Det var en gång en kung

Det var en gång en kung. Ja, det vill säga det var en gång en människa av misstänkt kvinnligt kön som vägrade finna sig i tingens ordning. En människa, för det var det otvivelaktigt fråga om, som glatt och utan att blinka kunde utropa sig till härskare över ett eget rike, som utan att skämmas över det kunde daska både en, två och tre hyperboler i huvudet på vem som helst som hon fann behöva det. Människan av misstänkt kvinnligt kön ansåg att regler och lagar var till för att ifrågasättas, prövas och därefter endera följas eller möjligen omskapas enligt egen och bättre modell. För det mesta det senare.
Vad sa ni? En besserwisser? Nej… nja… det är ett lite för ensidigt epitet på denna figur vars storhetsvansinne emellanåt saknar gränser, vars godhet stundom kan liknas vid gudars dito och vars självrannsakan beskådas främst med mikroskop och tålamod. Och vad tjänar etiketter till, mer än att låta oss smita undan att tänka själv? Kanske närmar vi oss där själva grundbulten i detta kungarike, det som tillhör personen av misstänkt kvinnligt kön, som går under namnet Fröken Kung och vars självutnämnda titel är just Kung, fast som i Fröken Kung.

Så välkommen ska du vara, på en titt in i detta kungarike. Megalomanienborg heter det visst.
– Varför? Vänta och se.