Embryot till en revolution gror i slottets livmoder

Jaha, tänkte Kungen när hon satt vid sitt fönster och blickade ut över sitt kungarike, som för dagen var lika grått som ett östtyskt förortsområde, inget har hänt som förtjänar min speciella uppmärksamhet denna dag. Hm... tänkte Kungen, fast högt. Kanske skulle hon ställa till med fest. Kanske revolution. Frågan var bara vad hon skulle välja att revoltera mot. Det fanns ju så infernaliskt mycket. Så mycket att det blev svårt att välja.

Att böckerna blir fler och fler medan litteraturen är på väg att försvinna, var ju en nesa som var nog så irriterande. Men knappast förtjänade detta sorgliga faktum att bli upphov till revolution. Att tiden är ur led och människan ett hopplöst djur är också det en nesa att uppröras över, men det är knappast nytt och det går knappast att göra något åt det. Att orättvisor och förtryck florerar över hela denna planet där människor vistas skulle dock kunna vara en rimlig och god grund för en revolution. Men var fan ska man börja, tänkte Kungen. Man ska inte gå över ån efter vatten och man ska gräva där man står, men man ska inte gräva så att man själv faller däri. Och man ska låta hon som är utan skuld kasta första stenen, för att man lättare ser grandet i annans öga än bjälken i sitt eget. Men även blinda kungar hittar ett och annat hyss.

Kungen tänkte så det knakade i den kungliga fontanellen. Detta skulle bli året för stordåd. Kungarikets expansion. Kungens renässans. Det var bara att skrida till det kungliga verket. Bara.