Strindberg får audiens hos Fröken Kung

Huruvida den nyförvärvade insikten om ödmjukhetens betydelse har fått fäste i det konungsliga sinnet eller ej kan möjligen diskuteras. Denna kung drar sig inte för att konfrontera den ena ikonen efter den andra ity hon anser att utforskandet av såväl nationella som internationella ikoners betydelse för folkets väl och ve är att betrakta som en kunglig plikt. Fröken Kung är av uppfattningen att ett stort mått av skepticism bör iakttagas inför all form av avgudan och dyrkan.

Trots att Kungen har bråda dagar på sitt slott – det ska luktas på vårblommor, nypas i gossbakar, spankuleras i slottsträdgården, vinkas åt folket och andra på ett slott dagligen förekommande göromål – tar hon sig, när den kungliga andan faller på, tid att möta folket. Såväl gräsrötter, kålrötter och en och annan brinnande hötapp hälsas välkomna till den konungsliga boningen för ett kungligt samtal.
Så här kan det låta.

– Hörrödu, August. Hur fan kunde du komma och påstå att din eld var den största? Fattar du hur vansinnigt självgott det låter? Hör du inte hur du förhäver dig människa? Och vet du inte vems eld som verkligen var den största? Va!?
– Bästa lilla Fröken Kung. Hur skulle jag veta att du skulle nedstiga från din himmel och skänka människorna värme med ditt brinnande bål? Säg, hur skulle en enkel tjänare som jag veta detta? (Strindberg ler här mycket lömskt, men detta undgår det annars så skarpa kungliga ögat)
– Ja, jo...det kan förstås ligga något i det du säger. Man får ju förvisso ta hänsyn till att människan har sina blinda fläckar.
– Visst är det så, min unga fröken.
– Ge fan i och kalla mig din unga fröken! Jag är Kung! Och uppför dig som folk, annars lagar jag pölsa åt dig!
– Ja, om jag nu får fortsätta mitt resonemang. Och om Fröken Kung möjligen skulle kunna rikta den där gevärspipan åt ett annat håll än mitt anlete skulle det dessutom gå så mycket lättare att resonera. Jag förstår mycket väl att Ni är ute efter att få mig att säga något nedsättande om kvinnan, men i den fällan tänker jag inte falla. För bövelen kvinna! Jag menar – förlåt allra vänaste mö, men det var ju inte enbart min eld som var av sällsynt gigantiska proportioner.
– Jasså, du säger det du... inte vad jag har hört.
– Jag syftar givetvis på mitt intellekt! Som kvinna kan ni kanske inte förstå vidden av den stora tanken – den som vänder världsordningen upp och ner! Den som banar den väg som den nya tiden ska färdas på. Den som…
– Phöö!! Hörrödudu…

Det kungliga ansiktet ses här anta en närmast rödbetsliknande nyans och de kungliga bokmärkesänglalockarna reses i indignerad vrede under den kungliga kronan, hermelinsvansarna ses vibrera som svansviftande labradorer på den kungliga mantelns bräm. Genom rikets alla medborgare går en simultan känsla av oförklarlig ilska. Och kungen fortsätter med kunglig saliv sprättande likt en fransk fontän ur det kungliga gapet:

– Och det ska komma från den som utgett sig att vara en tjänstekvinnas son, men som knappast smakat på det påvra livet utan både kunnat fara land och rike runt, haft markservicen ordnad och dessutom kunnat betala för att slippa en och annan oäkting! Vet skäms karl! Vad i hela friden finns det i din tankevärld som du tror inte skulle förstås av en kvinna?!
– En kvinnas naturliga uppgift är att föda barn, därmed fungerar hennes intellekt utifrån denna förutsättning. Kvinnan är av naturen vek, hon kan inte lösgöra sig från denna naturliga boja på det sätt som krävs för att stora tankar ska uppstå.
- Phöö!! Din uppblåsta snorjärs! ”Min eld är den största”... bla bla bla! Nu räcker det August. Stick och brinn, din gamla nationalfackla!

I kungarikets medborgare går en simultan känsla av oförklarlig lättnad när den vredgade författaren lämnar kungasalen slitande sitt redan upprättstående hår och med kokande indignation rykande ur öronen. Fröken Kung ses här kasta ett exemplar av Fadren i det kungliga golvet och tar istället upp en Kalle Anka.
Besynnerliga saker hända i detta kungarike. Minsann.