Ja, här doftar övergivet slott minsann. Unket och instängt.
Regenten flydde till verklighetsvärlden och tycks ha fastnat där.
I väntan på bättre, eller möjligen sämre, tider har regenten bett mig att lägga ut en stunds förströelse av musikaliskt slag.
Och byter man ut "he" mot "she" och "Kiiiiiing Creole" mot "Fröööööken Kung", så kan man nästan se det som en hyllningssång till kungen själv.
tisdag 23 september 2008
lördag 14 juni 2008
Multipla personligheter
Är det möjligt för en eskapist och en realist att samexistera i harmoni? Jag är beredd att undersöka saken och träffas numera även HÄR.
Må löven falla lätt på era huvuden denna sommar.
Er Kluvna Kunglighet som av nöden tvingats in i verklighetsvärlden
Må löven falla lätt på era huvuden denna sommar.
Er Kluvna Kunglighet som av nöden tvingats in i verklighetsvärlden
lördag 17 maj 2008
Återuppstånden, nätt och jämnt
Först och främst ska jag be att få adressera rikets riddare numero uno, Wassen, och ännu en gång böja den kungliga knoppen till marken för din värmande omtanke! Tack!!
Men jodå, denna konungska lever. Men det är som sagt nätt och jämnt. För ty det är ett tröttsamt göra att vara människa på denna jord. Och jag är redan utled och till döden trött.
Man kan inte läsa tidningar längre, där ryms bara snaskiga sensationer och skvaller skrivet av s.k journalister som inte ens kan stava.
Man kan inte se på TV längre. Där sitter numera bara dårar och pratar nonsens och mediekåta illitterater som är kända endast för sin mediekåthet, typ Alex Schulman, tillbeds som den nya tidens experter på vad fan som helst.
För att inte tala om Mr Egghead himself, statsministern. I sitt palats i nollåta-land sitter han bland sina fuskande gelikar och dömer ut svenska folket som en samling slöa fuskare. Alltmedan han med sin giriga näve tar från de fattiga och ger till de rika. Och alla företagare som röstade på honom och känner sig svikna kan jag dessvärre inte känna något större medlidande med.
Och hur kommer det sig egentligen, att det ALDRIG finns pengar när det handlar om gamla, sjuka, barnomsorg eller arbetslösa.
Men ALLTID när det handlar om bonusar till statliga VD:ar, vägbyggen och sportevenemang.
Varför är det bara idioter som ids ägna sig åt politik??!
Och jag sätter en hel månads a-kassa på att den som räknat ut att bensinen bör höjas till det dubbla lever i Stockholm och har en fet lön och lika gärna kan klara sig utan sin stadsjeep, om det kniper. Har tanken föresvävat dem att i Sveriges långa land lever de flesta människor på landet eller i småorter och skulle bensinen höjas till det dubbla skulle miljontals människor få lämna sina hem för en kollektiv invadering av städer som har kollektivtrafik. Och detta för att Sverige, vars sammanlagda utsläppsnivåer förmodligen är under en medelstor Amerikansk stads, ska gå i bräschen för miljöansvar. Och borta i George Bush-land skrattar man så man gör i brallan åt att lilla Sverige som utgör en flugfjärt i rymden på alla tänkbara plan ska ta ensamt ansvar för planetens alla idiotiska och hänsynslösa stater.
Det fanns en gång ett ord som hette rimligt...
(Och nej, jag har själv ingen bil och har inte haft på åtskilliga år. Jag slutade köra bil när jag började samla på studielån.)
Och svennarna gnäller på blattarna. Och blattarna på svennarna. Den ena skocken är utan framtid och berövade på sin historia, den andra känner sig fråntagna det som var deras. Och mellan dessa läger slits viljan till förståelse mitt itu.
Nej, fy för den lede.
Jämmer och elände har fått sällskap av dumhet och dårskap. Och aldrig har min längtan efter den öde ön varit större. Jag är trött på människorna. Trött på den så kallade civilisationen. Det räcker inte längre med ett eget kungarike.
Jag vill ha en egen planet. Minst.
Men jodå, denna konungska lever. Men det är som sagt nätt och jämnt. För ty det är ett tröttsamt göra att vara människa på denna jord. Och jag är redan utled och till döden trött.
Man kan inte läsa tidningar längre, där ryms bara snaskiga sensationer och skvaller skrivet av s.k journalister som inte ens kan stava.
Man kan inte se på TV längre. Där sitter numera bara dårar och pratar nonsens och mediekåta illitterater som är kända endast för sin mediekåthet, typ Alex Schulman, tillbeds som den nya tidens experter på vad fan som helst.
För att inte tala om Mr Egghead himself, statsministern. I sitt palats i nollåta-land sitter han bland sina fuskande gelikar och dömer ut svenska folket som en samling slöa fuskare. Alltmedan han med sin giriga näve tar från de fattiga och ger till de rika. Och alla företagare som röstade på honom och känner sig svikna kan jag dessvärre inte känna något större medlidande med.
Och hur kommer det sig egentligen, att det ALDRIG finns pengar när det handlar om gamla, sjuka, barnomsorg eller arbetslösa.
Men ALLTID när det handlar om bonusar till statliga VD:ar, vägbyggen och sportevenemang.
Varför är det bara idioter som ids ägna sig åt politik??!
Och jag sätter en hel månads a-kassa på att den som räknat ut att bensinen bör höjas till det dubbla lever i Stockholm och har en fet lön och lika gärna kan klara sig utan sin stadsjeep, om det kniper. Har tanken föresvävat dem att i Sveriges långa land lever de flesta människor på landet eller i småorter och skulle bensinen höjas till det dubbla skulle miljontals människor få lämna sina hem för en kollektiv invadering av städer som har kollektivtrafik. Och detta för att Sverige, vars sammanlagda utsläppsnivåer förmodligen är under en medelstor Amerikansk stads, ska gå i bräschen för miljöansvar. Och borta i George Bush-land skrattar man så man gör i brallan åt att lilla Sverige som utgör en flugfjärt i rymden på alla tänkbara plan ska ta ensamt ansvar för planetens alla idiotiska och hänsynslösa stater.
Det fanns en gång ett ord som hette rimligt...
(Och nej, jag har själv ingen bil och har inte haft på åtskilliga år. Jag slutade köra bil när jag började samla på studielån.)
Och svennarna gnäller på blattarna. Och blattarna på svennarna. Den ena skocken är utan framtid och berövade på sin historia, den andra känner sig fråntagna det som var deras. Och mellan dessa läger slits viljan till förståelse mitt itu.
Nej, fy för den lede.
Jämmer och elände har fått sällskap av dumhet och dårskap. Och aldrig har min längtan efter den öde ön varit större. Jag är trött på människorna. Trött på den så kallade civilisationen. Det räcker inte längre med ett eget kungarike.
Jag vill ha en egen planet. Minst.
lördag 22 mars 2008
Den sanna berättelsen
I tidernas begynnelse skickades en liten kung av de stora stygga skäggmännen ut i vassen. Höjden av taskighet skulle man kunna säga.
Men tji fick de. Ty en godhjärtad dam fann det lilla kungaknytet och det stod inte långt efter som det lilla knytet hade lärt sig att både gå på vattnet och dela det, att hela di sjuke och att lära ett dussin andra sina tricks.
Den lilla kungen växte så upp under elände och bedrövelser och en och annan solglimt. Diverse rykten florerade på bygden - kungen var inte riktigt normal, inte riktigt klok och inte visste man egentligen vem som var far te´na. Och det var nåt skumt med alla de där som slängde sina kryckor och började gå.
En dag fick hon en sticka i sitt öga och sa som av en ingivelse från högre makter: man ser lättare stickan i sin nästas öga, än bjälken i sitt eget.
Det är ju lätt för dig att säga, sa Judas som satt där med en bjälke i sitt. Han var en dålig snickare. Riktigt dålig.
Det kom sig i varje fall till slut så illa att kungen slogs ihjäl. Folk var trötta på det där martyrskapet. Det påminde dem alltför mycket om saker de inte ville kännas vid. Det var bra mycket roligare att sätta på sin grannes fru, att stjäla på marknaden, att äta så man sprack och att inte göra ett jävla dugg när man kände för det. Det fanns ett ord för såna som hon - glädjedödare. Eller pretto, för all del.
Så folket slog ihjäl kungen till hälften innan de hängde upp henne på ett kors. Där fick hon hänga och skämmas sina sista flämtande timmar i livet. Sedan begravde de henne innan de hade stor fest för att fira att de slapp den där eländiga samvetesmänniskan.
Men så hände det som ingen hade räknat med, eller hoppats på. Det blev påsk, och likt ett kyckling som kläcks ur sitt ägg vaknade kungen från de döda. Hon rullade bort stenen som täckte hennes grav och tittade strax därefter ut mot en ny dag. Skam den som ger sig, tänkte hon och klev ut genom öppningen.
Och folket som sett det hela de skyndade till och bara för att de hade insett att de var ena riktigt räliga bondlurkar så var de så fyllda av ånger att de slickade marken framför henne.
Kungen som var riktigt sur över det som hänt kliade sig i huvudet ett tag och det stod inte långt efter som hela den markslickande pöbeln föll till backen för att de inte längre kunde stå, och i sina händer hade de alla ett varsitt par kryckor.
-Tror ni mig nu då, era ärthjärnor, sa kungen och styrde stegen mot ett påsköppet chocolaterie.
Alla eventuella likheter med andra sagor är helt slumpartade och kan på intet vis lastas författaren. Eventuella dödshot undanbedes vänligt men bestämt.
Men tji fick de. Ty en godhjärtad dam fann det lilla kungaknytet och det stod inte långt efter som det lilla knytet hade lärt sig att både gå på vattnet och dela det, att hela di sjuke och att lära ett dussin andra sina tricks.
Den lilla kungen växte så upp under elände och bedrövelser och en och annan solglimt. Diverse rykten florerade på bygden - kungen var inte riktigt normal, inte riktigt klok och inte visste man egentligen vem som var far te´na. Och det var nåt skumt med alla de där som slängde sina kryckor och började gå.
En dag fick hon en sticka i sitt öga och sa som av en ingivelse från högre makter: man ser lättare stickan i sin nästas öga, än bjälken i sitt eget.
Det är ju lätt för dig att säga, sa Judas som satt där med en bjälke i sitt. Han var en dålig snickare. Riktigt dålig.
Det kom sig i varje fall till slut så illa att kungen slogs ihjäl. Folk var trötta på det där martyrskapet. Det påminde dem alltför mycket om saker de inte ville kännas vid. Det var bra mycket roligare att sätta på sin grannes fru, att stjäla på marknaden, att äta så man sprack och att inte göra ett jävla dugg när man kände för det. Det fanns ett ord för såna som hon - glädjedödare. Eller pretto, för all del.
Så folket slog ihjäl kungen till hälften innan de hängde upp henne på ett kors. Där fick hon hänga och skämmas sina sista flämtande timmar i livet. Sedan begravde de henne innan de hade stor fest för att fira att de slapp den där eländiga samvetesmänniskan.
Men så hände det som ingen hade räknat med, eller hoppats på. Det blev påsk, och likt ett kyckling som kläcks ur sitt ägg vaknade kungen från de döda. Hon rullade bort stenen som täckte hennes grav och tittade strax därefter ut mot en ny dag. Skam den som ger sig, tänkte hon och klev ut genom öppningen.
Och folket som sett det hela de skyndade till och bara för att de hade insett att de var ena riktigt räliga bondlurkar så var de så fyllda av ånger att de slickade marken framför henne.
Kungen som var riktigt sur över det som hänt kliade sig i huvudet ett tag och det stod inte långt efter som hela den markslickande pöbeln föll till backen för att de inte längre kunde stå, och i sina händer hade de alla ett varsitt par kryckor.
-Tror ni mig nu då, era ärthjärnor, sa kungen och styrde stegen mot ett påsköppet chocolaterie.
Alla eventuella likheter med andra sagor är helt slumpartade och kan på intet vis lastas författaren. Eventuella dödshot undanbedes vänligt men bestämt.
torsdag 13 mars 2008
Kungen tar plats i den mediala biktstolen
Eftersom det numera är så populärt att använda medierna som sin privata biktstol och bekänna också de mest obekännbara brott skall även Fröken Kung för en stund hänge sig åt detta katolska nöje.
Den mänskliga vikten är av vikt. Så även den kungliga. Jakten på kalorier är emellertid inte på långa vägar så rolig som jakten på kungliga fasaner, eller för den delen jakten på gossar att nypa i baken.
Icke desto mindre finns det en sak som mänskliga, men också kungliga, hjärnor tarvar mer än annat. Kolhydrater! Får hjärnan välja så är det inte svårare än så - allt annat än just kolhydrater går FETBORT.
Och här kan man säga att den moderna mänskliga, men också den mer omoderna kungliga, hjärnan hamnar i ett moment 22 av sällan skådat slag.
För vem vill väl inte hävda att den är en person styrd av vårt enda, och förvisso bättre eller sämre fungerande, tankeorgan?
Vem vill tillstå att den hellre styrs av simpla hormoner till exempel?
Vår kultur har lärt oss att lyssna till förnuftet. Förnuftet finner vi inte i hjärttrakten och ej heller i våra fortplantningsorgan. Det har vi också lärt oss, i alla fall de flesta av oss.
Århundraden av förnuftsmässigt framforskad kunskap har lärt oss att förnuftet härstammar ur - ja, vad då, om inte HJÄRNAN.
Men den mänskliga hjärnan, och dessvärre även den kungliga, har alltsedan industrialismens intåg kidnappats av sockret - födoämnenas Machiavelli. Med den påföljden att hjärnan numera är för upptagen med att hitta kolhydrater för att ägna sig åt något mänskligt evolutionerande.
Homo sapiens sockergris.
Det är så man framledes kommer att beteckna den art som ligger bakom magiska under så som svampen i Örebro, trollet i Årjäng, pizzerian i Grängesberg, Fågelmannen i Arvika, flygplatsen i Sturup och toalettpapperfabriken i Lilla Edet.
Homo sapiens sockergris.
Gone are the golden days of being högst upp i näringskedjan.
Och nu till bekännelsen.
Läs den gärna högt, så som Hans Vilnius skulle ha läst den.
