Fröken Kung talar med döda

I detta kungarike försiggick både det ena och det andra. Ibland samtidigt dessutom. Konungen hade många strängar på sin kungliga lyra och att tala med döda var en av dem. Att tala med halvdöda hörde mer till vardagligheterna och förtjänar här ingen närmare titt.

Genom att ta del av dessa dialoger får vi en avslöjande inblick i det kungliga själslivet och vi kan utgå ifrån att en kunglighet knappast ägnar sig åt dialoger med kreti och pleti, utan med intressanta människor. Möjligen med något undantag. Det är trots allt en mångfacetterad regent vi har att göra med.
Läs själva.


Fröken Kung får audiens hos Hjalmar Söderberg

– Säg mig, allra käraste Herr Söderberg…
– Kalla mig Hjalmar, för all del Fröken. Ni är ju trots allt kung.
– Åh, så generöst av Er. Jag tycker nog att det epitetet passar bättre på Er förstås.
– Jasså, hurså?
– Jo… Herr…Hjalmar, det är något jag måste säga Er. Något ur djupet av mitt hjärta. Det är både sorgligt och glatt, men framförallt helt sant.
– Ser man på, men så lätta Ert hjärta, Fröken?
– Jo, det är nog så att… Jag älskar Er. Och det är verkligen ingen chimär, ingen skolflicksförälskelse, ingen betuttning. Det är kärlek – på blodigaste allvar. På liv och död – i blod svett och tårar.
– Vad kan jag säga…
– I alltför många år gick jag ovetande om Er existens, ja, jag var väl inte direkt ovetande, men jag tog mig inte för att lära känna Er bättre. Men när jag väl så gjorde var det som om denna min vilsna själ fann ett hem i Era ord. Det var som om en sträng var knuten från vart och ett av era ord och sammanlänkad med min själ. Förstår Ni, käre Hjalmar?
– Ja…jag förstår Er alltför väl. Och det är väl just därför Ni känner som Ni gör, unga Fröken. För det finns själar som talar ett eget sällsamt språk, som vore de sammanbundna med osynliga band. Alla har vi själar som äger dessa språk, men de äro olika till sin dignitet och dessa sagolika band uppstå blott med några få av dem som vandrar på vår jord. Det smärtar mig att säga Er, kära Fröken, att Ni – som alltid – är för tidigt eller för sent ute. I detta fall så mycket som i runda tal hundra år för sent.
– Ja…gnugga in det bara!

En tung kunglig suck ljuder över kungadömet Megalomanienborg och i dess medborgare går en simultan ilning av smärta.

– Ni är en ovanligt känslig Kung, om jag får vara så direkt och tala öppet ur mitt hjärta.
– Ja, visst får Ni det. Ingen talar ur ett vackrare hjärta…
– Men hur skulle jag kunna lindra denna Er plåga?
– Kom tillbaka!! Kom tillbaka och skriv! Skriv en bok för var och en av de dagar som återstår av detta mitt kungliga liv.
– För Er, vars själ jag tycks ha rört, skulle jag göra det, om det bara stod i min makt.
– Men säg mig då, Käre Hjalmar, och nu tycker jag att vi kommit varandra så nära att jag kan kalla dig Hjalle, och att du för all del kan kalla mig din egen lilla Sugar-pie-honey, vad i hela förbannade helvete ska jag göra med denna kärlek till Er???!

Hela kungariket skälver under den långa tystnad som infinner sig då Herr Söderberg lägger pannan i djupa veck och söker i sitt allra innersta efter det hans hjärta förtäljer.
Så säger han slutligen med en stämma som genljuder i hela den förtvivlade Konungens konungsliga kropp:

– Älska mig – och skriv!

Och här ses Fröken Kung dråsa av den kungliga tronen och falla i det kungliga golvet med en mycket tung, kunglig och ödesmättad duns. Kungariket rister i dess grundvalar ity man ännu inte vet om Kungen fortfarande kan räknas till de levande.