Livläkarens krönika, No 2

Det tjatas i tid och otid om sport. Halva tidningar fylls av det, tv-tablåerna svämmar över av det, det ältas i radio och tv-soffor. Direktsänd sport har givet mandat att gå före allt annat i TV-sammanhang. (Föreställ er en Beck-film som ställs in för att man ska rapportera direktsänt från Venedig-biennalen.) Och nu är det alltså dags igen, på riktigt. TV-burken ska på heltid fyllas av svettande, flåsande människor och kommentatorer som av någon anledning alltid låter som om de har en enbuske uppkörd i ändan. Det gapas och skriks över hundradelar som besegrats, centimetrar som övervunnits och dopade hjältar som borde skämmas. Det skapar nyheter så stora att naturkatastrofer, svält, krig och förtryck mister allt nyhetsvärde.

Men vari ligger hjältedådet att springa en hundradel fortare än någon annan? Vari ligger det beundransvärda i att hoppa en centimeter längre eller högre än någon annan? Varför är det så fantastiskt att överträffa en annan människas åstadkommanden? Och hur många skulle inte klara av att hoppa ännu längre och springa ännu fortare, om de bara haft möjlighet att ta sig till en sportarena?

Sport framställs som något moraliskt uppbyggligt som formar barn till goda medborgare och som visar på en ren och stark karaktär. Barn och ungdomar som inte ägnar sig åt sport förutsätts bli knarkare, alkoholister eller möjligen kulturarbetare. Alla tre lika illa, om man frågar somliga. Men vad är det som är så uppbyggligt med sport? Vilka delar hos människan skulle det möjligen kunna utveckla, förutom musklerna?

All sport bygger på en enda lång upprepning av samma moment, med samma mål och samma syfte. Och det handlar om blott en sak - att vinna. Det finns en vinnare och ett oräkneligt antal förlorare bland den aldrig sinande strömmen av aspiranter som viger sina liv åt att jaga tusendelar och hundradelar. Att förlora är så förnedrande att de som dopar sig för att vinna möts med förståelse och sympati. Att förlora är dessutom lika förnedrande för 10-åringen som spelar i knatteligan, som för OS-deltagaren som vigt sitt liv åt sin sport.

En stor del av världens befolkning klarar inte sitt livsuppehälle. Många av dessa tvingas skicka sin barn till 14 timmars arbetsdagar i fabriker för att sy skor och fotbollar åt andra som tillåts ägna ett helt liv åt att jaga en boll, hoppa över en stör eller springa runt runt på en plan, och vilkas årslöner i vissa fall är i storlek med medelstora länders BNP.

Moraliskt uppbyggligt, jo man tackar. Det mänskliga moralbegreppet vittrar i takt med de smältande glaciärerna.

Miljoner människor finner nöje i att med groggen i ena näven och ciggen i den andra följa detta från sina TV-apparater. Sponsrande företag får mycket reklamtid och good will. Sportjournalister slipper gå arbetslösa och får istället ägna sina yrkesliv åt att dagarna i ända fråga "hur känns det?". Föräldrar kan vara nöjda om deras små telningar inte växer upp till kriminella soffpotatisar utan istället ägnar sig åt detta moraliska uppbyggande, där de får höra att deras bästa för det mesta inte är gott nog.

Det moraliskt uppbyggliga består i att drilla människor till att inte sky några medel för att bli bättre än någon annan. I kölvattnet kommer korrumperade tränare och en fömodad känsla av värdelöshet hos alla förlorare.

Folk får sporta hur mycket de vill vad mig anbelangar - det står var och en fritt att ägna sig åt vilka för mänsklighetens utveckling meningslösa sysslor de vill. Men måste man verkligen fylla varenda litet mediehål med ältandet om det? Och måste det verkligen bara gå ut på en enda sak?

E. von Weltschmerz