Året var tvåtusenåtta. Det var vår, fast det skulle vara vinter. Fast ändå var det inte vår. Men det var inte vinter, ej heller höst. Men det är föga tröst.
Tiden var urled och Kungen var på glid.
Det var sedan länge inte bara det kungliga sinnet som vägde tungt.
Den kungliga vågen i riket Megalomanienborg hade sedan en tid tillbaka knorrat en hel del under kungens tyngd.
Men sällan har världen skådat en mer viljestark monark.
Det kunde gå nästan en hel dag som hon höll sig till den slanka regimen.
Men denna dag, denna eländigt regniga dag i nådens år tvåtusenåtta - denna dag kunde man se en strid utan motstycke utspela sig på det kungliga slottet i riket Megalomanienborg. Slaget vid Hastings kan tyckas en flugfjärt i rymden jämfört med detta nämligen.
Den ståndaktiga kungen som i flera timmar hade avhållit sig från att följa sin hjärnas bönande om kolhydrater övermannades då hon satt vid sin skrivpulpet i färd med tungt hjärnarbete, av sockerdjävulen själv.
Hin håle sweet tooth.
Kungen kämpade för sitt liv och den rasande besten hade borrat in sina huggtänder i den arma monarkens hals. Dess illvilliga tentakler hade genom öronen trängt djupt in i reptilhjärnan på kungen, och väl därinne var det ingen match.
Efter en blodig kamp såg man kungen likt en robot gå till köket för att där bläddra bland kokböckerna på jakt efter kladdkakereceptet. Man kunde ana sig till att detta recept hade fingrats på både en, två och femhundra gånger. Det hade för övrigt alla de andra böckerna som började på chok- och slutade på -lad också.
Men likt en svan i en hönsgård stod den där - en helt och hållet ofingrad bok. Stephan Rössners Kloka recept. Har jag en sådan bok, tänkte Kungen och kliade sig i det kungliga håret.
Och där har vi den kungliga bekännelsen - Kungen äger böcker som hon inte ens vet om.
Vet skäms!
Den mänskliga vikten är av vikt. Så även den kungliga. Jakten på kalorier är emellertid inte på långa vägar så rolig som jakten på kungliga fasaner, eller för den delen jakten på gossar att nypa i baken.
Icke desto mindre finns det en sak som mänskliga, men också kungliga, hjärnor tarvar mer än annat. Kolhydrater! Får hjärnan välja så är det inte svårare än så - allt annat än just kolhydrater går FETBORT.
Och här kan man säga att den moderna mänskliga, men också den mer omoderna kungliga, hjärnan hamnar i ett moment 22 av sällan skådat slag.
För vem vill väl inte hävda att den är en person styrd av vårt enda, och förvisso bättre eller sämre fungerande, tankeorgan?
Vem vill tillstå att den hellre styrs av simpla hormoner till exempel?
Vår kultur har lärt oss att lyssna till förnuftet. Förnuftet finner vi inte i hjärttrakten och ej heller i våra fortplantningsorgan. Det har vi också lärt oss, i alla fall de flesta av oss.
Århundraden av förnuftsmässigt framforskad kunskap har lärt oss att förnuftet härstammar ur - ja, vad då, om inte HJÄRNAN.
Men den mänskliga hjärnan, och dessvärre även den kungliga, har alltsedan industrialismens intåg kidnappats av sockret - födoämnenas Machiavelli. Med den påföljden att hjärnan numera är för upptagen med att hitta kolhydrater för att ägna sig åt något mänskligt evolutionerande.
Homo sapiens sockergris.
Det är så man framledes kommer att beteckna den art som ligger bakom magiska under så som svampen i Örebro, trollet i Årjäng, pizzerian i Grängesberg, Fågelmannen i Arvika, flygplatsen i Sturup och toalettpapperfabriken i Lilla Edet.
Homo sapiens sockergris.
Gone are the golden days of being högst upp i näringskedjan.
Och nu till bekännelsen.
Läs den gärna högt, så som Hans Vilnius skulle ha läst den.
Året var tvåtusenåtta. Det var vår, fast det skulle vara vinter. Fast ändå var det inte vår. Men det var inte vinter, ej heller höst. Men det är föga tröst.
Tiden var urled och Kungen var på glid.
Det var sedan länge inte bara det kungliga sinnet som vägde tungt.
Den kungliga vågen i riket Megalomanienborg hade sedan en tid tillbaka knorrat en hel del under kungens tyngd.
Men sällan har världen skådat en mer viljestark monark.
Det kunde gå nästan en hel dag som hon höll sig till den slanka regimen.
Men denna dag, denna eländigt regniga dag i nådens år tvåtusenåtta - denna dag kunde man se en strid utan motstycke utspela sig på det kungliga slottet i riket Megalomanienborg. Slaget vid Hastings kan tyckas en flugfjärt i rymden jämfört med detta nämligen.
Den ståndaktiga kungen som i flera timmar hade avhållit sig från att följa sin hjärnas bönande om kolhydrater övermannades då hon satt vid sin skrivpulpet i färd med tungt hjärnarbete, av sockerdjävulen själv.
Hin håle sweet tooth.
Kungen kämpade för sitt liv och den rasande besten hade borrat in sina huggtänder i den arma monarkens hals. Dess illvilliga tentakler hade genom öronen trängt djupt in i reptilhjärnan på kungen, och väl därinne var det ingen match.
Efter en blodig kamp såg man kungen likt en robot gå till köket för att där bläddra bland kokböckerna på jakt efter kladdkakereceptet. Man kunde ana sig till att detta recept hade fingrats på både en, två och femhundra gånger. Det hade för övrigt alla de andra böckerna som började på chok- och slutade på -lad också.
Men likt en svan i en hönsgård stod den där - en helt och hållet ofingrad bok. Stephan Rössners Kloka recept. Har jag en sådan bok, tänkte Kungen och kliade sig i det kungliga håret.
Och där har vi den kungliga bekännelsen - Kungen äger böcker som hon inte ens vet om.
Vet skäms!
tisdag 11 mars 2008
Möjliga förklaringsmodeller
Som detta rikes hedersmedborgare numero uno påpekat så kan man mycket väl anta att det en Kung säger sägs med en avsikt. Emellertid kan man inte vara säker. På samma sätt som man aldrig kan vara riktigt säker på något som har med människodjur att skaffa. Låt oss pröva oss fram till möjliga tolkningar av Kungens oförklarliga tungomål.
1. Kungen är av åsikten att det mesta som sägs i medier i allmänhet eller bloggar i synnerhet är galimattias eller nonsens. Kungen lät sig således tala tungor, i syfte att bevisa att det inte spelar någon roll vad man säger. För att man säger något alls räcker för att skapa en reaktion. The medium is the message skulle den store medieforskarguden Marshall MacLuhan ha sagt.
2. Kungen var trött och det var mörkt och därför såg hon inte vad hon skrev.
3. Kungen ville skicka en hälsning till den arma och bespottade schlagerdrottningen Carola. Hon lär ju tala tungomål.
4. Kungen kände sig tom och förvirrad, så förvirrad att språket för dagen försvunnit, likt en gråsparv i Lützens dimma. Kungen trodde att det hon skrev verkligen var helt vanlig svenska.
5. Kungen ville verka intressant. Bli känd som en obskyr mystiker. Eller bara känd, för ingenting. Som Alex Schulman, typ.
6. Kungen hade tråkigt.
7. Kungen var besatt av andar.
8. Kungen talade i själva verket med hästar.
9. Kungen har förlorat förståndet.
10. Kungen har aldrig haft något förstånd.
1. Kungen är av åsikten att det mesta som sägs i medier i allmänhet eller bloggar i synnerhet är galimattias eller nonsens. Kungen lät sig således tala tungor, i syfte att bevisa att det inte spelar någon roll vad man säger. För att man säger något alls räcker för att skapa en reaktion. The medium is the message skulle den store medieforskarguden Marshall MacLuhan ha sagt.
2. Kungen var trött och det var mörkt och därför såg hon inte vad hon skrev.
3. Kungen ville skicka en hälsning till den arma och bespottade schlagerdrottningen Carola. Hon lär ju tala tungomål.
4. Kungen kände sig tom och förvirrad, så förvirrad att språket för dagen försvunnit, likt en gråsparv i Lützens dimma. Kungen trodde att det hon skrev verkligen var helt vanlig svenska.
5. Kungen ville verka intressant. Bli känd som en obskyr mystiker. Eller bara känd, för ingenting. Som Alex Schulman, typ.
6. Kungen hade tråkigt.
7. Kungen var besatt av andar.
8. Kungen talade i själva verket med hästar.
9. Kungen har förlorat förståndet.
10. Kungen har aldrig haft något förstånd.
torsdag 6 mars 2008
Kungen som talar i tungor
Jkldff mdnfm kll jfdwij köö. Löfllörfbn jkfnkf hrekhfjk kdjfhkref nkj. Bjwkd?
- Jkwkfdwlefl!
- Kkjfrelf?
- Vbnwedfwj bedbfwej jkfrfk! Gnmnm, jkdlw! Ssjs.
Aldsköf fdkllef jflkwfiu slkjl jlfjlw. Jjlfkwk jwfj, jhwldjklw. Ghkwjk hjwg ghyj jhdgj gdjyn jkj jhjkjthkk. Hjkw hjjh?
Dhrej jelrfjl jl...
- Jkwkfdwlefl!
- Kkjfrelf?
- Vbnwedfwj bedbfwej jkfrfk! Gnmnm, jkdlw! Ssjs.
Aldsköf fdkllef jflkwfiu slkjl jlfjlw. Jjlfkwk jwfj, jhwldjklw. Ghkwjk hjwg ghyj jhdgj gdjyn jkj jhjkjthkk. Hjkw hjjh?
Dhrej jelrfjl jl...
tisdag 4 mars 2008
Inhyrd klokskap
Idealism och realism
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Gustaf Fröding
*
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Gustaf Fröding
*
måndag 25 februari 2008
Alex Schulman till sjukhus
Efter en intervju på TV4 fick Alex Schulman, en av nonsensgenerationens företrädare, föras till sjukhus för en omedelbar magnetröntgen. Det befarades att hans skalle var tom, eller full om man så vill. Av luft.
Magnetröntgen bekräftade att platsen som borde ha upptagits av en hjärna istället upptogs av en gigantisk blobba av snor. Läkarna stod förstummade, men man spekulerar nu kring möjligheten att detta är ett vanligt förekommande fenomen. Särskilt i vissa kretsar. Dock tror man inte att det är smittsamt.
Men tror - det gör man som bekant i kyrkan.
Doktor
King Kong
Magnetröntgen bekräftade att platsen som borde ha upptagits av en hjärna istället upptogs av en gigantisk blobba av snor. Läkarna stod förstummade, men man spekulerar nu kring möjligheten att detta är ett vanligt förekommande fenomen. Särskilt i vissa kretsar. Dock tror man inte att det är smittsamt.
Men tror - det gör man som bekant i kyrkan.
Doktor
King Kong
torsdag 21 februari 2008
Djupt i den kungliga tankeverksamhetens träskmarker
"Jag kan se tillbaka på ett liv av högst tveksamma beslut. Jag har generat mig, hamnat i prekära situationer och sällan eller aldrig satt hälsan i första rummet."
Mitt livs historia har nu blivit McDonaldsreklam. Nu väntar jag bara på uppföljaren... ljudet av sirener och de vitklädda männen med den konstiga jackan med de långa ärmarna som är avsedd för mig... Men den storyn tänker jag sälja till Burger King. Som det anstår en monark.
Mitt livs historia har nu blivit McDonaldsreklam. Nu väntar jag bara på uppföljaren... ljudet av sirener och de vitklädda männen med den konstiga jackan med de långa ärmarna som är avsedd för mig... Men den storyn tänker jag sälja till Burger King. Som det anstår en monark.
söndag 17 februari 2008
Monarkens kokbok
Konsten att koka ihop ett eget litet kungarike:
Ta en inte obetydlig mängd samhällelig vrede
En rejäl nypa hybris
Ett mer än rågat mått handlingskraft
En inte alltför stor knivsudd ödmjukhet
En ansenlig mängd självtillit
Ett försvarligt mått eskapism
En näst intill stötande självsvåldighet
Och ett allt annat än försumbart mått av uttråknad
Rör ihop allt i en gryta under mässande av orden
”Jag kan styra ett kungarike, jag kan styra ett kungarike, jag kan styra”.. ”Jag är värd en bättre värld, jag är värd en bättre värld, jag är...”… ”Deepak Chopra, Kay Pollak, Mia Törnblom och Doktor Phil kan ta sig i arschlet – mina svar finns inom mig, i skattkammaren i slottet i mitt kungarike som är mitt och ingen annans” ... Och så vidare med mera med mera.
Steg 2:
Skaffa för uppgiften lämplig klädsel. Cochenillröd mantel med hermelinbräm är att rekommendera. Dock bör man för att inte väcka anstöt låta det vara fuskhermelin. Cochenillen är ju löss så de kan gott sätta livhanken till. Löss är för Kungar vad arbetslösa är för moderater.
Gå till frisören och klipp dig i lämplig frisyr. Gustav Vasa hade en tidlös som håller än idag.
Du behöver inte på något vis skaffa dig en gemål av utländsk härkomst med en aldrig sinande brytning. Faktum är att du behöver överhuvudtaget inte alls ha någon gemål. Faktum är att du kommer att representera folkets civilstatus bäst genom att inte ha någon gemål. Dessutom blir det så mycket mer spännande att åka runt på alla kungliga sammankomster om man får nypa prinsar och prinsessor i baken utan att få den sura efterrätten svartsjuka när man väl ligger där hemma i det kungliga gemaket.
Du behöver inte tänka på körkort. En riktigt kung har chaufför.
Börja varje dag med stretching och en ljudlig serenad av Rule Britannia – med ordet Britannia ersatt av ditt eget rikes namn givetvis. Såvida du inte har storslagna planer och asprirerar på att ta över landet Britannia. Storslagna planer skall i varje kungarike vårdas likt kronjuveler och prinsessors dygd. Men det är just därför man ska se till att vara kung, för att slippa tänka på sånt tjafs som dygd.
Känner man sig mer revolutionär och mindre konservativ kan man dra till med den gamla pjäsen Marseljäsen, den börjar så här:
Aux armes, citoyens !
Formez vos bataillons !
Marchons ! marchons !
