackars mannens panna.

– Men idag finns det annat sörru, och det skulle ha passat dig lilla gubben! Det handlar om dokusåpor förstår du.
- Dokusopor?
- D O K U S Å P O R! Och du hade gjort dig jävligt bra i en sån. Man smäcker ihop en samling dårar och låter dem göra ingenting tills de drivs till vansinne och börjar göra vad som helst. Under tiden står producenterna och gnuggar sina händer eftersom de tjänar multum och får dessutom nöjet att se människor förnedra sig hur mycket som helst, samtidigt som socialantropolgerna har fältet fritt att gratis studera människans verkliga natur.
– Vad sagst du? Är det verklich sant? Det låter ju fantastich!!
– Ja, och du hade kunnat få en egen; fångarna på Auschwitz, eller Treblinka Island, eller varför inte Big Kansler? Det hade varit en hit för dig. Sedan hade du fått stå i baren i Torneträsk, i Säffle, Värnamo och andra exotiska ställen och motta folkets beundrande blickar. Va, vore inte det nåt?!
– Åhhhh…jag ferschtår att du bist ein König!! Du bist sååå klok sååå klok! Varum bist du nicht die Präsident of USA?
– Sorry Adolf, smicker will get you no where… det är dags nu. Time is up, eller ska jag säga down?

Det kungliga skrattet ekar ånyo över grottsalen och den uppmärksamme kan se att det i den konungsliga tankeverksamheten försiggår saker som har med stjärnor och ränder att göra.

Ett gnisslande läte hörs när Fröken Kung sakta vevar ner korgen i vilken en förbryllad före detta Rikskansler tittar upp, alltmedan korgen fortsätter sin bana ner i Jordens magma och Fröken Kung brister ut i sång: Sudda sudda sudda sudda bort din sura min, muuuunnen den ska skratta och va gla, munnen den ska sjunga tralla–la!

Vid en första anblick kan vår regent här synas grym och nästan sadistisk, men kanske finns det någon slags rättvisa – en som ger oss det vi behöver och det vi är värda, vare sig det kommer nu eller sedan. Vi får inte glömma alla de goda gärningar som vår konung trots allt utför, när den kungliga andan faller på.

Råd uppifrån

Och på den åttonde dagen nedsteg Gud till människorna. Åtminstone en av dem. Kan tänkas för att ingjuta något av den gudomliga inspirationen i konungen. Kan tänkas för något helt annat. För även en konung kan stå rådvill inför livets labyrinter och då finna sig nödgad att ta råd uppifrån.
Se bara, och notera särskilt lättheten och lekfullheten med vilken vår konung tar sig an de verkligt svåra frågorna.


Gud: Får jag be om största möjliga tyssssstnad.

Fröken Kung: Sjäääälvklart, kära du! Ber du riktigt snällt så! Jag kan minsann tiga som muren. Inte ett ord ska komma över dessa kungliga läppar! Det har du mitt ord på. Och en konungs ord är inte ett ord vilket som helst!

Gud: Schjjjjj….jag ber, Fröken

Fröken Kung: Ja, jag säger inte ett ord, så har jag inget sagt! Jag tiger som muren, den kinesiska. Att tala är silver men tiga är guld. Och tääääänk så mycket guld jag har i min skattkista du! Det har jag tigit mig till du! Minsann.

Gud: T Y S T N A D – om jag får be!

Fröken Kung: Är det nån som kan hålla tand för tunga så är det banne mig jag! Se bara, man sätter tanden framför tungan och biter ihop bestämt och med kraft.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!!! Fan också... Man ska inte ha tungan emellan. Där höll jag minsann på att bita av de ädlare delarna av det kungliga talorganet. Det kunde ju ha slutat riktigt illa hörrödu lilla gubben. Kan du blåsa lite tror du?

Gud: Jisses…

Fröken Kung: Nåväl, inte ett ord som sagt, kommer över dessa läppar. Inte ett ord sa jag! Jag säger ingenting. Du kommer inte att höra ett ord från mig. Jag lovar och svär på den helige ande.
* Fröken Kung brister ut i en lyrisk sång som dånar över hela kungariket: Tystare kan ingen vara än guds lilla kungaskara, stjärnan ej på himlafästet kungen ej i trygga nästet.*

Gud: TYST MÄNNISKA!!!!

