En helt vanlig dag i kungariket Megalomanienborg kan man se kungarikets härskare lutad över sin skrivpulpet, med pennan i högra handen och den vänstra handens fingrar stöttande det kungliga huvudet i dess ansvarstyngda grubblerier. Ingen vet vad som försiggår innanför den kungliga skalpen, men ett som är säkert är att alltid är det något. Denna dag, det vill säga dagen i fråga, visade det sig vara en skrivelse till folket som bar spår av kunglig självrannsakan.
Läs själva.


Högt ärade människor uti mitt eget förtjusande lilla rike!

Det har tagit mig många, långa, hårda, svåra, eländiga, lycksaliga, bedrövliga, gudomliga, fasansfulla, intetsägande, oförglömliga år att komma fram till att jag är och förblir (med viss reservation för ändringar) en del av mänskligheten och att jag i enlighet med detta bör bete mig som en god medborgare.

Jag har lekt för lite, och ändå inte tagit mig själv på tillräckligt stort allvar. Jag ska börja med det nu. Jag ska börja med att ta mig på så stort allvar att jag talar om mig själv i tredje person; Hennes Majestät Konungen. Fröken Kung!

Att slicka rövar har jag aldrig utvecklat smak för – även om jag emellanåt hängett mig åt ivrigt slickande på en och annan rövare, företrädesvis då stiliga sjörövare i kragstövlar – ej heller det att följa lagar, infogas i regelsystem, hålla tand för tunga, spela roller och agera falskt blygsam och så vidare med mera med mera. Kort sagt - det som utgör vår civilisations själva fundament. Det är nu så att jag föddes på tvären, dessutom en månad för sent eftersom jag in i det längsta ifrågasatte vad det skulle vara bra för.

Varför alla dessa Varför? Denna fråga har fått mina matematiklärare att genom åren se sina hår gråna i förtid då de funnit sig oförmögna att svara på frågor som även en matematiklärare borde ha frågat sig. Men hade inte ett och annat exemplar av den mänskliga rasen emellanåt ställt sig frågan varför, hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar och näverskor och förvisso då sluppit en massa elände som att leta efter försvunna fjärrkontroller, tigga ihop till för höga telefonräkningar och spendera timmar framför en flimrande apparat i tron att vi ska finna vår andra hälft och därmed ges evig och salig lycka.

Varför bör man således fråga sig allt som oftast. Hellre för mycket än för lite. Ibland är det emellertid bäst att avstå – fråga mig inte varför.

Nåväl. Vad jag nu skulle komma fram till var att det hade tagit mig många, långa, hårda, svåra, eländiga, lycksaliga, bedrövliga, gudomliga, fasansfulla, intetsägande, oförglömliga år att inse att jag behöver ER – kära medmänniskor. Och riktar ni en puffra mot min tinning och håller sabeln mot min strupe och säger att jag aldrig mer kommer att få äta en endaste chokladbit, kan tänkas kommer jag då att avsvära mig både misantropi, cynism och ironisjuka. Det lär dock bara fungera med det sista tillägget.

Just det, behöver man någon så duger det inte att sitta och slänga en massa sarkastiska ironier i huvudet på andra. Det duger inte med att tvinga människor att tänka själva – man måste locka dem! Den observante ser nu givetvis att jag börjar tala om människan i form av ”dem” när jag själv tydligen anser mig resa mig över den gråa massan, den på gräsrotsnivå ni vet, den på golvet. Detta är givetvis en fräckhet som jag förbehåller mig rätten att ta mig – enär det står vem som helst fritt att när som helst utmana mig på duell. Jag stångas gärna, kan tilläggas. Jag ger mig aldrig, kan tilläggas. Jag är Främlingslegionen personifierad, kan tilläggas. Jag är släkt, om än i mycket krokigt nedstigande led, med en viss Al Capone (och detta sista var en så kallad vit liten lögn, kan tilläggas). Och jag är mycket mån om att värna den svages rätt, varför det kan gagna dig att spela svag, om du nu inte är det av naturen vill säga, men betänk då att jag i regel ser igenom alla spel, och att ska vi spela något kan vi lika gärna spela Mah Jong, ta ett glas rött och njuta av tillvaron. Jag är bara långsint när det passar mig, kan tilläggas.

Hur som helst. Jag skulle nu komma fram till att den sortens ödmjukhet som kommer till den som inser sin litenhet och därmed sitt behov av andra är omvälvande. För att axla denna nya insikt måste man istället för att ägna sig åt elokventa verfremdungseffekter, ägna sig åt folkligt fraterniserande. Dessutom passar det sig föga för en kvinna i min aktningsvärda ålder att gå runt och skjuta människor för att de till exempel säger kjaaaamiz. Sådant kan man ägna sig åt när man är 39, inte när man står i begrepp att fylla 40! Det hade ju lika gärna kunnat vara jag som led av ett så svårt talfel att det gjorde sig gällande även i skrift. Nej, ödmjukhet – systrar och bröder – det är melodin som framledes ska sjungas från denna min tron.

Den allra ödmjukaste Konungskan av Megalomanienborg ska hädanefter ägna sig åt dialogen - den allra ädlaste formen av mänskligt samspråk. Bara sent om nätterna ska hon i sin lilla stad förklä sig till oigenkännlighet och vandra längs gatorna mässande profetens monologa budskap. Hon ska om dagarna bejaka den pytteminstalilla människan i sig själv och leka mer, sätta rosetter i sitt hår och nypa gossar i baken. Hon ska le med ett leende lika brett som Falsterbo-Skanör-remsan. Hon ska hoppa glatt när hon om morgonen beger sig till lärosätet där hon med öppet och icke tvivlande sinne ska pressa in nya klokskaper i den skalle där sinnet understundom väger så tungt, att det om man släppte det från nionde våningen skulle göra en krater stor som Gotland. Hon ska emotse livet med hopp som hon inhandlat en masse till extrapris på AG:s. Hon ska inte låta fattigdom, sjukdom och andra bagateller få grumla siktet på den nya horisonten. Hon ska återuppstå som en ny och bättre människa. Hon ska äntligen äntra det nya årtusendet!