Qu'un sang impur
Abreuve nos sillons !
Vilken det än blir kom bara ihåg att ta i, för Kung och fosterland! Kungen är du och fosterlandet är luften du andas, tåren du gråter och lunden den gröna. Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill – jorden du tog dig och slottet du krävde.
Lev varje dag som om livet vore gratis. Som om världen är din målarduk och din tanke är din pensel. Så det du vill skörda. Skörda på en lörda. Ta ingen skit. Och ät choklad, så blir du tjock och glad.
Var en kung, och regera mera!
Överkurs:
Skapa en egen flagga, tryck upp den på t-shirtar och kepsar och dela ut i din egen socken. Tryck upp klistermärken och ge dig ut om natten och sätt ett på varje fönster i hela bygden. Skriv din egen nationalsång och lägg ut den på YouTube. Spela in en reklamfilm med slogan "Ett eget kungarike - because you´re worth it!"
Lycka till och kom ihåg - dä ä bar å åk!
*
Ta en inte obetydlig mängd samhällelig vrede
En rejäl nypa hybris
Ett mer än rågat mått handlingskraft
En inte alltför stor knivsudd ödmjukhet
En ansenlig mängd självtillit
Ett försvarligt mått eskapism
En näst intill stötande självsvåldighet
Och ett allt annat än försumbart mått av uttråknad
Rör ihop allt i en gryta under mässande av orden
”Jag kan styra ett kungarike, jag kan styra ett kungarike, jag kan styra”.. ”Jag är värd en bättre värld, jag är värd en bättre värld, jag är...”… ”Deepak Chopra, Kay Pollak, Mia Törnblom och Doktor Phil kan ta sig i arschlet – mina svar finns inom mig, i skattkammaren i slottet i mitt kungarike som är mitt och ingen annans” ... Och så vidare med mera med mera.
Steg 2:
Skaffa för uppgiften lämplig klädsel. Cochenillröd mantel med hermelinbräm är att rekommendera. Dock bör man för att inte väcka anstöt låta det vara fuskhermelin. Cochenillen är ju löss så de kan gott sätta livhanken till. Löss är för Kungar vad arbetslösa är för moderater.
Gå till frisören och klipp dig i lämplig frisyr. Gustav Vasa hade en tidlös som håller än idag.
Du behöver inte på något vis skaffa dig en gemål av utländsk härkomst med en aldrig sinande brytning. Faktum är att du behöver överhuvudtaget inte alls ha någon gemål. Faktum är att du kommer att representera folkets civilstatus bäst genom att inte ha någon gemål. Dessutom blir det så mycket mer spännande att åka runt på alla kungliga sammankomster om man får nypa prinsar och prinsessor i baken utan att få den sura efterrätten svartsjuka när man väl ligger där hemma i det kungliga gemaket.
Du behöver inte tänka på körkort. En riktigt kung har chaufför.
Börja varje dag med stretching och en ljudlig serenad av Rule Britannia – med ordet Britannia ersatt av ditt eget rikes namn givetvis. Såvida du inte har storslagna planer och asprirerar på att ta över landet Britannia. Storslagna planer skall i varje kungarike vårdas likt kronjuveler och prinsessors dygd. Men det är just därför man ska se till att vara kung, för att slippa tänka på sånt tjafs som dygd.
Känner man sig mer revolutionär och mindre konservativ kan man dra till med den gamla pjäsen Marseljäsen, den börjar så här:
Aux armes, citoyens !
Formez vos bataillons !
Marchons ! marchons !
Qu'un sang impur
Abreuve nos sillons !
Vilken det än blir kom bara ihåg att ta i, för Kung och fosterland! Kungen är du och fosterlandet är luften du andas, tåren du gråter och lunden den gröna. Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill – jorden du tog dig och slottet du krävde.
Lev varje dag som om livet vore gratis. Som om världen är din målarduk och din tanke är din pensel. Så det du vill skörda. Skörda på en lörda. Ta ingen skit. Och ät choklad, så blir du tjock och glad.
Var en kung, och regera mera!
Överkurs:
Skapa en egen flagga, tryck upp den på t-shirtar och kepsar och dela ut i din egen socken. Tryck upp klistermärken och ge dig ut om natten och sätt ett på varje fönster i hela bygden. Skriv din egen nationalsång och lägg ut den på YouTube. Spela in en reklamfilm med slogan "Ett eget kungarike - because you´re worth it!"
Lycka till och kom ihåg - dä ä bar å åk!
*
torsdag 14 februari 2008
Dagens Nyheter
Försäkringskassan blev den instans som slog sista spiken i den kista där den slaktade humanismen slängts ner.
Vem kunde ana den stalinistiska handlingskraft som vilade i denna svenska gråa byråkratiska myndighet.
I brist på en verklig religionskritik framhärdar man i diskussioner kring den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Så länge man inte kritiskt vågar analysera och diskutera alla religioners innehåll lär man man inte komma någon vart i frågan.
Sjuktalen sjunker i Sverige och nyheten presenteras som om svenskarna har blivit friskare. Men den enkla ekvationen är att det i själva verket är oligarken Försäkringskassan som avslår alltfler sjukskrivningar. Och om läkare i kraft av sina ämbeten inte längre är betrodda att fatta beslut om sjukskrivning, varför inte avskaffa dem och införa en läkarlös sjukvård.
Vad annat är är sport och schlager. Schlager och sport. Sport och schlager.
Borta är svälten och krigen. Här i Reinfeldts land of make believe.
Vem kunde ana den stalinistiska handlingskraft som vilade i denna svenska gråa byråkratiska myndighet.
I brist på en verklig religionskritik framhärdar man i diskussioner kring den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Så länge man inte kritiskt vågar analysera och diskutera alla religioners innehåll lär man man inte komma någon vart i frågan.
Sjuktalen sjunker i Sverige och nyheten presenteras som om svenskarna har blivit friskare. Men den enkla ekvationen är att det i själva verket är oligarken Försäkringskassan som avslår alltfler sjukskrivningar. Och om läkare i kraft av sina ämbeten inte längre är betrodda att fatta beslut om sjukskrivning, varför inte avskaffa dem och införa en läkarlös sjukvård.
Vad annat är är sport och schlager. Schlager och sport. Sport och schlager.
Borta är svälten och krigen. Här i Reinfeldts land of make believe.
lördag 9 februari 2008
och förresten
Editera... EDITERA!!? Vad är det för jävla fikonspråk som tagit över vårt svenska tungomål!?
Håll för bövelen datanördarna borta från alla former av översättningsarbeten och språkriktighetsövningar!
Inte konstigt att en människa behöver ett eget rike att dra sig undan till och få lite distans till världens idioter...
Håll för bövelen datanördarna borta från alla former av översättningsarbeten och språkriktighetsövningar!
Inte konstigt att en människa behöver ett eget rike att dra sig undan till och få lite distans till världens idioter...
onsdag 30 januari 2008
Lennon-mördaren Plura
Dagens lustmord på en av historiens bästa låtar begicks mitt på blanka förmiddagen av landets gnällpelle nummer ett - Plura, då han entonigt och utan vare sig känsla för ton eller ord framförde John Lennons "Working class hero".
Det usla framförandet fick Fröken Kung att dråsa av den kungliga tronen och ner i det kungliga golvet och där slå sig så förbålt illa i den kungliga knoppen att en kunglig stämning är att vänta för den gnällige Lennon-mördaren Plura. Vet skäms karl!
Det usla framförandet fick Fröken Kung att dråsa av den kungliga tronen och ner i det kungliga golvet och där slå sig så förbålt illa i den kungliga knoppen att en kunglig stämning är att vänta för den gnällige Lennon-mördaren Plura. Vet skäms karl!
lördag 26 januari 2008
Arbeit macht... ?
Något är ruttet i Kungariket Megalomanienborg. Likt Gudrun, stormen alltså, har nutiden svept innanför slottsmurarna, in genom fönstren och vidare in genom Kungens kungliga kroppsöppningar och fortsatt in genom hjärnbarken och in i självaste kungliga cerebrala gemaket. Man kan förstås fråga sig vad detta beror på. Men man kan också välja att bara konstatera att detta måste vara förvirrande för en eskapistisk eremit som vänt världen ryggen.
Men ett som är säkert är, att varje gång Kungen får för sig att spekulera i samtida fenomen går en simultan kittling längs kungarikets medborgares ryggrader. Ingen förstår varför. Men ibland måste man bara acceptera. Gilla läget. Stay inside the box.
Dagens kungliga fundering dröjer sig kvar vid det svenska språket.
Arbete. Smaka på detta lilla ord en stund.
Ett ord en gång fyllt med smaker av slit, bördor, uppoffring, nödvändighet och inte minst samhällelig nytta. Bland de välbeställda som aldrig behövt arbeta var det med självklarhet inte fint att arbeta.
Idag är det emellertid högsta status att arbeta. För idag kallar både rallykartläsare, schlagersångerskor, frimärkssamlare, aktiesparare, snowboardåkare och höjdhoppare sina sysslor för sitt arbete.
Att hoppa över en pinne ska betraktas som samhällsnyttigt. Att sitta i en rallybil i Afrika och läsa en karta likaså. Om man nu väljer den uråldriga betydelsen av ordet arbete vill säga. En betydelse som var samtida med tanken om att det var en ynnest få förunnade att på heltid och med betalning ägna sig åt helt egennyttiga sysslor såsom skidåkning och pinnhoppning. Idag är det att betrakta som arbete, vilket som helst.
Och ordet arbete har därmed blivit en spottloska i ansiktet på alla dem som riskerar sina liv, sliter ut sina kroppar eller stressas till sjukdom i sysselsättningar som må ha en stor samhällsnytta men inget har gemensamt med dagens ord "arbete".
För att inte tala om den devalvering av de arbetslösa som denna nya syn på arbete innebär.
Vive la révolution!
Men ett som är säkert är, att varje gång Kungen får för sig att spekulera i samtida fenomen går en simultan kittling längs kungarikets medborgares ryggrader. Ingen förstår varför. Men ibland måste man bara acceptera. Gilla läget. Stay inside the box.
Dagens kungliga fundering dröjer sig kvar vid det svenska språket.
Arbete. Smaka på detta lilla ord en stund.
Ett ord en gång fyllt med smaker av slit, bördor, uppoffring, nödvändighet och inte minst samhällelig nytta. Bland de välbeställda som aldrig behövt arbeta var det med självklarhet inte fint att arbeta.
Idag är det emellertid högsta status att arbeta. För idag kallar både rallykartläsare, schlagersångerskor, frimärkssamlare, aktiesparare, snowboardåkare och höjdhoppare sina sysslor för sitt arbete.
Att hoppa över en pinne ska betraktas som samhällsnyttigt. Att sitta i en rallybil i Afrika och läsa en karta likaså. Om man nu väljer den uråldriga betydelsen av ordet arbete vill säga. En betydelse som var samtida med tanken om att det var en ynnest få förunnade att på heltid och med betalning ägna sig åt helt egennyttiga sysslor såsom skidåkning och pinnhoppning. Idag är det att betrakta som arbete, vilket som helst.
Och ordet arbete har därmed blivit en spottloska i ansiktet på alla dem som riskerar sina liv, sliter ut sina kroppar eller stressas till sjukdom i sysselsättningar som må ha en stor samhällsnytta men inget har gemensamt med dagens ord "arbete".
För att inte tala om den devalvering av de arbetslösa som denna nya syn på arbete innebär.
Vive la révolution!
tisdag 22 januari 2008
Kungen goes språkfascist
Nu DJEFLAR får det vara nog! Fördumningen av det svenska språket vet inte längre några gränser. Och få är de medier som idag håller sig med språkgranskare, språkvårdare eller ens korrekturläsare. Eller för den delen journalister som är bevandrade i rättstavningens ädla konst. Och felen som de arma journalisterna slipper igenom med blir allt grövre. Man kan inte annat än undra om det möjligen är huvudstadsdialekten som tas för korrekt svenska. För varför skulle folk annars ha svårt att skilja på en och än? På enda och ända? På sett och sätt?
Han var den ända som fick mer en mig och på så sett fick han ju än mer en mig. Kretiner!
Att man inte får börja en mening med och är emellertid en gammal förbrukad sanning, och inte bara kungar ses idag börja meningar med detta en gång så förhatliga och. Däremot kan man se att somliga inte kan skilja på också och och så. Det kan till exempel låta som följer:
- Också ska jag bara tala om en sak för er... Goddag yxskaft.
Språket har många funktioner. En av dessa är att förmedla ett budskap till andra så att de begriper budskapets innebörd till fullo, helst med nyanser och eventuellt garnityr. Det underlättar således om man har koll även på de minsta betydelsebärande delarna av språket - bokstäverna. Kan tyckas är det trams att vara så petig med så pluttigt små saker. Men nog fan är det skillnad på en enda och en ända!
Hur en människa använder språket avslöjar hur hon använder sin tankeapparat, och när människor visar på en total aningslöshet inför sitt språkbruk kan man förmoda att denna aningslöshet präglar även personen ifråga.
Särskrivningar har debatterats till leda men är icke desto mindre också de upphov till en makalös fördumning av vårt språk. Värsta exemplet jag sett hittills är nog: trapp upp gång.
Språket har vi inte enbart för syns skull. Och om vi inte begriper det kan vi lika gärna återgå till grymtanden och apskrik.
Han var den ända som fick mer en mig och på så sett fick han ju än mer en mig. Kretiner!
Att man inte får börja en mening med och är emellertid en gammal förbrukad sanning, och inte bara kungar ses idag börja meningar med detta en gång så förhatliga och. Däremot kan man se att somliga inte kan skilja på också och och så. Det kan till exempel låta som följer:
- Också ska jag bara tala om en sak för er... Goddag yxskaft.
Språket har många funktioner. En av dessa är att förmedla ett budskap till andra så att de begriper budskapets innebörd till fullo, helst med nyanser och eventuellt garnityr. Det underlättar således om man har koll även på de minsta betydelsebärande delarna av språket - bokstäverna. Kan tyckas är det trams att vara så petig med så pluttigt små saker. Men nog fan är det skillnad på en enda och en ända!
Hur en människa använder språket avslöjar hur hon använder sin tankeapparat, och när människor visar på en total aningslöshet inför sitt språkbruk kan man förmoda att denna aningslöshet präglar även personen ifråga.