Fröken Kung: VA?! Vad säger du din gamle skäggök!? Kallar du mig människa? Jag är ju för bövelen K U N G!!!! Försvinn ur mitt kungarike din övervintrade hippie! Och raka av dig det där skägget när du kommer hem, så man hör vad du säger människa! Och det är inte särskilt snyggt vill jag bara tala om, även om det passar till den där särken förstås. Hm… phöö! … Komma här och tro att man kan bete sig hur som helst. Inget är sig likt längre. Folk saknar hyfs. Respekt. Och nu menar jag inte den sortens respekt som hänger i ett guldhalsband som ser ut att ha varit ankarkätting på någon överklasskärings lyxjakt. Verklig respekt verkar ha runnit ut ur folks beteenden. Men vem ska man fråga, när man inte får de svar man vill ha? Det slutar alltid med samma sak – ska man få något gjort ordentligt så får man göra det själv!

Det gud borde ha gjort annorlunda är att istället be Fröken Kung att tala, eller ännu hellre – kräva det. Per automatik slås den kungliga motvillighetsbromsen på vid alla former av påbud och befallningar och kungen vägrar på sitt konungsliga vis att utföra vad det än månde vara. Ryktet säger att konungen till och med vägrat äta choklad då Werner Wögeli (i salig åminnelse) på en galen galamiddag lär ska ha tvingat kungen att smaka på en nyimporterad fransk årgångschoklad.
Man kan tycka att gud, om han nu är upphov till alltings skapelse borde ha vetat detta. Men vad vet jag. Jag är blott en ödmjuk citron. Förlåt, jag menar ciceron.

Megalomanienborgs Kuriren meddelar

Natten till idag sågs gerillatrupper smyga runt utanför köptemplen beväpnade med limefrukter och en och annan gurka. Invasionen tros bero på konungens uppmaning att göra motstånd mot det utbredande dårskapet inom den så kallade Marknaden.

Personer i grannskapet säger sig inte ha reagerat på dårskapet, men desto mer på de grönklädda smygande individer som cirkulerat i området. En krisgrupp har tillkallats och en utredning tillsatts, ingen har emellertid skadats.
- Kungens uttalande kan få långtgående konsekvenser för oss, säger en representant från Marknaden. Fortsätter kungen med liknande uttalanden kan vi snart bli utan jobb. Kungen må vara enväldig, men Marknanden är överväldig.

Rykten florerar att Kungen har för avsikt att starta en egen limeodling och att detta är en PR-kupp. Vidare har grupper av frankofoner opponerat sig mot att Kungen använt den franska flaggans namn för något som på intet sätt kan bli blått, rött och vitt. Så vitt frankofonerna vet finns ingen paprika eller gurka i varken vitt eller blått. Inte ens i Frankrike.

Kungen har på grund av regentsrelaterade plikter inte kunnat nås för en kommentar.

Möte med det okända

Precis som vanliga människor behöver även vanliga kungar emellanåt komma ut och skaka loss de kungliga lockarna. På kungens eriksgata valde kungen att stanna till vid en pizzeria i Gällivare. I vimlet på det av gräsrötter frekventerade etablissemanget stöter kungen helt oväntat på Gustave Flaubert.

Somliga skulle säga att en beläst regent är en tillgång för kungariket. Vår regent skulle dock förmodligen hävda något i stil med att ”det är bättre med en regent som kan låtsas beläst än en som inte har tid att regera för att hon har näsan i sina böcker”. Detta antagande grundas på de observationer jag, inte för att jag försöker framställa mig som någon alls i jämförelse, gjort vid mina närgångna studier av regenten i fråga.
Nåväl, åter till Flaubert.

– Hörrödu, Monsieur Flaubert, hur var det egentligen med den där Emma Bovary, var det inte i själva verket dig själv du beskrev?
– Mais oui, bien sur, pétite Mademoiselle Roi! Där slog du huvudet på den berömda spiken - eller drog rätt ben av grodan som vi plägar säga på mina breddgrader. Var det så uppenbart menar Ni?
– Ja...jo, det var väl det... Det var den gudomliga inlevelsen med vilken du skildrade den arma kvinnans känsloliv som fick mig att undra om det inte var just på detta enkla vis.
– Mais pétite Mademoiselle Roi - Ni är så klok så klok. Ni borde skriva en bok! En klok bok. Men låt Er inte hålla på i fem år som jag gjorde med den stackars Emma. Man tröttnar.
– Ja...jo...eh...ja...jo...

