Arbeit macht... ?

Något är ruttet i Kungariket Megalomanienborg. Likt Gudrun, stormen alltså, har nutiden svept innanför slottsmurarna, in genom fönstren och vidare in genom Kungens kungliga kroppsöppningar och fortsatt in genom hjärnbarken och in i självaste kungliga cerebrala gemaket. Man kan förstås fråga sig vad detta beror på. Men man kan också välja att bara konstatera att detta måste vara förvirrande för en eskapistisk eremit som vänt världen ryggen.

Men ett som är säkert är, att varje gång Kungen får för sig att spekulera i samtida fenomen går en simultan kittling längs kungarikets medborgares ryggrader. Ingen förstår varför. Men ibland måste man bara acceptera. Gilla läget. Stay inside the box.

Dagens kungliga fundering dröjer sig kvar vid det svenska språket.

Arbete. Smaka på detta lilla ord en stund.
Ett ord en gång fyllt med smaker av slit, bördor, uppoffring, nödvändighet och inte minst samhällelig nytta. Bland de välbeställda som aldrig behövt arbeta var det med självklarhet inte fint att arbeta.
Idag är det emellertid högsta status att arbeta. För idag kallar både rallykartläsare, schlagersångerskor, frimärkssamlare, aktiesparare, snowboardåkare och höjdhoppare sina sysslor för sitt arbete.

Att hoppa över en pinne ska betraktas som samhällsnyttigt. Att sitta i en rallybil i Afrika och läsa en karta likaså. Om man nu väljer den uråldriga betydelsen av ordet arbete vill säga. En betydelse som var samtida med tanken om att det var en ynnest få förunnade att på heltid och med betalning ägna sig åt helt egennyttiga sysslor såsom skidåkning och pinnhoppning. Idag är det att betrakta som arbete, vilket som helst.

Och ordet arbete har därmed blivit en spottloska i ansiktet på alla dem som riskerar sina liv, sliter ut sina kroppar eller stressas till sjukdom i sysselsättningar som må ha en stor samhällsnytta men inget har gemensamt med dagens ord "arbete".

För att inte tala om den devalvering av de arbetslösa som denna nya syn på arbete innebär.

Vive la révolution!