Kungen tar plats i den mediala biktstolen

Eftersom det numera är så populärt att använda medierna som sin privata biktstol och bekänna också de mest obekännbara brott skall även Fröken Kung för en stund hänge sig åt detta katolska nöje.

Den mänskliga vikten är av vikt. Så även den kungliga. Jakten på kalorier är emellertid inte på långa vägar så rolig som jakten på kungliga fasaner, eller för den delen jakten på gossar att nypa i baken.

Icke desto mindre finns det en sak som mänskliga, men också kungliga, hjärnor tarvar mer än annat. Kolhydrater! Får hjärnan välja så är det inte svårare än så - allt annat än just kolhydrater går FETBORT.

Och här kan man säga att den moderna mänskliga, men också den mer omoderna kungliga, hjärnan hamnar i ett moment 22 av sällan skådat slag.
För vem vill väl inte hävda att den är en person styrd av vårt enda, och förvisso bättre eller sämre fungerande, tankeorgan?

Vem vill tillstå att den hellre styrs av simpla hormoner till exempel?

Vår kultur har lärt oss att lyssna till förnuftet. Förnuftet finner vi inte i hjärttrakten och ej heller i våra fortplantningsorgan. Det har vi också lärt oss, i alla fall de flesta av oss.

Århundraden av förnuftsmässigt framforskad kunskap har lärt oss att förnuftet härstammar ur - ja, vad då, om inte HJÄRNAN.

Men den mänskliga hjärnan, och dessvärre även den kungliga, har alltsedan industrialismens intåg kidnappats av sockret - födoämnenas Machiavelli. Med den påföljden att hjärnan numera är för upptagen med att hitta kolhydrater för att ägna sig åt något mänskligt evolutionerande.

Homo sapiens sockergris.
Det är så man framledes kommer att beteckna den art som ligger bakom magiska under så som svampen i Örebro, trollet i Årjäng, pizzerian i Grängesberg, Fågelmannen i Arvika, flygplatsen i Sturup och toalettpapperfabriken i Lilla Edet.
Homo sapiens sockergris.
Gone are the golden days of being högst upp i näringskedjan.

Och nu till bekännelsen.
Läs den gärna högt, så som Hans Vilnius skulle ha läst den.


Året var tvåtusenåtta. Det var vår, fast det skulle vara vinter. Fast ändå var det inte vår. Men det var inte vinter, ej heller höst. Men det är föga tröst.
Tiden var urled och Kungen var på glid.
Det var sedan länge inte bara det kungliga sinnet som vägde tungt.
Den kungliga vågen i riket Megalomanienborg hade sedan en tid tillbaka knorrat en hel del under kungens tyngd.

Men sällan har världen skådat en mer viljestark monark.
Det kunde gå nästan en hel dag som hon höll sig till den slanka regimen.
Men denna dag, denna eländigt regniga dag i nådens år tvåtusenåtta - denna dag kunde man se en strid utan motstycke utspela sig på det kungliga slottet i riket Megalomanienborg. Slaget vid Hastings kan tyckas en flugfjärt i rymden jämfört med detta nämligen.

Den ståndaktiga kungen som i flera timmar hade avhållit sig från att följa sin hjärnas bönande om kolhydrater övermannades då hon satt vid sin skrivpulpet i färd med tungt hjärnarbete, av sockerdjävulen själv.
Hin håle sweet tooth.

Kungen kämpade för sitt liv och den rasande besten hade borrat in sina huggtänder i den arma monarkens hals. Dess illvilliga tentakler hade genom öronen trängt djupt in i reptilhjärnan på kungen, och väl därinne var det ingen match.

Efter en blodig kamp såg man kungen likt en robot gå till köket för att där bläddra bland kokböckerna på jakt efter kladdkakereceptet. Man kunde ana sig till att detta recept hade fingrats på både en, två och femhundra gånger. Det hade för övrigt alla de andra böckerna som började på chok- och slutade på -lad också.

Men likt en svan i en hönsgård stod den där - en helt och hållet ofingrad bok. Stephan Rössners Kloka recept. Har jag en sådan bok, tänkte Kungen och kliade sig i det kungliga håret.

Och där har vi den kungliga bekännelsen - Kungen äger böcker som hon inte ens vet om.
Vet skäms!