Fröken Kung tappar den kungliga talförmågan för en stund, kanhända för att denna konung är alltför bekant med innebörden av ordet tröttna.

– Men pétite Mademoiselle Roi? Vad är fatt?

Fröken Kung brister ut i kunglig gråt och kungliga tårar rinner längs de kungliga kinderna, alltmedan Gustave Flaubert fortsätter till disken för att beställa en Hawaii och en stor stark.

Att ställa sig frågan varför är förvisso vad som ligger i linje med kungens egen filosofi, men emellanåt tvingas man inse att det inte finns några därför.

Vi kan här bara spekulera i huruvida det var påminnelsen om tidens obarmhärtiga flykt som gav upphov till det förlorade kungliga sanset, eller om det möjligen var tanken på det verk som kungen själv påbörjade för i runda tal ganska exakt fem år sedan, det som ligger färdigskrivet i den kungliga skrivpulpeten i väntan på den gudomliga inspirationen som ska ledsaga konungen genom det synnerligen ansträngande arbetet med en sista slutredigering.

Spännande upplösning följer när Fröken Kung har återfått det kungliga sanset och hämtat sig från vad det nu månde vara. Denna Kung är en känslig varelse och man vet aldrig när, hur eller varför en sträng plötsligt slås an som får hela kungariket att vibrera.

Och för övrigt

Skulle unge herr Statsminister Reinfeldt ha vägarna förbi mitt förtjusande rike skulle han ingalunda heller här bjudas på sill! Jag skulle personligen slita mig från mina konungsliga plikter och själv laga en rätt som anstår denne man - pölsa, gjord på grus och gräs och en och annan ihjälsvält arbetslös som hittats på en trottoar i de fattiga kvareteren där ingen Stureplansfot någonsin satt sitt avtryck.

Så det så.
Minsann.

Våga vägra vansinnet!

Den observante betraktaren kan måhända tycka att den här regenten lever ett liv helt helt isolerad från samtiden. Kanske till och med att hon lever i en kunglig bubbla fylld av eskapism och hopplöst bakåtblickande, och att hon därmed skulle vara lika hopplöst blind för alla de fenomen som vår samtid bjuder. Detta är emellertid en synvilla, för allt som oftast, då och då och när den kungliga andan faller på sätter kungen samtiden under lupp. Och återigen ser vi storheten hos denna regent, som varken drar sig för att sila mygg och svälja kameler, eller ge sig i kast med de verkligt stora och svåra livsfrågorna.
Hör själva.


Högt ärade medborgare uti och utanför mitt förtjusande rike!

Mitt kungliga tålamod är långt – men när det tar slut så tar det slut. Man kan blunda för både den ena, andra och tredje dårskapen som blommar upp som bältros på en döendes ben, men ibland sätter man den kungliga morgongröten i halsen och tvingas harkla sig.

Det har kommit till min kännedom att man på marknaden sprider ett preparat av misstänkt idiotiskt slag, och i egenskap av min ställning måste jag rikta den kungliga strålkastaren på detta fenomen, då det handlar mer om ett utslag av vår tidsandas gränslösa idioti än ett livsmedel. Man säljer numera en blank vätska, som med största säkerhet är framställd på ett synnerligen syntetiskt vis, på plastflaskor som sliter på miljön både vid tillverkningen och när de ska skeppas till butikerna, som sägs göra vattnet godare. Världens godaste och friskaste vatten rinner i våra kranar – till nästan ingen kostnad alls dessutom! Och vi uppmanas att köpa en kemiskt framställd vätska som ska efterlikna smaken av lime, citron och fan vet vad mer.

Detta är inte att gå över ån efter vatten – det är ta mig fan att simma över Atlanten för att fylla en flaska med vatten och simma tillbaka igen!
Varför tror producenten av denna produkt att det ligger lime, citron, bär, frukter och annat i våra butiker?! Min kungliga förhoppning är att den jubelidiot som kommit på denna vansinnesprodukt får tarmvred och tvingas äta pölsa i resten av sina dagar.

