Konungen nedstiger i jordens mörkaste inre

– Hörrödu Adolf, din gamla galosch. Vad fan var det för fel på dig egentligen?
– Eh…was menar du?
– Har du ställt dig den frågan? Va? Ta ur den där bruna näsduken ur munnen när du talar till mig!
– Eh…ich bin..ich bin so allein…so allein und so klein…
– Och vem fan kan du tacka det för? Tror du man blir mindre ensam om man håller på som du? Va?! Människan är förresten ensam hur än hon bär sig åt.
– Eh.. freulein König, jag förstår inte frågan.
– Ska jag bokstavera åt dig din surkålsillitterat?
– Ni är så brysk, unga Fröken.
– Ha! Brysk och brysk. Jag vet hur en snorjärs ska dras, helt enkelt! Ni är för övrigt så tysk, mein Herr.

Kungligt skratt ekar i den mörkaste av grottor där inga kungliga skosulor tidigare satt sina spår.

– Jag ville bli arkitekt… Konstnär ville ich bli!
– Man vill bli konstnär, i brist därpå arkitekt, i brist därpå rikskansler, i brist därpå landsfader och diktator. Man vill ingiva människorna någon slags ordning. Själen ryser för röran och vill ha kontroll till vad pris som helst.

Det kungliga skrattet ekar än högre och Fröken Kung får den stackars mannen att skälva när hon spänner sin kungsblåa högnordiska isande blick i hans flackande vattniga lågtyska.

– Jag ville bara bli någon. Vara någon…Någon!!!
Adolf brister ut i en hjärtskärande gråt.

– Såja, sluta sjåpa dig karl! Det var ju förbannat synd att du inte behagade födas i vår tid, det finns enklare sätt idag nämligen.
– Jasså? Säger du det? Hur? Was? Berätta schöne freulein!! Ich bin so fasansgefullt nyfiken!
– Ja, och så är det ju det där…du byggde ju dig ett eget litet Megalomanienborg, och inte så jäkla litet heller för den delen. Men du missade en viktig sak, förstår du lille Adde. För ska man ha ett Megalomanienborg så får man ha IMAGINÄRA medborgare! Din ärthjärna! Jag tror inte att det bara var det där misslyckade konstnärskapet som fattades där uppe du.
Fröken Kung pekar med det kungliga pekfingret på den stackars mannens panna.

– Men idag finns det annat sörru, och det skulle ha passat dig lilla gubben! Det handlar om dokusåpor förstår du.
- Dokusopor?
- D O K U S Å P O R! Och du hade gjort dig jävligt bra i en sån. Man smäcker ihop en samling dårar och låter dem göra ingenting tills de drivs till vansinne och börjar göra vad som helst. Under tiden står producenterna och gnuggar sina händer eftersom de tjänar multum och får dessutom nöjet att se människor förnedra sig hur mycket som helst, samtidigt som socialantropolgerna har fältet fritt att gratis studera människans verkliga natur.
– Vad sagst du? Är det verklich sant? Det låter ju fantastich!!
– Ja, och du hade kunnat få en egen; fångarna på Auschwitz, eller Treblinka Island, eller varför inte Big Kansler? Det hade varit en hit för dig. Sedan hade du fått stå i baren i Torneträsk, i Säffle, Värnamo och andra exotiska ställen och motta folkets beundrande blickar. Va, vore inte det nåt?!
– Åhhhh…jag ferschtår att du bist ein König!! Du bist sååå klok sååå klok! Varum bist du nicht die Präsident of USA?
– Sorry Adolf, smicker will get you no where… det är dags nu. Time is up, eller ska jag säga down?

Det kungliga skrattet ekar ånyo över grottsalen och den uppmärksamme kan se att det i den konungsliga tankeverksamheten försiggår saker som har med stjärnor och ränder att göra.

Ett gnisslande läte hörs när Fröken Kung sakta vevar ner korgen i vilken en förbryllad före detta Rikskansler tittar upp, alltmedan korgen fortsätter sin bana ner i Jordens magma och Fröken Kung brister ut i sång: Sudda sudda sudda sudda bort din sura min, muuuunnen den ska skratta och va gla, munnen den ska sjunga tralla–la!

Vid en första anblick kan vår regent här synas grym och nästan sadistisk, men kanske finns det någon slags rättvisa – en som ger oss det vi behöver och det vi är värda, vare sig det kommer nu eller sedan. Vi får inte glömma alla de goda gärningar som vår konung trots allt utför, när den kungliga andan faller på.