Särskrivningar har debatterats till leda men är icke desto mindre också de upphov till en makalös fördumning av vårt språk. Värsta exemplet jag sett hittills är nog: trapp upp gång.
Språket har vi inte enbart för syns skull. Och om vi inte begriper det kan vi lika gärna återgå till grymtanden och apskrik.
söndag 20 januari 2008
Kungen bakom flötet
Ur led är tiden. Eller möjligen ur form är Kungen. Eller ur fas är Kungen. Kungen är fasansfull. En fasansfull fasan är vad Kungen är. Och som fasan begriper hon inte ett smack av vad dagens kulturyttringar rör sig om.
Modeblogg. Texter för allmän beskådan skrivna på daglig basis. Om vad man sätter på sig för dagen.
VEM FAN BEHÖVER LÄSA OM VAD ANDRA SÄTTER PÅ SIG??!! Undrar Kungen stilla inför detta obegripliga fenomen som ter sig illavarslande för mänsklighetens fortsatta plats som högst upp i näringskedjan.
Martina Lowden. Allt. För Kungens del blev det Inget. Ett litet pretto-underbarn som fyller kritikernas behov att visa omvärlden att de minsann förstår även subkulturen. Kulturetablissemanget slår knut på sig själv.
Inland empire. David Lynch senaste film. Lika pretentiös som obegriplig. Han kommer aldrig bli en Bergman. Hur mycket han än vill. Efter att ha gått och diskat, ringt och vattnat blommorna stängde Kungen till slut av filmen med orden "jävla prettodynga!".
"Lyckliga människor". Bok av manlig författare som Kungen har glömt namnet på trots att det var så sent som igår hon läste boken. Säger sig skriva om kärlek, men gör det så olidligt tråkigt att man befarar att han aldrig upplevt fenomenet på nära håll. Kungen läste 140 sidor och insåg att det var mer stimulerande att stirra i taket.
Denna regent har som synes helt har tappat greppet om vad det handlar om nuförtiden. Begriper Kungen ingenting längre? Eller finns det inte längre något att begripa? Har kulturen blivit en arena enkom för pretentiöst effektsökeri?
Och kommer det någonsin några nya Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf, Harry Martinsson och Stig Dagerman?
En smula vilsen och modstulen kryper Fröken Kung ner i sin kungliga tagelbädd och drar det gamla bolstret över sig. Eftersom inga böcker längre falla på dessa kungliga läppar får Kungen vagga sig till sömns genom att räkna fårskallar. De finns det gott om.
Modeblogg. Texter för allmän beskådan skrivna på daglig basis. Om vad man sätter på sig för dagen.
VEM FAN BEHÖVER LÄSA OM VAD ANDRA SÄTTER PÅ SIG??!! Undrar Kungen stilla inför detta obegripliga fenomen som ter sig illavarslande för mänsklighetens fortsatta plats som högst upp i näringskedjan.
Martina Lowden. Allt. För Kungens del blev det Inget. Ett litet pretto-underbarn som fyller kritikernas behov att visa omvärlden att de minsann förstår även subkulturen. Kulturetablissemanget slår knut på sig själv.
Inland empire. David Lynch senaste film. Lika pretentiös som obegriplig. Han kommer aldrig bli en Bergman. Hur mycket han än vill. Efter att ha gått och diskat, ringt och vattnat blommorna stängde Kungen till slut av filmen med orden "jävla prettodynga!".
"Lyckliga människor". Bok av manlig författare som Kungen har glömt namnet på trots att det var så sent som igår hon läste boken. Säger sig skriva om kärlek, men gör det så olidligt tråkigt att man befarar att han aldrig upplevt fenomenet på nära håll. Kungen läste 140 sidor och insåg att det var mer stimulerande att stirra i taket.
Denna regent har som synes helt har tappat greppet om vad det handlar om nuförtiden. Begriper Kungen ingenting längre? Eller finns det inte längre något att begripa? Har kulturen blivit en arena enkom för pretentiöst effektsökeri?
Och kommer det någonsin några nya Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf, Harry Martinsson och Stig Dagerman?
En smula vilsen och modstulen kryper Fröken Kung ner i sin kungliga tagelbädd och drar det gamla bolstret över sig. Eftersom inga böcker längre falla på dessa kungliga läppar får Kungen vagga sig till sömns genom att räkna fårskallar. De finns det gott om.
Den enfaldiga mångfalden
Ett av vår tids mest upprepade mantran är ordet mångfald. Mångfalden ska verka på många plan: människors rätt till egna kulturyttringar, urval av varor och tjänster och inte minst ska den verka i våra medier. Men man tycks ha missat själva ordets innebörd och förväxlat det med flerfald. Mångfald antyder inte mängd utan variation.
Ett av de starkaste incitamenten för införandet av digital-TV var den mångfald man kunde erbjuda tack vare den nya tekniken. Med de digitala sändningarna var det möjligt att erbjuda så mycket som 500 kanaler. Antalet kanaler satte man således i direkt relation till mångfalden.
Men det räcker att snegla på de kommersiella kanalernas så kallade mångfald för att se att det inte existerar någon korrelation mellan dessa. Mångfalden som erbjuds i dessa är frapperande enfaldig. Förvisso är dessa kanaler fjättrade av kommersiella krafter och tvingas anpassa sitt utbud efter annonsörernas krav. Skräckexemplet finner man i det stora landet i väst, där skapas TV-serier med främsta syfte att lansera produkter. Man har insett att människor blir alltmer immuna mot reklamen och går steget längre för att tränga in i konsumenternas psyken, där köpkraften gömmer sig.
Att utbudet i dessa kanaler blir alltmer likriktat och samkört har väl knappast undgått någon. Amerikanska komediserier trängs med dokusåpor och reality-TV och tävlingsprogram. De flesta av dessa skapas efter så kallade färdiga programformat som säljs mellan olika länder. Detta för att varje land ska kunna tillgodose sitt eget lands publik med det som får den att känna sig ”hemma”. Det gör det desto roligare (läs sorgligare) när man sedan visar samma program fast i de andra ländernas tappningar dessutom. Mångfalden manifesterad med andra ord.
Och frågan man bör ställa sig är: innebär 500 kanaler med ett helt och hållet likriktat utbud en större mångfald än två kanaler med ett innehåll som försöker tillgodose även marginaliserade gruppers intressen och behov?
Public Service är och förblir vår bästa garanti för en säkrad mångfald i etern.
Och hör sen, Cecilia Stegö Chilò!
Ett av de starkaste incitamenten för införandet av digital-TV var den mångfald man kunde erbjuda tack vare den nya tekniken. Med de digitala sändningarna var det möjligt att erbjuda så mycket som 500 kanaler. Antalet kanaler satte man således i direkt relation till mångfalden.
Men det räcker att snegla på de kommersiella kanalernas så kallade mångfald för att se att det inte existerar någon korrelation mellan dessa. Mångfalden som erbjuds i dessa är frapperande enfaldig. Förvisso är dessa kanaler fjättrade av kommersiella krafter och tvingas anpassa sitt utbud efter annonsörernas krav. Skräckexemplet finner man i det stora landet i väst, där skapas TV-serier med främsta syfte att lansera produkter. Man har insett att människor blir alltmer immuna mot reklamen och går steget längre för att tränga in i konsumenternas psyken, där köpkraften gömmer sig.
Att utbudet i dessa kanaler blir alltmer likriktat och samkört har väl knappast undgått någon. Amerikanska komediserier trängs med dokusåpor och reality-TV och tävlingsprogram. De flesta av dessa skapas efter så kallade färdiga programformat som säljs mellan olika länder. Detta för att varje land ska kunna tillgodose sitt eget lands publik med det som får den att känna sig ”hemma”. Det gör det desto roligare (läs sorgligare) när man sedan visar samma program fast i de andra ländernas tappningar dessutom. Mångfalden manifesterad med andra ord.
Och frågan man bör ställa sig är: innebär 500 kanaler med ett helt och hållet likriktat utbud en större mångfald än två kanaler med ett innehåll som försöker tillgodose även marginaliserade gruppers intressen och behov?
Public Service är och förblir vår bästa garanti för en säkrad mångfald i etern.
Och hör sen, Cecilia Stegö Chilò!
tisdag 15 januari 2008
Embryot till en revolution gror i slottets livmoder
Jaha, tänkte Kungen när hon satt vid sitt fönster och blickade ut över sitt kungarike, som för dagen var lika grått som ett östtyskt förortsområde, inget har hänt som förtjänar min speciella uppmärksamhet denna dag. Hm... tänkte Kungen, fast högt. Kanske skulle hon ställa till med fest. Kanske revolution. Frågan var bara vad hon skulle välja att revoltera mot. Det fanns ju så infernaliskt mycket. Så mycket att det blev svårt att välja.
Att böckerna blir fler och fler medan litteraturen är på väg att försvinna, var ju en nesa som var nog så irriterande. Men knappast förtjänade detta sorgliga faktum att bli upphov till revolution. Att tiden är ur led och människan ett hopplöst djur är också det en nesa att uppröras över, men det är knappast nytt och det går knappast att göra något åt det. Att orättvisor och förtryck florerar över hela denna planet där människor vistas skulle dock kunna vara en rimlig och god grund för en revolution. Men var fan ska man börja, tänkte Kungen. Man ska inte gå över ån efter vatten och man ska gräva där man står, men man ska inte gräva så att man själv faller däri. Och man ska låta hon som är utan skuld kasta första stenen, för att man lättare ser grandet i annans öga än bjälken i sitt eget. Men även blinda kungar hittar ett och annat hyss.
Kungen tänkte så det knakade i den kungliga fontanellen. Detta skulle bli året för stordåd. Kungarikets expansion. Kungens renässans. Det var bara att skrida till det kungliga verket. Bara.
Att böckerna blir fler och fler medan litteraturen är på väg att försvinna, var ju en nesa som var nog så irriterande. Men knappast förtjänade detta sorgliga faktum att bli upphov till revolution. Att tiden är ur led och människan ett hopplöst djur är också det en nesa att uppröras över, men det är knappast nytt och det går knappast att göra något åt det. Att orättvisor och förtryck florerar över hela denna planet där människor vistas skulle dock kunna vara en rimlig och god grund för en revolution. Men var fan ska man börja, tänkte Kungen. Man ska inte gå över ån efter vatten och man ska gräva där man står, men man ska inte gräva så att man själv faller däri. Och man ska låta hon som är utan skuld kasta första stenen, för att man lättare ser grandet i annans öga än bjälken i sitt eget. Men även blinda kungar hittar ett och annat hyss.
Kungen tänkte så det knakade i den kungliga fontanellen. Detta skulle bli året för stordåd. Kungarikets expansion. Kungens renässans. Det var bara att skrida till det kungliga verket. Bara.
torsdag 10 januari 2008
Nostradamus förutspår
För att sparka igång det nya året går Kungen av Megalomanienborg ut hårt. Att ta sig i kragen, rycka upp sig ur dyn, lyfta blicken från den egna naveln och skåda sanningen i vitögat kräver sin regent. Att konfrontera kontradiktioner så som att försöka blogga med viss regelbundenhet trots att man föredrar att vara tyst såvida man inte har något att säga - en ståndpunkt som helt klart inte hör hemma i bloggosfären, där man ska se varenda litet och och men och för och att som en ädelsten så sällsynt att den måste visas upp för mänskligheten - kräver också det sin regent.
Alla ord är värda att läsas. Allas ord är värda att läsas. Alla allas ord är värda att läsas. Hela tiden. Överallt.
Och under tiden som människorna satt upptagna med att skriva alla sina ord i alla sina bloggar och läsa ett och annat från någon annans gick jorden under och mänskligheten svalt ihjäl.
"Modeblogg orsaken till Homo sapiens undergång", stod att läsa i rubrikerna på framtidens morgonblaska, Tomorrow Never Comes.
Alla ord är värda att läsas. Allas ord är värda att läsas. Alla allas ord är värda att läsas. Hela tiden. Överallt.
Och under tiden som människorna satt upptagna med att skriva alla sina ord i alla sina bloggar och läsa ett och annat från någon annans gick jorden under och mänskligheten svalt ihjäl.
"Modeblogg orsaken till Homo sapiens undergång", stod att läsa i rubrikerna på framtidens morgonblaska, Tomorrow Never Comes.
tisdag 8 januari 2008
Jakten på den försvunna hybrisen
En sannerligen ovanlig dag på slottet, denna dag, denna dag den åttonde januari i nådens år tvåtusenåtta, denna dag kunde man se den numera någorlunda uppvaknade monarken springa runt de kungliga gemaken och salarna iförd blott den kungliga särken och ropandes "var är min hybris, var är min hybris, var fan har jag lagt den?!!?"
Det hade nämligen slagit den nyss uppvaknade monarken att utan hybris kommer man ingen vart. Utan hybris stannar Sverige. Megalomanienborg också. Och det hade det ju gjort, ganska länge dessutom.
Vem fan behöver livscoacher, självhjälpsböcker, lyckopiller och psykologer, tänkte kungen. Det är hybris man behöver. Varken mer eller mindre.
Nåja... choklad också.
Men ingenstans stod den förlagda hybrisen att finna. Kanske skulle kungen tvingas söka sig utanför slottsmuren. Gå outside the box.
Det hade nämligen slagit den nyss uppvaknade monarken att utan hybris kommer man ingen vart. Utan hybris stannar Sverige. Megalomanienborg också. Och det hade det ju gjort, ganska länge dessutom.
Vem fan behöver livscoacher, självhjälpsböcker, lyckopiller och psykologer, tänkte kungen. Det är hybris man behöver. Varken mer eller mindre.
Nåja... choklad också.
Men ingenstans stod den förlagda hybrisen att finna. Kanske skulle kungen tvingas söka sig utanför slottsmuren. Gå outside the box.
måndag 7 januari 2008
Grått Nytt Hår på er alla människobarn!
Då liken efter sparvarna som fastnat och avlidit i det kungliga gapet rensats ut och sköljts bort med Denivit prima tandsköljning och kungen herself hämtat sig från vad det nu var som var så infernaliskt chockerande kunde ordningen på slottet återgå. Fast vilken ordning förresten? Det fanns ju ingen ordning på detta slott! Inte ens hybrisen gick att hitta längre.