Så ärade medborgare, uti och utanför mitt lilla rike – våga vägra vansinnet!
Bli en militant motståndsaktivist och köp en limeklyfta och kläm ner i vattnet! Köp frysta hallon och släng i några stycken tillsammans med limen! Köp en gurka och ett par paprikor och gör en tricolor! Köp frysta blåbär och en citron och gör en moder Svea! Våga riskera att få i dig lite vitaminer och rädda samtidigt världen från än mer dårskap!

Enough is enough.

Strindberg får audiens hos Fröken Kung

Huruvida den nyförvärvade insikten om ödmjukhetens betydelse har fått fäste i det konungsliga sinnet eller ej kan möjligen diskuteras. Denna kung drar sig inte för att konfrontera den ena ikonen efter den andra ity hon anser att utforskandet av såväl nationella som internationella ikoners betydelse för folkets väl och ve är att betrakta som en kunglig plikt. Fröken Kung är av uppfattningen att ett stort mått av skepticism bör iakttagas inför all form av avgudan och dyrkan.

Trots att Kungen har bråda dagar på sitt slott – det ska luktas på vårblommor, nypas i gossbakar, spankuleras i slottsträdgården, vinkas åt folket och andra på ett slott dagligen förekommande göromål – tar hon sig, när den kungliga andan faller på, tid att möta folket. Såväl gräsrötter, kålrötter och en och annan brinnande hötapp hälsas välkomna till den konungsliga boningen för ett kungligt samtal.
Så här kan det låta.

– Hörrödu, August. Hur fan kunde du komma och påstå att din eld var den största? Fattar du hur vansinnigt självgott det låter? Hör du inte hur du förhäver dig människa? Och vet du inte vems eld som verkligen var den största? Va!?
– Bästa lilla Fröken Kung. Hur skulle jag veta att du skulle nedstiga från din himmel och skänka människorna värme med ditt brinnande bål? Säg, hur skulle en enkel tjänare som jag veta detta? (Strindberg ler här mycket lömskt, men detta undgår det annars så skarpa kungliga ögat)
– Ja, jo...det kan förstås ligga något i det du säger. Man får ju förvisso ta hänsyn till att människan har sina blinda fläckar.
– Visst är det så, min unga fröken.
– Ge fan i och kalla mig din unga fröken! Jag är Kung! Och uppför dig som folk, annars lagar jag pölsa åt dig!
– Ja, om jag nu får fortsätta mitt resonemang. Och om Fröken Kung möjligen skulle kunna rikta den där gevärspipan åt ett annat håll än mitt anlete skulle det dessutom gå så mycket lättare att resonera. Jag förstår mycket väl att Ni är ute efter att få mig att säga något nedsättande om kvinnan, men i den fällan tänker jag inte falla. För bövelen kvinna! Jag menar – förlåt allra vänaste mö, men det var ju inte enbart min eld som var av sällsynt gigantiska proportioner.
– Jasså, du säger det du... inte vad jag har hört.
– Jag syftar givetvis på mitt intellekt! Som kvinna kan ni kanske inte förstå vidden av den stora tanken – den som vänder världsordningen upp och ner! Den som banar den väg som den nya tiden ska färdas på. Den som…
– Phöö!! Hörrödudu…

Det kungliga ansiktet ses här anta en närmast rödbetsliknande nyans och de kungliga bokmärkesänglalockarna reses i indignerad vrede under den kungliga kronan, hermelinsvansarna ses vibrera som svansviftande labradorer på den kungliga mantelns bräm. Genom rikets alla medborgare går en simultan känsla av oförklarlig ilska. Och kungen fortsätter med kunglig saliv sprättande likt en fransk fontän ur det kungliga gapet:

– Och det ska komma från den som utgett sig att vara en tjänstekvinnas son, men som knappast smakat på det påvra livet utan både kunnat fara land och rike runt, haft markservicen ordnad och dessutom kunnat betala för att slippa en och annan oäkting! Vet skäms karl! Vad i hela friden finns det i din tankevärld som du tror inte skulle förstås av en kvinna?!
– En kvinnas naturliga uppgift är att föda barn, därmed fungerar hennes intellekt utifrån denna förutsättning. Kvinnan är av naturen vek, hon kan inte lösgöra sig från denna naturliga boja på det sätt som krävs för att stora tankar ska uppstå.
- Phöö!! Din uppblåsta snorjärs! ”Min eld är den största”... bla bla bla! Nu räcker det August. Stick och brinn, din gamla nationalfackla!

