Möte med det okända

Precis som vanliga människor behöver även vanliga kungar emellanåt komma ut och skaka loss de kungliga lockarna. På kungens eriksgata valde kungen att stanna till vid en pizzeria i Gällivare. I vimlet på det av gräsrötter frekventerade etablissemanget stöter kungen helt oväntat på Gustave Flaubert.

Somliga skulle säga att en beläst regent är en tillgång för kungariket. Vår regent skulle dock förmodligen hävda något i stil med att ”det är bättre med en regent som kan låtsas beläst än en som inte har tid att regera för att hon har näsan i sina böcker”. Detta antagande grundas på de observationer jag, inte för att jag försöker framställa mig som någon alls i jämförelse, gjort vid mina närgångna studier av regenten i fråga.
Nåväl, åter till Flaubert.

– Hörrödu, Monsieur Flaubert, hur var det egentligen med den där Emma Bovary, var det inte i själva verket dig själv du beskrev?
– Mais oui, bien sur, pétite Mademoiselle Roi! Där slog du huvudet på den berömda spiken - eller drog rätt ben av grodan som vi plägar säga på mina breddgrader. Var det så uppenbart menar Ni?
– Ja...jo, det var väl det... Det var den gudomliga inlevelsen med vilken du skildrade den arma kvinnans känsloliv som fick mig att undra om det inte var just på detta enkla vis.
– Mais pétite Mademoiselle Roi - Ni är så klok så klok. Ni borde skriva en bok! En klok bok. Men låt Er inte hålla på i fem år som jag gjorde med den stackars Emma. Man tröttnar.
– Ja...jo...eh...ja...jo...

Fröken Kung tappar den kungliga talförmågan för en stund, kanhända för att denna konung är alltför bekant med innebörden av ordet tröttna.

– Men pétite Mademoiselle Roi? Vad är fatt?

Fröken Kung brister ut i kunglig gråt och kungliga tårar rinner längs de kungliga kinderna, alltmedan Gustave Flaubert fortsätter till disken för att beställa en Hawaii och en stor stark.

Att ställa sig frågan varför är förvisso vad som ligger i linje med kungens egen filosofi, men emellanåt tvingas man inse att det inte finns några därför.

Vi kan här bara spekulera i huruvida det var påminnelsen om tidens obarmhärtiga flykt som gav upphov till det förlorade kungliga sanset, eller om det möjligen var tanken på det verk som kungen själv påbörjade för i runda tal ganska exakt fem år sedan, det som ligger färdigskrivet i den kungliga skrivpulpeten i väntan på den gudomliga inspirationen som ska ledsaga konungen genom det synnerligen ansträngande arbetet med en sista slutredigering.

Spännande upplösning följer när Fröken Kung har återfått det kungliga sanset och hämtat sig från vad det nu månde vara. Denna Kung är en känslig varelse och man vet aldrig när, hur eller varför en sträng plötsligt slås an som får hela kungariket att vibrera.