Men det skulle bli andra bullar nu, tänkte kungen. Fast tyst. Detta mitt lilla kungarike som alltför länge dränkts av medeltida mörker och elände som till och med överstigit det brittiskt socialrealistiska, ska få sin renässans. Så sant som det är sagt, tänkte kungen. Fast högt.
I ett slag av akut patriotism och känslorörelse gränsande till en amerikansk politikers ställde sig kungen framför den kungliga spegeln och satte sin högra hand över det kungliga hjärtat. Därpå uttalade hon den kungliga ed som hon en gång svurit. Så som hon nu mindes den.
Jag skall älska choklad och en och annan människa.
Jag skall all rättvisa och sanning styrka, älska och gömma, och all vrångvisa, osanning och orätt nedertrycka.
Jag skall trygg och trogen konung vara för all allmoge så att ingen, fattig eller rik, någorlunda fördärva å liv eller lem, eller ock någorledes deras gods av dem taga utan efter lag och laga dom... Öh...
Jag skall mitt rike styra och råda helt som mig behagar, efter ty som gammal lag och riksens rätt av ålder haver varit.
Jag skall gömma hus och land med årliga ingälder, dess värja efter makt sin, så att intet av detta minskas för den konung efter kommer. Fast å andra sidan får väl den fixa det för sig... Det är ju inte direkt inne med solidaritet nuförtiden menar jag.
Konungen lovade detta med en hand på det kungliga hjärtat och den andra på den franska chokladkartongen.
Och över riket Megalomanienborgs medborgare drog en unison pust av lättnad. Den mörka tiden var över och renässansen stod för dörren.
Men det skulle bli andra bullar nu, tänkte kungen. Fast tyst. Detta mitt lilla kungarike som alltför länge dränkts av medeltida mörker och elände som till och med överstigit det brittiskt socialrealistiska, ska få sin renässans. Så sant som det är sagt, tänkte kungen. Fast högt.
I ett slag av akut patriotism och känslorörelse gränsande till en amerikansk politikers ställde sig kungen framför den kungliga spegeln och satte sin högra hand över det kungliga hjärtat. Därpå uttalade hon den kungliga ed som hon en gång svurit. Så som hon nu mindes den.
Jag skall älska choklad och en och annan människa.
Jag skall all rättvisa och sanning styrka, älska och gömma, och all vrångvisa, osanning och orätt nedertrycka.
Jag skall trygg och trogen konung vara för all allmoge så att ingen, fattig eller rik, någorlunda fördärva å liv eller lem, eller ock någorledes deras gods av dem taga utan efter lag och laga dom... Öh...
Jag skall mitt rike styra och råda helt som mig behagar, efter ty som gammal lag och riksens rätt av ålder haver varit.
Jag skall gömma hus och land med årliga ingälder, dess värja efter makt sin, så att intet av detta minskas för den konung efter kommer. Fast å andra sidan får väl den fixa det för sig... Det är ju inte direkt inne med solidaritet nuförtiden menar jag.
Konungen lovade detta med en hand på det kungliga hjärtat och den andra på den franska chokladkartongen.
Och över riket Megalomanienborgs medborgare drog en unison pust av lättnad. Den mörka tiden var över och renässansen stod för dörren.
onsdag 19 december 2007
Kunglig julklapp
Pälsen
av Hjalmar Söderberg
Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och blevo mindre, utom de som hade pälsverk.
Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och så blev det julafton.
- Jag har haft ett dåligt år i år, sade doktor Henck till sig själv, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. Jag har haft ett mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter däremot ha kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden. Jag kommer förmodligen snart att dö. Det tror min hustru också, det har jag sett på henne. Det vore i så fall önskvärt, att det inträffade före utgången av januari månad, då den förbannade livförsäkringspremien skall betalas.
Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller något liknande tag i hans överrock och rev en stor lucka i den. Folket samlade sig omkring honom. En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade av honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins av det kungliga huset som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken.
- Fy fan så du ser ut, Gustav, sade häradshövding Richardt, då Henck kom upp till honom på hans kontor.
- Ja, jag har blivit överkörd, sade Henck.
- Det är just likt dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. Men inte kan du gå hem på det där sättet. Du kan gärna låna min päls, så skickar jag en pojke hem till mig efter min överrock.
- Tack, sade doktor Henck.
Och efter att ha lånat de hundra kronor han behövde, tillade han:
- Välkommen till middagen alltså.
Richardt var ungkarl och brukade tillbringa julaftonen hos Hencks.
På hemvägen var Henck i ett bättre lynne än han varit på länge.
- Det är för pälsens skull, sade han till sig själv. Om jag hade varit klok, skulle jag för längesen skaffat mig en päls på kredit. Den skulle ha stärkt mitt självförtroende och höjt mig i människornas aktning. Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål. Det är tråkigt, att jag inte har kommit att tänka på det förut. Nu är det för sent.
Han gick ett slag genom Kungsträdgården. Det var redan mörkt, det hade börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igenom honom.
- Vem vet för övrigt, om det är för sent? fortsatte Henck för sig själv. Jag är inte gammal ännu, och jag kan ha misstagit mig i fråga om min hälsa. Jag är fattig som en liten räv i skogen; men det var också John Richardt för inte längesedan. Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider. Hon skulle säkert börja älska mig på nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore klädd i päls. Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig päls, än hon gjorde förut. Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne, han sade tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året. Men jag vågade, och Ellen var en fattig flicka och ville gärna bli gift. Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat. Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek? Det har jag inte gjort sedan jag var sexton år och för första gången såg Faust på operan, med Arnoldson. Men jag är likväl säker på att hon tyckte om mig den första tiden vi voro gifta; man misstar sig inte på sådant. Varför skulle hon inte kunna göra det än en gång? Under den första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid elakheter åt John, så ofta som de träffade varandra. Men så bildade han bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en päls. Och så tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt honom.
*
Henck hade ännu några ärenden att uträtta före middagen. klockan var redan halv sex, då han kom hem fullastad med paket. Han kände sig mycket öm i vänstra skuldran; eljest var det ingenting som erinrade honom om hans missöde på förmiddagen, utom pälsen.
- Det skall bli roligt att se vilken min min hustru kommer att göra, när hon får se mig klädd i päls, sade doktor Henck till sig själv.
Tamburen var alldeles mörk; lampan var aldrig tänd annat än under mottagningstiden.
Nu hör jag henne i salongen tänkte doktor Henck. Hon går så lätt som en liten fågel. Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat var gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum.
Doktor Henck fick rätt i sin fömodan, att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i päls, än hon eljest brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. därefter borrade hon huvudet i hans pälskrage och viskade:
- Gustav är inte hemma ännu.
- Jo, svarade doktor Henck med en något svävande röst, medan han med båda händerna smekte hennes hår, jo, han är hemma.
*
I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. På bordet stod whisky och vatten.
Häradshövding Richardt låg utsträckt i en stor skinnklädd länstol och rökte en cigarr. Doktor Henck satt hopsjunken i ett soffhörn. Dörren stod öppen till salen, där fru Henck och barnen höllo på att tända julgranen.
Middagen hade varit mycket tyst. Endast barnen hade kvittrat och pratat i munnen på varandra och varit glada.
- Du säger ingenting, gamle gosse, sade Richardt. Sitter du kanske och grubblar över din trasiga överrock?
- Nej, svarade Henck. Snarare över pälsen.
Det var tyst några minuter innan han fortsatte:
- Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi fira tillsammans. Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru.
- Å, du misstar dig, mumlade Richardt och såg bort.
- Nej, svarade Henck, jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.
*
av Hjalmar Söderberg
Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och blevo mindre, utom de som hade pälsverk.
Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och så blev det julafton.
- Jag har haft ett dåligt år i år, sade doktor Henck till sig själv, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. Jag har haft ett mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter däremot ha kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden. Jag kommer förmodligen snart att dö. Det tror min hustru också, det har jag sett på henne. Det vore i så fall önskvärt, att det inträffade före utgången av januari månad, då den förbannade livförsäkringspremien skall betalas.
Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller något liknande tag i hans överrock och rev en stor lucka i den. Folket samlade sig omkring honom. En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade av honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins av det kungliga huset som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken.
- Fy fan så du ser ut, Gustav, sade häradshövding Richardt, då Henck kom upp till honom på hans kontor.
- Ja, jag har blivit överkörd, sade Henck.
- Det är just likt dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. Men inte kan du gå hem på det där sättet. Du kan gärna låna min päls, så skickar jag en pojke hem till mig efter min överrock.
- Tack, sade doktor Henck.
Och efter att ha lånat de hundra kronor han behövde, tillade han:
- Välkommen till middagen alltså.
Richardt var ungkarl och brukade tillbringa julaftonen hos Hencks.
På hemvägen var Henck i ett bättre lynne än han varit på länge.
- Det är för pälsens skull, sade han till sig själv. Om jag hade varit klok, skulle jag för längesen skaffat mig en päls på kredit. Den skulle ha stärkt mitt självförtroende och höjt mig i människornas aktning. Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål. Det är tråkigt, att jag inte har kommit att tänka på det förut. Nu är det för sent.
Han gick ett slag genom Kungsträdgården. Det var redan mörkt, det hade börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igenom honom.
- Vem vet för övrigt, om det är för sent? fortsatte Henck för sig själv. Jag är inte gammal ännu, och jag kan ha misstagit mig i fråga om min hälsa. Jag är fattig som en liten räv i skogen; men det var också John Richardt för inte längesedan. Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider. Hon skulle säkert börja älska mig på nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore klädd i päls. Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig päls, än hon gjorde förut. Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne, han sade tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året. Men jag vågade, och Ellen var en fattig flicka och ville gärna bli gift. Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat. Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek? Det har jag inte gjort sedan jag var sexton år och för första gången såg Faust på operan, med Arnoldson. Men jag är likväl säker på att hon tyckte om mig den första tiden vi voro gifta; man misstar sig inte på sådant. Varför skulle hon inte kunna göra det än en gång? Under den första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid elakheter åt John, så ofta som de träffade varandra. Men så bildade han bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en päls. Och så tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt honom.
*
Henck hade ännu några ärenden att uträtta före middagen. klockan var redan halv sex, då han kom hem fullastad med paket. Han kände sig mycket öm i vänstra skuldran; eljest var det ingenting som erinrade honom om hans missöde på förmiddagen, utom pälsen.
- Det skall bli roligt att se vilken min min hustru kommer att göra, när hon får se mig klädd i päls, sade doktor Henck till sig själv.
Tamburen var alldeles mörk; lampan var aldrig tänd annat än under mottagningstiden.
Nu hör jag henne i salongen tänkte doktor Henck. Hon går så lätt som en liten fågel. Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat var gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum.
Doktor Henck fick rätt i sin fömodan, att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i päls, än hon eljest brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. därefter borrade hon huvudet i hans pälskrage och viskade:
- Gustav är inte hemma ännu.
- Jo, svarade doktor Henck med en något svävande röst, medan han med båda händerna smekte hennes hår, jo, han är hemma.
*
I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. På bordet stod whisky och vatten.
Häradshövding Richardt låg utsträckt i en stor skinnklädd länstol och rökte en cigarr. Doktor Henck satt hopsjunken i ett soffhörn. Dörren stod öppen till salen, där fru Henck och barnen höllo på att tända julgranen.
Middagen hade varit mycket tyst. Endast barnen hade kvittrat och pratat i munnen på varandra och varit glada.
- Du säger ingenting, gamle gosse, sade Richardt. Sitter du kanske och grubblar över din trasiga överrock?
- Nej, svarade Henck. Snarare över pälsen.
Det var tyst några minuter innan han fortsatte:
- Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi fira tillsammans. Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru.
- Å, du misstar dig, mumlade Richardt och såg bort.
- Nej, svarade Henck, jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.
*
måndag 19 november 2007
Med smicker kan man komma långt, men med hot kan man komma längre
Nu har det smickrats, bönats, skällts och hotats. Ers Majonäs Konungen tycks som uppsugen i de högre sfärerna. Eller möjligen nerdråsad i de lägre. Det är sannerligen ingen ordning på den här Ers Majonäsen, så mycket kan man konstatera. Att så helt och hållet låta sitt känsliga känsloliv styra över de krafter som i sin tur ska styra ett kungadöme är riskabelt, om inte rent olämpligt.
Till Kungens försvar ska dock anföras det faktum att Kungen varit lite uppslukad av en ny utbildning ( den trehundrafyrtionionde i ordningen), färdigställandet av en roman av det mer seriösa slaget och inte minst firandet av bemärkelsedag av besynnerligt högt tal. Det vill säga siffertal. Ålder även kallat.
Kungen har således haft liten tid att ägna åt styret av det förtjusande lilla riket, och ett och annat har också hänt som Kungen inte haft en kunglig aning om. Livmedicus von Weltschmerz har pryglats på stadens torg uppspänd på en midsommarstång efter att ha funnits skyldig till konspirationer mot Kungen herself. Von Weltschmerz lär ha varit i kontakt med Strix television och förhandlat om rättigheter att sända en dold dokusåpa från slottet. Den skulle ha hetat Big King. Likt en Ozzy Osborne skulle Kungens liv hängas ut till världens beskådan, med den skillnaden att Kungen skulle förbli ovetande om detta. Hovmarsalk Andersson var den som upptäckte spektaklet och han har nu belönats med tre chokladkartonger och två pavor rödtjut av finare märke. Efter detta befinner sig Kungen i ett tillstånd av chock och två gråsparvar har fått räddats ur Kungens numera vidöppna kungliga gap.
När Kungen har hämtat sig från både det ena och det andra så kanske hon återfår den kungliga talförmågan och återkommer lite oftare. Om inte får hon väl sitta där på sin kammare och gråta över de flyende horderna av forna medborgare som flyr undan tråkighetsdöden i kungariket Megalomanienborg.
That´s all for now, folks. Over and out.
Till Kungens försvar ska dock anföras det faktum att Kungen varit lite uppslukad av en ny utbildning ( den trehundrafyrtionionde i ordningen), färdigställandet av en roman av det mer seriösa slaget och inte minst firandet av bemärkelsedag av besynnerligt högt tal. Det vill säga siffertal. Ålder även kallat.
Kungen har således haft liten tid att ägna åt styret av det förtjusande lilla riket, och ett och annat har också hänt som Kungen inte haft en kunglig aning om. Livmedicus von Weltschmerz har pryglats på stadens torg uppspänd på en midsommarstång efter att ha funnits skyldig till konspirationer mot Kungen herself. Von Weltschmerz lär ha varit i kontakt med Strix television och förhandlat om rättigheter att sända en dold dokusåpa från slottet. Den skulle ha hetat Big King. Likt en Ozzy Osborne skulle Kungens liv hängas ut till världens beskådan, med den skillnaden att Kungen skulle förbli ovetande om detta. Hovmarsalk Andersson var den som upptäckte spektaklet och han har nu belönats med tre chokladkartonger och två pavor rödtjut av finare märke. Efter detta befinner sig Kungen i ett tillstånd av chock och två gråsparvar har fått räddats ur Kungens numera vidöppna kungliga gap.
När Kungen har hämtat sig från både det ena och det andra så kanske hon återfår den kungliga talförmågan och återkommer lite oftare. Om inte får hon väl sitta där på sin kammare och gråta över de flyende horderna av forna medborgare som flyr undan tråkighetsdöden i kungariket Megalomanienborg.
That´s all for now, folks. Over and out.
söndag 9 september 2007
När goda råd är dyra - ring en Livscoach
Det var en dag. Helt säkert var det en dag. Inte en natt således. Ej heller annalkande gryning eller flyende skymning. Det var dagen då Kungen skulle lindra den arme von Weltschmerz plågor. För i det här riket var det ju nu så att det var sämre ställt med livläkaren själv än med dennes patient.
Von Weltschmerz var en obotlig cyniker på gränsen till misantrop och alltsomoftast tedde sig omvärlden outhärdligt infam, infantil och futtig. Denna outhärdlighet skulle givetvis ha kunnat driva den arme livmedicusen till flaskan eller annan eskapistisk stimulantia. Men så icke! Likt en Linné hade von Weltschmerz föresatt sig att kartlägga människans rika flora i själens mörkaste träskmarker.
Emellertid fann Kungen det stundom svårt att uthärda den arme livmedicusens svårmod, på vilket inte ens den ljuvligaste choklad tycktes bita. Och som den kloka regent hon var visste hon att choklad minsann bet på det mesta. Kungen skred således denna dag till handling och ringde en livscoach. För vem kan vara bättre skaffad att veta hur livet ska levas än en livscoach.
- Hallå? sa Kungen. Är det livscoachen?
- Hallojsan! Kan jag hjälpa till med något? sa livscoachen.
- Det återstår att se. Men låt oss hoppas.
- Vad tycker DU att problemet är?
- Ja, nu är det ju så att det är en kär vän som har problemet, sa Kungen.
- Det är heeelt okej om du vill välja att säga att det är en vän. Du vet helt bäst helt själv, helt enkelt.
- Min vän hemfaller emellanåt åt den djupaste dysterhet och har svårt att se meningen med tillvaron.
- Men veeet du vad! Då tycker jag att du ska säga till din vän, som ju vi vet är en omskrivning för dig själv, eller hur?- att titta in i spegeln och säg: JAG DUGER PRECIS SOM JAG ÄR.
- Hm, svarade Kungen. Men det är nog så att en del saker fattas min gode vän.
- Men då är det bara för din vän att säga: NU SLÄPPER JAG DE HÄR NEGATIVA TANKARNA. Och sedan upprepa: jag duger precis som jag är!
- Men den här vännen lider av alla de sju dödssynderna.
- Men då tycker jag att du ska säga att han, eller hon kanske du vill se det som, säger till sig själv femton gånger varje dag att "jag duger precis som jag är".
- Finns det verkligen inget man kan göra för att lindra hans plåga?
- Det är bara att säga att nu släpper jag allt som plågar mig. Och sedan upprepa "jag duger preciiiis som jag är"!
- Och detta skulle hjälpa mot livsleda, ångest och allmänt svårmod, menar ni?
- Det hjälper mot allt! Din vän måste bara få lite självkänsla.
- Min vän har den bästa självkänsla jag någonsin skådat. Jag befarar att det är just ur detta faktum problemet är sprunget, sa Kungen och kliade sig bekymrat i det kungliga barret.
- Men då har nog din vän inte läst rätt böcker om det. Vi som har fått självkänsla vet vad det är. Och jag vet att man får det genom att säga att jag duger preciiiis som jag är.
- Men om jag berättar, i allra största förtroende förstås, att min vän är en sadistisk, cynisk och gemen människa som helst vill göra livet till ett helvete för andra, ljög Kungen.
- Då ska du säga till din vän att det är bara att säga till sig själv att nu släpper jag allt det och börjar säga "JAG DUGER PRECIIIS SOM JAG ÄR!
Kungen drog en djup suck och la på den kungliga luren. Förbryllad men inte förvånad.
Von Weltschmerz var en obotlig cyniker på gränsen till misantrop och alltsomoftast tedde sig omvärlden outhärdligt infam, infantil och futtig. Denna outhärdlighet skulle givetvis ha kunnat driva den arme livmedicusen till flaskan eller annan eskapistisk stimulantia. Men så icke! Likt en Linné hade von Weltschmerz föresatt sig att kartlägga människans rika flora i själens mörkaste träskmarker.
Emellertid fann Kungen det stundom svårt att uthärda den arme livmedicusens svårmod, på vilket inte ens den ljuvligaste choklad tycktes bita. Och som den kloka regent hon var visste hon att choklad minsann bet på det mesta. Kungen skred således denna dag till handling och ringde en livscoach. För vem kan vara bättre skaffad att veta hur livet ska levas än en livscoach.
- Hallå? sa Kungen. Är det livscoachen?
- Hallojsan! Kan jag hjälpa till med något? sa livscoachen.
- Det återstår att se. Men låt oss hoppas.
- Vad tycker DU att problemet är?
- Ja, nu är det ju så att det är en kär vän som har problemet, sa Kungen.
- Det är heeelt okej om du vill välja att säga att det är en vän. Du vet helt bäst helt själv, helt enkelt.
- Min vän hemfaller emellanåt åt den djupaste dysterhet och har svårt att se meningen med tillvaron.
- Men veeet du vad! Då tycker jag att du ska säga till din vän, som ju vi vet är en omskrivning för dig själv, eller hur?- att titta in i spegeln och säg: JAG DUGER PRECIS SOM JAG ÄR.
- Hm, svarade Kungen. Men det är nog så att en del saker fattas min gode vän.
- Men då är det bara för din vän att säga: NU SLÄPPER JAG DE HÄR NEGATIVA TANKARNA. Och sedan upprepa: jag duger precis som jag är!
- Men den här vännen lider av alla de sju dödssynderna.
- Men då tycker jag att du ska säga att han, eller hon kanske du vill se det som, säger till sig själv femton gånger varje dag att "jag duger precis som jag är".
- Finns det verkligen inget man kan göra för att lindra hans plåga?
- Det är bara att säga att nu släpper jag allt som plågar mig. Och sedan upprepa "jag duger preciiiis som jag är"!
- Och detta skulle hjälpa mot livsleda, ångest och allmänt svårmod, menar ni?
- Det hjälper mot allt! Din vän måste bara få lite självkänsla.
- Min vän har den bästa självkänsla jag någonsin skådat. Jag befarar att det är just ur detta faktum problemet är sprunget, sa Kungen och kliade sig bekymrat i det kungliga barret.
- Men då har nog din vän inte läst rätt böcker om det. Vi som har fått självkänsla vet vad det är. Och jag vet att man får det genom att säga att jag duger preciiiis som jag är.
- Men om jag berättar, i allra största förtroende förstås, att min vän är en sadistisk, cynisk och gemen människa som helst vill göra livet till ett helvete för andra, ljög Kungen.
- Då ska du säga till din vän att det är bara att säga till sig själv att nu släpper jag allt det och börjar säga "JAG DUGER PRECIIIS SOM JAG ÄR!
Kungen drog en djup suck och la på den kungliga luren. Förbryllad men inte förvånad.
torsdag 30 augusti 2007
KUNGEN I SEX-CHOCK
Kungen gick till Drottninggatan nummer sex för att handla sex kex. På vägen dit möttes hon av sex sextiosexåringar som blockerade trottoaren. En handfull sexåringar for runt på gatan på färgglada sexhjulingar.
-Vik hädan! skrek Kungen, klockan är sex och de stänger snart!
Sextiosexåringarna steg åt sidan och sexåringarna trampade sina sexhjulingar så fort deras små sexåriga ben förmådde.
När Kungen nådde Drottninggatan nummer sex klev hon upp för de sex trappstegen och drog sex djupa andetag innan hon inför den ovanligt sexige expediten utbrast:
- Jag vill ha kex! Sex kex! Och det fort.
- Då blir det sex kronor, svarade den alltjämt lika ovanligt sexige expediten.
- Men jag har bara fem, svarade Kungen, inte nämnvärt bedrövad.
- Men jag måste ha sex, svarade expediten.
- Det är ditt problem, svarade den förbryllade Kungen, jag måste ha kex!
*
-Vik hädan! skrek Kungen, klockan är sex och de stänger snart!
Sextiosexåringarna steg åt sidan och sexåringarna trampade sina sexhjulingar så fort deras små sexåriga ben förmådde.
När Kungen nådde Drottninggatan nummer sex klev hon upp för de sex trappstegen och drog sex djupa andetag innan hon inför den ovanligt sexige expediten utbrast:
- Jag vill ha kex! Sex kex! Och det fort.
- Då blir det sex kronor, svarade den alltjämt lika ovanligt sexige expediten.
- Men jag har bara fem, svarade Kungen, inte nämnvärt bedrövad.
- Men jag måste ha sex, svarade expediten.
- Det är ditt problem, svarade den förbryllade Kungen, jag måste ha kex!
*
Dagens citat
Drottning Silvia invigde en utställning där kungliga brudbuketter bundits på nytt utifrån fotografier. Journalisten frågar hur det känns att se den igen efter alla år (detta verkar vara den enda fråga som journalister ställer nuförtiden):
-Det är vackert. Särskilt som den är så vacker...fortfarande.
-Det är vackert. Särskilt som den är så vacker...fortfarande.
måndag 27 augusti 2007
Dagens ord
Smällintressant
Uttalat av Per Ragnar i P1, denna dag, dvs idag.
Frågan att ställa sig:
Blir man kanhända smällintressant om man är spränglärd?
Undrar
Fröken Kung - er alltid lika smällnyfikna grubblare
Uttalat av Per Ragnar i P1, denna dag, dvs idag.
Frågan att ställa sig:
Blir man kanhända smällintressant om man är spränglärd?
Undrar
Fröken Kung - er alltid lika smällnyfikna grubblare
söndag 26 augusti 2007
Dagens nyheter
Halva Grekland står i lågor. Sverige skickar en helikopter och två man. De två männen ska inte vara delaktiga i själva arbetet utan bedöma hjälpbehovet.
-Har Räddningsverket ingen telefon? Eller är grekerna inte betrodda att själva avgöra vilka slags insatser de behöver?
Gamla på äldreboenden ska börja behandlas som normala människor. Precis som normala människor ska de också kunna få bo med sin partner, ha ett sexliv, ha intressen, ha husdjur eller ta en nubbe om och när de vill.
-Vad ska de få härnäst?! Mat som smakar som mat och inte är möglig?
Man kan undra om denna reform har något att göra med att det snart är 40-talisterna som ska in där...
-Har Räddningsverket ingen telefon? Eller är grekerna inte betrodda att själva avgöra vilka slags insatser de behöver?
Gamla på äldreboenden ska börja behandlas som normala människor. Precis som normala människor ska de också kunna få bo med sin partner, ha ett sexliv, ha intressen, ha husdjur eller ta en nubbe om och när de vill.
-Vad ska de få härnäst?! Mat som smakar som mat och inte är möglig?
Man kan undra om denna reform har något att göra med att det snart är 40-talisterna som ska in där...
fredag 24 augusti 2007
Livläkarens krönika, No 2
Det tjatas i tid och otid om sport. Halva tidningar fylls av det, tv-tablåerna svämmar över av det, det ältas i radio och tv-soffor. Direktsänd sport har givet mandat att gå före allt annat i TV-sammanhang. (Föreställ er en Beck-film som ställs in för att man ska rapportera direktsänt från Venedig-biennalen.) Och nu är det alltså dags igen, på riktigt. TV-burken ska på heltid fyllas av svettande, flåsande människor och kommentatorer som av någon anledning alltid låter som om de har en enbuske uppkörd i ändan. Det gapas och skriks över hundradelar som besegrats, centimetrar som övervunnits och dopade hjältar som borde skämmas. Det skapar nyheter så stora att naturkatastrofer, svält, krig och förtryck mister allt nyhetsvärde.
Men vari ligger hjältedådet att springa en hundradel fortare än någon annan? Vari ligger det beundransvärda i att hoppa en centimeter längre eller högre än någon annan? Varför är det så fantastiskt att överträffa en annan människas åstadkommanden? Och hur många skulle inte klara av att hoppa ännu längre och springa ännu fortare, om de bara haft möjlighet att ta sig till en sportarena?
Sport framställs som något moraliskt uppbyggligt som formar barn till goda medborgare och som visar på en ren och stark karaktär. Barn och ungdomar som inte ägnar sig åt sport förutsätts bli knarkare, alkoholister eller möjligen kulturarbetare. Alla tre lika illa, om man frågar somliga. Men vad är det som är så uppbyggligt med sport? Vilka delar hos människan skulle det möjligen kunna utveckla, förutom musklerna?
All sport bygger på en enda lång upprepning av samma moment, med samma mål och samma syfte. Och det handlar om blott en sak - att vinna. Det finns en vinnare och ett oräkneligt antal förlorare bland den aldrig sinande strömmen av aspiranter som viger sina liv åt att jaga tusendelar och hundradelar. Att förlora är så förnedrande att de som dopar sig för att vinna möts med förståelse och sympati. Att förlora är dessutom lika förnedrande för 10-åringen som spelar i knatteligan, som för OS-deltagaren som vigt sitt liv åt sin sport.
En stor del av världens befolkning klarar inte sitt livsuppehälle. Många av dessa tvingas skicka sin barn till 14 timmars arbetsdagar i fabriker för att sy skor och fotbollar åt andra som tillåts ägna ett helt liv åt att jaga en boll, hoppa över en stör eller springa runt runt på en plan, och vilkas årslöner i vissa fall är i storlek med medelstora länders BNP.
Moraliskt uppbyggligt, jo man tackar. Det mänskliga moralbegreppet vittrar i takt med de smältande glaciärerna.
Miljoner människor finner nöje i att med groggen i ena näven och ciggen i den andra följa detta från sina TV-apparater. Sponsrande företag får mycket reklamtid och good will. Sportjournalister slipper gå arbetslösa och får istället ägna sina yrkesliv åt att dagarna i ända fråga "hur känns det?". Föräldrar kan vara nöjda om deras små telningar inte växer upp till kriminella soffpotatisar utan istället ägnar sig åt detta moraliska uppbyggande, där de får höra att deras bästa för det mesta inte är gott nog.
Det moraliskt uppbyggliga består i att drilla människor till att inte sky några medel för att bli bättre än någon annan. I kölvattnet kommer korrumperade tränare och en fömodad känsla av värdelöshet hos alla förlorare.
Folk får sporta hur mycket de vill vad mig anbelangar - det står var och en fritt att ägna sig åt vilka för mänsklighetens utveckling meningslösa sysslor de vill. Men måste man verkligen fylla varenda litet mediehål med ältandet om det? Och måste det verkligen bara gå ut på en enda sak?
E. von Weltschmerz
Men vari ligger hjältedådet att springa en hundradel fortare än någon annan? Vari ligger det beundransvärda i att hoppa en centimeter längre eller högre än någon annan? Varför är det så fantastiskt att överträffa en annan människas åstadkommanden? Och hur många skulle inte klara av att hoppa ännu längre och springa ännu fortare, om de bara haft möjlighet att ta sig till en sportarena?
Sport framställs som något moraliskt uppbyggligt som formar barn till goda medborgare och som visar på en ren och stark karaktär. Barn och ungdomar som inte ägnar sig åt sport förutsätts bli knarkare, alkoholister eller möjligen kulturarbetare. Alla tre lika illa, om man frågar somliga. Men vad är det som är så uppbyggligt med sport? Vilka delar hos människan skulle det möjligen kunna utveckla, förutom musklerna?
All sport bygger på en enda lång upprepning av samma moment, med samma mål och samma syfte. Och det handlar om blott en sak - att vinna. Det finns en vinnare och ett oräkneligt antal förlorare bland den aldrig sinande strömmen av aspiranter som viger sina liv åt att jaga tusendelar och hundradelar. Att förlora är så förnedrande att de som dopar sig för att vinna möts med förståelse och sympati. Att förlora är dessutom lika förnedrande för 10-åringen som spelar i knatteligan, som för OS-deltagaren som vigt sitt liv åt sin sport.
En stor del av världens befolkning klarar inte sitt livsuppehälle. Många av dessa tvingas skicka sin barn till 14 timmars arbetsdagar i fabriker för att sy skor och fotbollar åt andra som tillåts ägna ett helt liv åt att jaga en boll, hoppa över en stör eller springa runt runt på en plan, och vilkas årslöner i vissa fall är i storlek med medelstora länders BNP.
Moraliskt uppbyggligt, jo man tackar. Det mänskliga moralbegreppet vittrar i takt med de smältande glaciärerna.
Miljoner människor finner nöje i att med groggen i ena näven och ciggen i den andra följa detta från sina TV-apparater. Sponsrande företag får mycket reklamtid och good will. Sportjournalister slipper gå arbetslösa och får istället ägna sina yrkesliv åt att dagarna i ända fråga "hur känns det?". Föräldrar kan vara nöjda om deras små telningar inte växer upp till kriminella soffpotatisar utan istället ägnar sig åt detta moraliska uppbyggande, där de får höra att deras bästa för det mesta inte är gott nog.
Det moraliskt uppbyggliga består i att drilla människor till att inte sky några medel för att bli bättre än någon annan. I kölvattnet kommer korrumperade tränare och en fömodad känsla av värdelöshet hos alla förlorare.
Folk får sporta hur mycket de vill vad mig anbelangar - det står var och en fritt att ägna sig åt vilka för mänsklighetens utveckling meningslösa sysslor de vill. Men måste man verkligen fylla varenda litet mediehål med ältandet om det? Och måste det verkligen bara gå ut på en enda sak?
E. von Weltschmerz
lördag 4 augusti 2007
En bulla från Kungen
Kära medborgare uti och utanför mitt rara lilla rike!
På förekommen anledning finner jag skäl att ta till orda. Folket har talat till mig - och vad vore jag för Kung om jag inte talade tillbaka. Som sagt, med varje ämbete följa plikter. Människor kan tala om mänskliga rättigheter, kungar plägar att även få tänka på en och annan mänsklig skyldighet.
Näväl. Det har rests funderingar kring varför jag inte som yrkesval istället valde Kejsare. Och så mycket kan jag säga, att jag valde mellan Kung, gatusopare, psykolog, rörmokare och Kejsare och fann mig som ni säkert förstår i en mycket svår och obeslutsam situation. Det var då en röst från ovan, och jag är helt säker på att det inte var grannen, sade mig att "läs på din gatuskylt och svaret skall varda dig givet". Jag gick då till min lilla gatas gatuskylt och där stod "Kungsgatan". Hade det stått "Rörmokargränd" hade således valet blivit något helt annat. Kanske psykolog.
Och till Herr Wassens funderingar kan jag bara svara att den där von Weltschmerz inte gör så förbannat mycket nytta egentligen. Den största nyttan får nog sägas ligga i kontakterna med vissa etablissemang i hjärtat av France. Så mitt något uppvaknade tillstånd får mer tillräknas det faktum att a King´s gotta do what a King´s gotta do. Men nog lät det härligt det där med ensamsegling på älven, i naturens livgivande tystnad.
Hasta la vista
La Señorita Rey
På förekommen anledning finner jag skäl att ta till orda. Folket har talat till mig - och vad vore jag för Kung om jag inte talade tillbaka. Som sagt, med varje ämbete följa plikter. Människor kan tala om mänskliga rättigheter, kungar plägar att även få tänka på en och annan mänsklig skyldighet.
Näväl. Det har rests funderingar kring varför jag inte som yrkesval istället valde Kejsare. Och så mycket kan jag säga, att jag valde mellan Kung, gatusopare, psykolog, rörmokare och Kejsare och fann mig som ni säkert förstår i en mycket svår och obeslutsam situation. Det var då en röst från ovan, och jag är helt säker på att det inte var grannen, sade mig att "läs på din gatuskylt och svaret skall varda dig givet". Jag gick då till min lilla gatas gatuskylt och där stod "Kungsgatan". Hade det stått "Rörmokargränd" hade således valet blivit något helt annat. Kanske psykolog.
Och till Herr Wassens funderingar kan jag bara svara att den där von Weltschmerz inte gör så förbannat mycket nytta egentligen. Den största nyttan får nog sägas ligga i kontakterna med vissa etablissemang i hjärtat av France. Så mitt något uppvaknade tillstånd får mer tillräknas det faktum att a King´s gotta do what a King´s gotta do. Men nog lät det härligt det där med ensamsegling på älven, i naturens livgivande tystnad.
Hasta la vista
La Señorita Rey
Ainbusk killers
Alltsomoftast, då och då och titt som tätt inträffar något som föranleder Megalomanienborgs regent att sätta den kungliga morgongröten i den kungliga vrångstrupen. Man vet aldrig riktigt vad, ity detta kan handla om till synes helt obetydliga saker såväl som rent livsavgörande för mänsklighetens fortlevnad. Men en sak är säker, varje gång det händer går en simultan hostning genom rikets medborgare.
Denna dag inträffade detta då Kungen efter att ha dragit undan det kungsblå sammetsdraperiet framför den förgyllda TV-apparaten och tryckt på den lilla men därför icke obetydliga knappen som sa "on" - tilläggas bör att sammetsdraperiet ingalunda hänger där för att skydda mot TV-pejlares spionutrustning utan för att det helt enkelt är så det går till på ett slott. Vilket säkert inte är någon nyhet för alla er som har ett eget. - och innan morgondimman gnuggats ur de kungsblå synorganen möttes av fyra (säger fyra) vrålande och kvidande kvinnor som framförde en av Kungens gamla favoritmusikstycken. Nämligen "Should I stay or should I go" av den måhända icke helt okända orkestern The Clash.
Då Kungens kontakter med både den undre, den övre och den bortre världen är synnerligen goda förnam Kungen omdelbart den smärta som salig Joe Strummer i samma stund själv förnam inför detta framförande.
Det dröjde inte länge förrän det ringde i den kungliga telefonen och Kungen lyfte den förgyllda luren och sa:
- Hello, hello - London calling?
- Jepp, sugar! sa Joe Strummer.
- Vad i hela brinnande Brixton sysslar tanterna med där borta egentligen?, fortsatte han så upprörd som bara en död rocklegend kan låta.
- Bergman har kolat här förstår du och landet befinner sig i något av en kris. Det kan vara det, svarade Kungen och kliade sig fundersamt i det kungliga barret.
- Kan inte de där klimakterietanterna hitta nån Rönnerdal dansar eller ta mig till havet eller nåt annat? Måste de sno mina låtar?! Jag har ju för katten ett rykte att tänka på.
- mm... svarade Kungen tankfullt, I know what you mean. Och den kungliga skallen genfors av tankar på de bojor som följa med varje ämbete. För inte skulle en Kung kunna ställa sig på torget i bikini och sälja varm korv. Inte för att Kungen närde just denna längtan. Men ändå.
Denna dag inträffade detta då Kungen efter att ha dragit undan det kungsblå sammetsdraperiet framför den förgyllda TV-apparaten och tryckt på den lilla men därför icke obetydliga knappen som sa "on" - tilläggas bör att sammetsdraperiet ingalunda hänger där för att skydda mot TV-pejlares spionutrustning utan för att det helt enkelt är så det går till på ett slott. Vilket säkert inte är någon nyhet för alla er som har ett eget. - och innan morgondimman gnuggats ur de kungsblå synorganen möttes av fyra (säger fyra) vrålande och kvidande kvinnor som framförde en av Kungens gamla favoritmusikstycken. Nämligen "Should I stay or should I go" av den måhända icke helt okända orkestern The Clash.
Då Kungens kontakter med både den undre, den övre och den bortre världen är synnerligen goda förnam Kungen omdelbart den smärta som salig Joe Strummer i samma stund själv förnam inför detta framförande.
Det dröjde inte länge förrän det ringde i den kungliga telefonen och Kungen lyfte den förgyllda luren och sa:
- Hello, hello - London calling?
- Jepp, sugar! sa Joe Strummer.
- Vad i hela brinnande Brixton sysslar tanterna med där borta egentligen?, fortsatte han så upprörd som bara en död rocklegend kan låta.
- Bergman har kolat här förstår du och landet befinner sig i något av en kris. Det kan vara det, svarade Kungen och kliade sig fundersamt i det kungliga barret.
- Kan inte de där klimakterietanterna hitta nån Rönnerdal dansar eller ta mig till havet eller nåt annat? Måste de sno mina låtar?! Jag har ju för katten ett rykte att tänka på.
- mm... svarade Kungen tankfullt, I know what you mean. Och den kungliga skallen genfors av tankar på de bojor som följa med varje ämbete. För inte skulle en Kung kunna ställa sig på torget i bikini och sälja varm korv. Inte för att Kungen närde just denna längtan. Men ändå.
torsdag 2 augusti 2007
Ur led är tiden
Det var slutet på en dag som på intet sätt stod ut från alla andra dagar i Kungens förvärvsarbetande liv. Gå upp gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch, samma sak händer imorgon - orden ur sången som de forna ungdomsidolerna för decennier sedan så vackert sjöng ekade i den kungliga skallen. Det kan tyckas skamligt att en Kung ska behöva befatta sig med kroppsarbete. Och dessutom sköta ruljangsen av ett helt kungarike.
Ur led är tiden. Och otack är den armes lön.
Annat var det förr. Då kunde en Kung i lugn och ro få sitta på sin tron och tänka på forna och framtida stordåd och vifta bort dammet från sina cochenillröda axlar.
Annat var det förr. Då fanns det pigor och tjänare. Fast det gör det ju förresten nu med, tänkte Kungen i ett plötsligt infall av samtidsmedvetenhet. Dessutom får man göra skattevadrag för dem.
-Hm..., tänkte Kungen, fast högt. Det börjar onekligen likna förr.
Ur led är tiden. Och otack är den armes lön.
Annat var det förr. Då kunde en Kung i lugn och ro få sitta på sin tron och tänka på forna och framtida stordåd och vifta bort dammet från sina cochenillröda axlar.
Annat var det förr. Då fanns det pigor och tjänare. Fast det gör det ju förresten nu med, tänkte Kungen i ett plötsligt infall av samtidsmedvetenhet. Dessutom får man göra skattevadrag för dem.
-Hm..., tänkte Kungen, fast högt. Det börjar onekligen likna förr.
söndag 29 juli 2007
The turnip speaks
Den uppmärksamme besökaren av kungariket har vid det här laget insett att denna Kung inte låter sig beordras eller tvingas till varken det ena, andra eller tredje. Enda sättet att få fart på den kungliga ändan är att utmana eller möjligen locka. Kungen måste därför som följd av den föregående inhyrda klokskapen härmed kontra med en egen klokhet i sedvanlig träffande och djuplodande stil:
Att vara eller inte vara kung, är som att vara eller inte vara busschaufför.
Fröken Kung
Att vara eller inte vara kung, är som att vara eller inte vara busschaufför.
Fröken Kung
Inhyrd klokskap
Då Kungen för dagen har återgått till det majroveliknande tillståndet kommer här ett visdomsord från annan vis person. Ja, för det finns nämligen fler än rikets överstyre som kan prutta fram klokskaper värda att ta i beaktan.
Reading without reflection is like eating without digesting.
Edmund Burke
Reading without reflection is like eating without digesting.
Edmund Burke
fredag 27 juli 2007
Läsarrespons
Det var en helt och hållet ovanlig dag då Kungen för ovanlighetens skull glatt hoppade ur den kungliga bingen och på vägen mot skrivpulpeten sjöng ett muntert "tralla-la". Ingen skulle inför denna syn kunna ana att Kungen för det mesta framled sina dagar likt en sinnesslö majrova. Kan tänkas var Kungens tillstånd på väg att förändras. Kan tänkas inte.