I kungarikets medborgare går en simultan känsla av oförklarlig lättnad när den vredgade författaren lämnar kungasalen slitande sitt redan upprättstående hår och med kokande indignation rykande ur öronen. Fröken Kung ses här kasta ett exemplar av Fadren i det kungliga golvet och tar istället upp en Kalle Anka.
Besynnerliga saker hända i detta kungarike. Minsann.

Fröken Kung fortsätter tala med döda

Fröken Kung lär Pablo P ett och annat om konst

– Hörrödu Pablo, du vet den där bruden du målade, hon som bar det där kruset, du vet. Var hon verkligen så där besynnerligt jämntjock över hela kroppen?
– Hombre hombre!! Åh, jag menar mujer! Mujer! Eres loca?! Stupido?!
– Ja, men kära du!! Den där tavlan kostar mer än vad hela mitt kungarike kostar att dra runt om året, och det minsta man kan begära är väl att hon ska vara snygg?! Och loco loco kan du vara själv!
– Men du då på den där bilden, ha!! Är det en blind naivist utan händer som målat den eller? Hahaha!!
– Nej, det är en ultrareaktionär superrealist med en viss dragning åt en något abstrakt falang av tidig impressionism. För övrigt är denne konstnär skolad på de bästa av skolor och förutspås en lysande karriär inom hovmåleriet i Eurpoa. Denna nya ism kallas för övrigt hovism. Det visste du inte va, din gamla räkmackesurfare!?
– Bhaa! Det jag inte vet om konsten är inte värt att veta!
– Men du, ärligt talat... Hur jävla bra var du på att få saker och ting att se ut som de göööör?? Jag såg till exempel aldrig några gråtande barn på dina målningar. Varför målade du aldrig några såna? Världen är full av gråtande barn! Såna där fina som är så fint målade att man nästan tror att de är riktiga. Såna kunde du inte göra du!! Det måste väl för bövelen vara det första man lär sig på konstskolorna, att man ska måla så folk ser vad det föreställer! Och va tusan gick du på när du målade allt i blått egentligen?? Giftsvamp?
– Måla och måla, jag behövde ju inte måla så förbannat mycket på senare år. Ett tag stod jag och sprätte lite färg på tallrikar dagarna i ända. Jäklar vilken fin förtjänst det var du! Inget är mer inbringande än människans fåfänga. (ett picassoskt skratt hörs eka över nejden) Alla ville ha ett streck från mig – Il grande!! Om jag så hade pinkat på ett papper skulle folk över hela världen ha tömt sina bankkonton för att köpa pappret!

Fröken Kung börjar rulla besynnerligt med ögonbrynen och den uppmärksamme ser att det pågår något alldeles strålande i den kungliga tankeverksamheten.

– Hm…du, jag har lite papper här. Är du inte pissnödig?

Fröken Kung talar med döda

I detta kungarike försiggick både det ena och det andra. Ibland samtidigt dessutom. Konungen hade många strängar på sin kungliga lyra och att tala med döda var en av dem. Att tala med halvdöda hörde mer till vardagligheterna och förtjänar här ingen närmare titt.

Genom att ta del av dessa dialoger får vi en avslöjande inblick i det kungliga själslivet och vi kan utgå ifrån att en kunglighet knappast ägnar sig åt dialoger med kreti och pleti, utan med intressanta människor. Möjligen med något undantag. Det är trots allt en mångfacetterad regent vi har att göra med.
Läs själva.


