Då liken efter sparvarna som fastnat och avlidit i det kungliga gapet rensats ut och sköljts bort med Denivit prima tandsköljning och kungen herself hämtat sig från vad det nu var som var så infernaliskt chockerande kunde ordningen på slottet återgå. Fast vilken ordning förresten? Det fanns ju ingen ordning på detta slott! Inte ens hybrisen gick att hitta längre.
Men det skulle bli andra bullar nu, tänkte kungen. Fast tyst. Detta mitt lilla kungarike som alltför länge dränkts av medeltida mörker och elände som till och med överstigit det brittiskt socialrealistiska, ska få sin renässans. Så sant som det är sagt, tänkte kungen. Fast högt.
I ett slag av akut patriotism och känslorörelse gränsande till en amerikansk politikers ställde sig kungen framför den kungliga spegeln och satte sin högra hand över det kungliga hjärtat. Därpå uttalade hon den kungliga ed som hon en gång svurit. Så som hon nu mindes den.
Jag skall älska choklad och en och annan människa.
Jag skall all rättvisa och sanning styrka, älska och gömma, och all vrångvisa, osanning och orätt nedertrycka.
Jag skall trygg och trogen konung vara för all allmoge så att ingen, fattig eller rik, någorlunda fördärva å liv eller lem, eller ock någorledes deras gods av dem taga utan efter lag och laga dom... Öh...
Jag skall mitt rike styra och råda helt som mig behagar, efter ty som gammal lag och riksens rätt av ålder haver varit.
Jag skall gömma hus och land med årliga ingälder, dess värja efter makt sin, så att intet av detta minskas för den konung efter kommer. Fast å andra sidan får väl den fixa det för sig... Det är ju inte direkt inne med solidaritet nuförtiden menar jag.
Konungen lovade detta med en hand på det kungliga hjärtat och den andra på den franska chokladkartongen.
Och över riket Megalomanienborgs medborgare drog en unison pust av lättnad. Den mörka tiden var över och renässansen stod för dörren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar