Kungen återgår till samtal med döda och konfronterar Nils Otto Andersson från Fensbols socken

En konung bör bör kunna tala latin med de lärde och med bönder på bönders vis. Detta är givetvis ingen match för denna vår konung, som för övrigt tycks klara det mesta. I varje fall enligt kungarikets standard. För denna konung tycks intet främmande, högt som lågt, långt som kort, Figge som Josefsson. Till de mer förbryllande kungliga kontakterna hör emellertid det ni just ska till att läsa.


– Hörrödu Nils Otto, var det verkligen sant det där du tutade i godsägare Lewenhaupt om dina förehavanden med hans piga?
– Nja…hehe…hah..hoohoo…jodå, för fan söllu så att vad hetter dä, dä varrä!
– Jag tycker inte du ser särskilt sanningsenlig ut just nu nämligen.
– Hoohoo...jasså du säger dä du…
– Seså karl, skärp till dig lite nu va. Du sitter ju och tramsar som en galen värmlänning hög på fryksdalskt hemkört!
– Ärrä du som ä han den däringa rättsskiparn di kallern?
– Qué? De quoi parlez vous? Och HAN? Är du blind karl?! Har du sett en karl med liknande bokmärkesänglalockar som mina? Va?!
– Hehe…nälu sägert sö har jä föl int dä. Men en sågg fan int möe i Fennsbol vettu!
– Hm…

Fröken Kung kliar sig med det kungliga pekfingret i den högra kungliga tinningen. Runt, runt far de, bokmärkesänglalockarna. De kungliga tankarna uppehåller sig vid funderingar om huruvida den arme mannen verkligen har hela stallet fullt, om hissen går ändå upp, eller om möjligen en och annan skruv lämnats därhän i själva hopsättandet av den samme. De kungliga tankarna finner emellertid den arme saten på något besynnerligt vis ganska roande,ja, nästan charmerande till och med.

– Ja, men ärru ho den däringa som kommer på den yttersta dagen å tvenger en te å säge en masse saker söm en ljög öm när en va på jola?
– Hm…

Fröken Kung kliar återigen med det kungliga pekfingret i de kungliga bokmärkesänglalockarna och funderar på vem denne man är, hur hon hamnade där och vad fan hon egentligen ska svara på det.
Hon harklar sig kungligt och fortsätter så:

– Ja, mitt barn, kan tänkas är jag just hon.

Fröken Kung får här något gudomligt i sin röst och blir nästan själv rörd till tårar då hon inser vidden av den arme mannens längtan efter högre makter att vägledas av.

- Jag ska samla in de lamm som kommit på villovägar förstår du. Och initierade källor förtäljer mig att du var ett av dessa lamm.
– Hm…tänk att en allri får va rektit gla… Å den där jäddra piga, ho vellet ju sjöl! Int fan behövt ja tveng mä påna! Ho skrek ätter mä - ta mä, ta mä te himmelen Nils Otto! Å en gör så gött en kan... Jag tog na int te himmelen, men jag tog na te höskuln. Å jäddrar va gla ho ble. Ho sjöng i högan sky å skrek åh gud åh gud. Dä va nö rellischöst i öga påna, dä löver ja!
– Och detta föranledde din utsaga till den gode godsägaren om att det var den obefläckade avelsen pigan hade drabbats av?
– Ja…jo…
– Ja men då så, då är ju allt i sin ordning. Men du bör komma ihåg att om en kvinna skriker på gud i dessa lägen så är det inte nödvändigtvis för att hon har mött gud. Det kan lika gärna vara för att hon insåg att hon hade glömt köpa de där skorna som hon hade tittat på i ett halvår och som var på rea bara denna enda dag.

Fröken Kung lämnar platsen med två stora tovor i de kungliga bokmärkesängellockarna som den mycket förbryllade monarken fått då hennes lika förbryllade kungliga fingrar tvinnats kring det minst lika förbryllade kungliga håret.