Fröken Kung får audiens hos Hjalmar Söderberg

– Säg mig, allra käraste Herr Söderberg…
– Kalla mig Hjalmar, för all del Fröken. Ni är ju trots allt kung.
– Åh, så generöst av Er. Jag tycker nog att det epitetet passar bättre på Er förstås.
– Jasså, hurså?
– Jo… Herr…Hjalmar, det är något jag måste säga Er. Något ur djupet av mitt hjärta. Det är både sorgligt och glatt, men framförallt helt sant.
– Ser man på, men så lätta Ert hjärta, Fröken?
– Jo, det är nog så att… Jag älskar Er. Och det är verkligen ingen chimär, ingen skolflicksförälskelse, ingen betuttning. Det är kärlek – på blodigaste allvar. På liv och död – i blod svett och tårar.
– Vad kan jag säga…
– I alltför många år gick jag ovetande om Er existens, ja, jag var väl inte direkt ovetande, men jag tog mig inte för att lära känna Er bättre. Men när jag väl så gjorde var det som om denna min vilsna själ fann ett hem i Era ord. Det var som om en sträng var knuten från vart och ett av era ord och sammanlänkad med min själ. Förstår Ni, käre Hjalmar?
– Ja…jag förstår Er alltför väl. Och det är väl just därför Ni känner som Ni gör, unga Fröken. För det finns själar som talar ett eget sällsamt språk, som vore de sammanbundna med osynliga band. Alla har vi själar som äger dessa språk, men de äro olika till sin dignitet och dessa sagolika band uppstå blott med några få av dem som vandrar på vår jord. Det smärtar mig att säga Er, kära Fröken, att Ni – som alltid – är för tidigt eller för sent ute. I detta fall så mycket som i runda tal hundra år för sent.
– Ja…gnugga in det bara!

En tung kunglig suck ljuder över kungadömet Megalomanienborg och i dess medborgare går en simultan ilning av smärta.

– Ni är en ovanligt känslig Kung, om jag får vara så direkt och tala öppet ur mitt hjärta.
– Ja, visst får Ni det. Ingen talar ur ett vackrare hjärta…
– Men hur skulle jag kunna lindra denna Er plåga?
– Kom tillbaka!! Kom tillbaka och skriv! Skriv en bok för var och en av de dagar som återstår av detta mitt kungliga liv.
– För Er, vars själ jag tycks ha rört, skulle jag göra det, om det bara stod i min makt.
– Men säg mig då, Käre Hjalmar, och nu tycker jag att vi kommit varandra så nära att jag kan kalla dig Hjalle, och att du för all del kan kalla mig din egen lilla Sugar-pie-honey, vad i hela förbannade helvete ska jag göra med denna kärlek till Er???!

Hela kungariket skälver under den långa tystnad som infinner sig då Herr Söderberg lägger pannan i djupa veck och söker i sitt allra innersta efter det hans hjärta förtäljer.
Så säger han slutligen med en stämma som genljuder i hela den förtvivlade Konungens konungsliga kropp:

– Älska mig – och skriv!

Och här ses Fröken Kung dråsa av den kungliga tronen och falla i det kungliga golvet med en mycket tung, kunglig och ödesmättad duns. Kungariket rister i dess grundvalar ity man ännu inte vet om Kungen fortfarande kan räknas till de levande.

Spridda skurar av kungliga klokheter

I egenskap av er ciceron vill jag bara be att få påpeka att vi ser framför oss en regent vars möte med ödmjukheten inte liknar de man annars ser hos individer i liknande ställning. Fröken Kung blickar på ett frapperande sätt in i det kungliga själamörkret och sätter därefter det kungliga fingret på både en och två springande punkter i det kungliga psyket.
Lyckliga de medborgare som leds av denna regent! Likt mössen som tycks lämna en liten lort för varje steg de tar spottar denna vår regent ur sig den ena livsvisdomen efter den andra. Och vad behöver väl människorna, om inte en klok ledare?
Se bara.


Spridda skurar av Fröken Kungs klokheter:

$ Man ska aldrig lita på det man läser – så sant som det står skrivet.

$ Det är bättre med tusen fåglar i skogen, än en dårpippi på krogen.

$ Man ska inte kasta ut barnet med badvattnet, det vore bra dumt ur en herrans massa aspekter.

$ Bättre tidigt än senare.

$ Bättre allt än inget.

$ Bättre att lyssna till symfonier av brustna strängar, än att höra ekot av en enda.

$ Det blir aldrig som man tänkt sig, kanske är det tur att så få gör det.

$ Gå inte över ån efter vatten, gör som statsministern - skaffa dig en piga som gör det åt dig.

$ Den som gräver en grop åt andra faller ofta lätt däri, varför stege bör medtagas vid gropgrävande ämnat åt andra.

$ Det är bättre att ha älskat och krossat ett och annat hjärta, än inget alls.

$ Mister du en står dig tusende åter, tar du dig en står det tusen och gråter.

$ Vakta din tunga för elaka sarkasmer – fastnar en i halsen får du stå där med spasmer.
(Detta är en av Kungens personliga favoriter som hon titt som tätt spikar upp på slottsporten till allmän beskådan, eller förlåt – beundran.)

$ Hellre en enda bra bok i hyllan än fyrahundrasjuttioåtta dåliga.

$ Hellre en regering som skjuter arbetslösa och sjuka direkt än låter dem svälta ihjäl.

$ Hellre två TV-kanaler som erbjuder mångfald än två hundra som erbjuder enfald.

$ Mycket choklad är bra för själen. Och mer är ännu bättre.

En helt vanlig dag i kungariket Megalomanienborg kan man se kungarikets härskare lutad över sin skrivpulpet, med pennan i högra handen och den vänstra handens fingrar stöttande det kungliga huvudet i dess ansvarstyngda grubblerier. Ingen vet vad som försiggår innanför den kungliga skalpen, men ett som är säkert är att alltid är det något. Denna dag, det vill säga dagen i fråga, visade det sig vara en skrivelse till folket som bar spår av kunglig självrannsakan.
Läs själva.


Högt ärade människor uti mitt eget förtjusande lilla rike!

Det har tagit mig många, långa, hårda, svåra, eländiga, lycksaliga, bedrövliga, gudomliga, fasansfulla, intetsägande, oförglömliga år att komma fram till att jag är och förblir (med viss reservation för ändringar) en del av mänskligheten och att jag i enlighet med detta bör bete mig som en god medborgare.

Jag har lekt för lite, och ändå inte tagit mig själv på tillräckligt stort allvar. Jag ska börja med det nu. Jag ska börja med att ta mig på så stort allvar att jag talar om mig själv i tredje person; Hennes Majestät Konungen. Fröken Kung!

Att slicka rövar har jag aldrig utvecklat smak för – även om jag emellanåt hängett mig åt ivrigt slickande på en och annan rövare, företrädesvis då stiliga sjörövare i kragstövlar – ej heller det att följa lagar, infogas i regelsystem, hålla tand för tunga, spela roller och agera falskt blygsam och så vidare med mera med mera. Kort sagt - det som utgör vår civilisations själva fundament. Det är nu så att jag föddes på tvären, dessutom en månad för sent eftersom jag in i det längsta ifrågasatte vad det skulle vara bra för.

Varför alla dessa Varför? Denna fråga har fått mina matematiklärare att genom åren se sina hår gråna i förtid då de funnit sig oförmögna att svara på frågor som även en matematiklärare borde ha frågat sig. Men hade inte ett och annat exemplar av den mänskliga rasen emellanåt ställt sig frågan varför, hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar och näverskor och förvisso då sluppit en massa elände som att leta efter försvunna fjärrkontroller, tigga ihop till för höga telefonräkningar och spendera timmar framför en flimrande apparat i tron att vi ska finna vår andra hälft och därmed ges evig och salig lycka.

Varför bör man således fråga sig allt som oftast. Hellre för mycket än för lite. Ibland är det emellertid bäst att avstå – fråga mig inte varför.

Nåväl. Vad jag nu skulle komma fram till var att det hade tagit mig många, långa, hårda, svåra, eländiga, lycksaliga, bedrövliga, gudomliga, fasansfulla, intetsägande, oförglömliga år att inse att jag behöver ER – kära medmänniskor. Och riktar ni en puffra mot min tinning och håller sabeln mot min strupe och säger att jag aldrig mer kommer att få äta en endaste chokladbit, kan tänkas kommer jag då att avsvära mig både misantropi, cynism och ironisjuka. Det lär dock bara fungera med det sista tillägget.

Just det, behöver man någon så duger det inte att sitta och slänga en massa sarkastiska ironier i huvudet på andra. Det duger inte med att tvinga människor att tänka själva – man måste locka dem! Den observante ser nu givetvis att jag börjar tala om människan i form av ”dem” när jag själv tydligen anser mig resa mig över den gråa massan, den på gräsrotsnivå ni vet, den på golvet. Detta är givetvis en fräckhet som jag förbehåller mig rätten att ta mig – enär det står vem som helst fritt att när som helst utmana mig på duell. Jag stångas gärna, kan tilläggas. Jag ger mig aldrig, kan tilläggas. Jag är Främlingslegionen personifierad, kan tilläggas. Jag är släkt, om än i mycket krokigt nedstigande led, med en viss Al Capone (och detta sista var en så kallad vit liten lögn, kan tilläggas). Och jag är mycket mån om att värna den svages rätt, varför det kan gagna dig att spela svag, om du nu inte är det av naturen vill säga, men betänk då att jag i regel ser igenom alla spel, och att ska vi spela något kan vi lika gärna spela Mah Jong, ta ett glas rött och njuta av tillvaron. Jag är bara långsint när det passar mig, kan tilläggas.

Hur som helst. Jag skulle nu komma fram till att den sortens ödmjukhet som kommer till den som inser sin litenhet och därmed sitt behov av andra är omvälvande. För att axla denna nya insikt måste man istället för att ägna sig åt elokventa verfremdungseffekter, ägna sig åt folkligt fraterniserande. Dessutom passar det sig föga för en kvinna i min aktningsvärda ålder att gå runt och skjuta människor för att de till exempel säger kjaaaamiz. Sådant kan man ägna sig åt när man är 39, inte när man står i begrepp att fylla 40! Det hade ju lika gärna kunnat vara jag som led av ett så svårt talfel att det gjorde sig gällande även i skrift. Nej, ödmjukhet – systrar och bröder – det är melodin som framledes ska sjungas från denna min tron.

Den allra ödmjukaste Konungskan av Megalomanienborg ska hädanefter ägna sig åt dialogen - den allra ädlaste formen av mänskligt samspråk. Bara sent om nätterna ska hon i sin lilla stad förklä sig till oigenkännlighet och vandra längs gatorna mässande profetens monologa budskap. Hon ska om dagarna bejaka den pytteminstalilla människan i sig själv och leka mer, sätta rosetter i sitt hår och nypa gossar i baken. Hon ska le med ett leende lika brett som Falsterbo-Skanör-remsan. Hon ska hoppa glatt när hon om morgonen beger sig till lärosätet där hon med öppet och icke tvivlande sinne ska pressa in nya klokskaper i den skalle där sinnet understundom väger så tungt, att det om man släppte det från nionde våningen skulle göra en krater stor som Gotland. Hon ska emotse livet med hopp som hon inhandlat en masse till extrapris på AG:s. Hon ska inte låta fattigdom, sjukdom och andra bagateller få grumla siktet på den nya horisonten. Hon ska återuppstå som en ny och bättre människa. Hon ska äntligen äntra det nya årtusendet!

Det var en gång en kung

Det var en gång en kung. Ja, det vill säga det var en gång en människa av misstänkt kvinnligt kön som vägrade finna sig i tingens ordning. En människa, för det var det otvivelaktigt fråga om, som glatt och utan att blinka kunde utropa sig till härskare över ett eget rike, som utan att skämmas över det kunde daska både en, två och tre hyperboler i huvudet på vem som helst som hon fann behöva det. Människan av misstänkt kvinnligt kön ansåg att regler och lagar var till för att ifrågasättas, prövas och därefter endera följas eller möjligen omskapas enligt egen och bättre modell. För det mesta det senare.
Vad sa ni? En besserwisser? Nej… nja… det är ett lite för ensidigt epitet på denna figur vars storhetsvansinne emellanåt saknar gränser, vars godhet stundom kan liknas vid gudars dito och vars självrannsakan beskådas främst med mikroskop och tålamod. Och vad tjänar etiketter till, mer än att låta oss smita undan att tänka själv? Kanske närmar vi oss där själva grundbulten i detta kungarike, det som tillhör personen av misstänkt kvinnligt kön, som går under namnet Fröken Kung och vars självutnämnda titel är just Kung, fast som i Fröken Kung.

Så välkommen ska du vara, på en titt in i detta kungarike. Megalomanienborg heter det visst.
– Varför? Vänta och se.