Hur som haver slog Kungen glatt på sin förgyllda datorburk och sjöng högljutt med då windows-trudelutten fann sin väg ut ur den gyllene burken. Man skulle kunna säga att denna lilla incident allena var fog att kalla denna dag en helt och hållet ovanlig sådan. Kungen hade nämligen aldrig sjungit med i den trudelutten. Vad detta beror på kräver alltför mycket kraft för att här och nu spekulera i.
Efter bara ett litet ögonblick fick Kungen upp den kungliga bloggen och läste vad livläkaren hade skrivit.
- hm... jaha... men vem fan vill läsa om tystnad, sa Kungen högt för sig själv och läste trots allt vidare.
- hm... ja, nog förstod jag att den där läkaren var ett litet pretto, det kommer väl med yrket antar jag... Och tystnad? Det är väl för bövelen bara att be folk hålla truten. Och så mycket kan jag säga att varje gång jag handlar i en butik och de spelar som om man vore på diso så krävs det bara att jag tar upp min gamla k-pist och bränner av några salvor för att det ska bli riktigt tyst. Och sitter det folk på tåget och bluddrar i tysta kupén så behöver man bara ryta att de jävlaranamma kan gå någon annanstans för att det ska bli tyst. Sitter det snorungar med hörlurar som dånar lika mycket utåt behöver man bara stoppa ner lurarna i halsen på dem för att också de ska tystna. Och när kyrkklockorna som är granne med slottet mitt väckte mig varje morgon med sitt evinnerliga klockspel behövdes bara ett bombhot per telefon för att de skulle tystna i en månad... Så var är problemet?... Jag tror kanske att von Weltschmerz har för lite att göra. Jag får väl iscensätta en liten epidemi så att den stackaren får något att ägna sig åt, sa Kungen och gick resolut till den kungliga telefonen för att ringa närmaste bonde för att höra om det fanns något lagom dödligt bokstavsvirus som man skulle kunna tänka sig sprida i socknen.
Vår Kung är ju som bekant inte främmande för några som helst metoder för att uppnå sina mål.
Men som från ingenstans eller överallt fick Kungen en helt annan idé:
- Jag tror banne mig att jag ska skicka den där läkaren till en livscoach, livsstilscoach, livsguide, livsledsagare eller vad de nu kallar sig! De lär ju veta hur man ska leva sina liv.
Och här får man säga att en väsentlig skillnad mellan Kungen själv och hennes livmedicus uppenbarar sig, nämligen Kungens känsla för cliff-hangers. För medan herr livmedicus mässar på likt en domprost har Kungen vett att bygga upp en rafflande dramatik, dessutom med en peripeti, bara för att sluta med en icke obetydlig cliff-hanger.
Det är saker som dessa som avgör om man får ett eget kungarike eller inte.
Hur som haver slog Kungen glatt på sin förgyllda datorburk och sjöng högljutt med då windows-trudelutten fann sin väg ut ur den gyllene burken. Man skulle kunna säga att denna lilla incident allena var fog att kalla denna dag en helt och hållet ovanlig sådan. Kungen hade nämligen aldrig sjungit med i den trudelutten. Vad detta beror på kräver alltför mycket kraft för att här och nu spekulera i.
Efter bara ett litet ögonblick fick Kungen upp den kungliga bloggen och läste vad livläkaren hade skrivit.
- hm... jaha... men vem fan vill läsa om tystnad, sa Kungen högt för sig själv och läste trots allt vidare.
- hm... ja, nog förstod jag att den där läkaren var ett litet pretto, det kommer väl med yrket antar jag... Och tystnad? Det är väl för bövelen bara att be folk hålla truten. Och så mycket kan jag säga att varje gång jag handlar i en butik och de spelar som om man vore på diso så krävs det bara att jag tar upp min gamla k-pist och bränner av några salvor för att det ska bli riktigt tyst. Och sitter det folk på tåget och bluddrar i tysta kupén så behöver man bara ryta att de jävlaranamma kan gå någon annanstans för att det ska bli tyst. Sitter det snorungar med hörlurar som dånar lika mycket utåt behöver man bara stoppa ner lurarna i halsen på dem för att också de ska tystna. Och när kyrkklockorna som är granne med slottet mitt väckte mig varje morgon med sitt evinnerliga klockspel behövdes bara ett bombhot per telefon för att de skulle tystna i en månad... Så var är problemet?... Jag tror kanske att von Weltschmerz har för lite att göra. Jag får väl iscensätta en liten epidemi så att den stackaren får något att ägna sig åt, sa Kungen och gick resolut till den kungliga telefonen för att ringa närmaste bonde för att höra om det fanns något lagom dödligt bokstavsvirus som man skulle kunna tänka sig sprida i socknen.
Vår Kung är ju som bekant inte främmande för några som helst metoder för att uppnå sina mål.
Men som från ingenstans eller överallt fick Kungen en helt annan idé:
- Jag tror banne mig att jag ska skicka den där läkaren till en livscoach, livsstilscoach, livsguide, livsledsagare eller vad de nu kallar sig! De lär ju veta hur man ska leva sina liv.
Och här får man säga att en väsentlig skillnad mellan Kungen själv och hennes livmedicus uppenbarar sig, nämligen Kungens känsla för cliff-hangers. För medan herr livmedicus mässar på likt en domprost har Kungen vett att bygga upp en rafflande dramatik, dessutom med en peripeti, bara för att sluta med en icke obetydlig cliff-hanger.
Det är saker som dessa som avgör om man får ett eget kungarike eller inte.
Livläkarens krönika
Man skyr den, man flyr den - till vilket pris som helst. För tystnaden rymmer något som är så skrämmande att nästan ingen längre vågar uppleva den.
Varför får det aldrig vara tyst någonstans längre? Varför har ljudrummet översållats av nonsensljud som gnager sönder tankekraft och själaskydd, och varför säger vi inte stopp?
Tystnaden verkar vara något vi fruktar mer än något annat. Den verkar te sig så skrämmande att vi gör allt för att undvika den. Utan att reflektera över vad vi får istället. Tystnaden rimmar givetvis illa med den övergripande världsplanen där människor inte i första hand är människor utan konsumenter. Som konsumenter är vår främsta uppgift att konsumera, och ju snabbare konsumtionshjulet snurrar desto mindre är vi benägna till reflekterande eftertanke.
Tystnaden, liksom reflektionen och eftertanken är konsumtionens största fiende. För när människor börjar ifrågasätta om behoven de har verkligen är deras egna, eller möjligen pådyvlade av marknadskrafter vars enda syfte är vinstgenerering, riskerar marknaden att förlora konsumenter. Till varje pris vill marknaden undvika utrymmet där tvivel uppstår, så hjulen snurras fortare och fortare - alltmedan våra egna reflektioner dränks i aningslöshet och konsumtions-eskapism.
Men har då marknaden oss människor helt i sitt grepp, eller är det också annat som gör att vi så gärna undviker tystnaden?
Kanske är det de egna demonerna, de som visar sig först då bullret och larmet tystnat? Kanske är det skräcken inför att behöva konfronteras med sig själv. Det verkliga självet. Det skrämmande självet. Det med en helt egen röst och en egen vilja.
I tystnadens kravlöshet uppstår ett krav om att vi måste lyssna inåt och försöka höra den egna tanken - den utan vilken vi inte är annat än kopior av någon annans innovation. För det är i den egna tanken som verklig unicitet uppstår.
Tystnaden är en fristad för varje stressad hjärna.
Tystnaden är motgiftet till det ständiga bruset som urholkar våra hjärnor.
Tystnaden borde vara en mänsklig rättighet.
Så länge leve tystnaden! Länge leve denna plats, där hjärnor kan helas och läkas, där tankar får virvla fritt utan störningar, där eftertanken frodas, där reflektioner får formas till insikter och där människor får vara blott människor.
E. von Weltschmerz
Varför får det aldrig vara tyst någonstans längre? Varför har ljudrummet översållats av nonsensljud som gnager sönder tankekraft och själaskydd, och varför säger vi inte stopp?
Tystnaden verkar vara något vi fruktar mer än något annat. Den verkar te sig så skrämmande att vi gör allt för att undvika den. Utan att reflektera över vad vi får istället. Tystnaden rimmar givetvis illa med den övergripande världsplanen där människor inte i första hand är människor utan konsumenter. Som konsumenter är vår främsta uppgift att konsumera, och ju snabbare konsumtionshjulet snurrar desto mindre är vi benägna till reflekterande eftertanke.
Tystnaden, liksom reflektionen och eftertanken är konsumtionens största fiende. För när människor börjar ifrågasätta om behoven de har verkligen är deras egna, eller möjligen pådyvlade av marknadskrafter vars enda syfte är vinstgenerering, riskerar marknaden att förlora konsumenter. Till varje pris vill marknaden undvika utrymmet där tvivel uppstår, så hjulen snurras fortare och fortare - alltmedan våra egna reflektioner dränks i aningslöshet och konsumtions-eskapism.
Men har då marknaden oss människor helt i sitt grepp, eller är det också annat som gör att vi så gärna undviker tystnaden?
Kanske är det de egna demonerna, de som visar sig först då bullret och larmet tystnat? Kanske är det skräcken inför att behöva konfronteras med sig själv. Det verkliga självet. Det skrämmande självet. Det med en helt egen röst och en egen vilja.
I tystnadens kravlöshet uppstår ett krav om att vi måste lyssna inåt och försöka höra den egna tanken - den utan vilken vi inte är annat än kopior av någon annans innovation. För det är i den egna tanken som verklig unicitet uppstår.
Tystnaden är en fristad för varje stressad hjärna.
Tystnaden är motgiftet till det ständiga bruset som urholkar våra hjärnor.
Tystnaden borde vara en mänsklig rättighet.
Så länge leve tystnaden! Länge leve denna plats, där hjärnor kan helas och läkas, där tankar får virvla fritt utan störningar, där eftertanken frodas, där reflektioner får formas till insikter och där människor får vara blott människor.
E. von Weltschmerz
lördag 21 juli 2007
Livsuppehållande behandling
En ovanligt vanlig dag satt Kungen i sin king size-säng och stirrade tomt och uttryckslöst ut i det kungliga intet. Ingenting här. Ingenting där. Ingenting here and everywhere, tänkte Kungen och höll upp ena handen framför sig. En, två, tre, fyra, fem. Alla kvar. Phuu, sa Kungen och höll upp den andra handen. En, två, tre, fyra... Kungen fylldes av den obeskrivbara skräck som bara den upplever som tror sig ha mist sina lemmar i sömnen. En var borta! Det kungliga hjärtat klappade så att vägglössen började dansa flamenco. Men så vände Kungen på handen och fick se den kungliga tummen som fortfarande låg hopvikt mot handflatan. En synnerligen lång och ljudlig kunglig suck ljöd genom gemaket och vägglössen återgick till sin sedvanliga slowfox.
Bara ögonblicket efter ringde det i den kungliga porttelefonen och Kungen som var helt oförberedd på plötsligheten i detta hoppade till så att hon åkte i det kungliga golvet med en kunglig duns. Efter andra påringningen fann Kungen sin väg fram till sidensnöret och sa:
- Hallå?
- Ers Kungliga Tröghet, jag hade vägarna förbi och tänkte bara titta till Er en smula.
- Hm..., tänkte Kungen, fast högt.
- Choklad? sa Kungen.
- Givetvis, sa rösten i andra änden.
Det fanns blott en människa som vågade tilltala Kungen på detta vanvördiga sätt och det var livmedicus von Weltschmerz. Von Weltschmerz som var kroniskt blasé fruktade inte döden och kunde därför både häda och smäda varthän han kom. Det kan tyckas märkligt att Fröken Kung valt att hålla sig med dylik livmedicus, men von Weltschmerz hade en besynnerlig talang att skåda in i det kungliga själamörkret och där se precis vad som för stunden fattades vår regent. Dessutom hade han en bror som ägde ett chocolaterie i hjärtat av France och hade därmed obegränsad tillgång till de himmelska läckerheter som människor behöver för att livet ska tyckas värt att leva.
- Hörrnini, Miss King.
- Choklad...
- Jag har ett spörsmål jag vill ta upp med er.
- Choklad!
- Ja, men först skulle jag vilja avhandla mitt ärende.
- C H O K L A A A A D, människa! Ge mig! Fort! Genast! Omedelbums! Annars kan du gå ner till vårdcentralen och höra dig för efter ett nytt jobb. De behöver städhjälp har jag hört.
Den franska chokladen kom upp på det kungliga bordet fortare än kvickt. För även om von Weltschmerz inte fruktade döden så fruktade han dödligt tråkiga arbeten. Dessutom uppskattade han den frihet som det nuvarande innebar. Turerna till brodern i hjärtat av France ingick i tjänsten och i det stora hela var det inte så mycket fel på Kungen så han hade gott om tid över för annat, exempelvis att författa en och annan dystopi.
På två tiondels sekunder hade fem praliner funnit sin väg in i det kungliga gapet och Kungen log så att två chokladbruna tandrader blottades.
- Nå vad var det nu ni ville? mmmmmm!!! Utsökt... kanske en sån också... och en sån... vad har vi där då? Den lille rackaren såg inte tokig ut... åhh... hm..
- Jag skulle vilja få en egen krönika på den kungliga bloggen. Går det för sig? Jag har både en, två och tre saker av vikt att delge mänskligheten.
- mmm... och den där då, hur smakar den tro? ohh... spännande...
- Tycker ni verkligen det?
- den var verkligen inte dum... kan det vara hallon i den? Ja, det måste det vara. Mumsfilibabba för en gammal krabba!
- Ers Majonäs, kan jag få ett svar?
- Finns det mer? Den med hallon kanske? En liten låda till kanske? Jag tycker det putar misstänkt under läkarsärken.
- På ett villkor - att ni svarar på min fråga.
- Och hur löd den?
- Jag skulle vilja ha en egen krönika på den kungliga bloggen och undrar om detta går för sig.
- På ett villkor - att jag får den där asken som putar ut.
Kungen log ett mörkbrunt leende och viftade med den numera tomma asken. Utpressning var nämligen inget som denna monark var främmande för.
Bara ögonblicket efter ringde det i den kungliga porttelefonen och Kungen som var helt oförberedd på plötsligheten i detta hoppade till så att hon åkte i det kungliga golvet med en kunglig duns. Efter andra påringningen fann Kungen sin väg fram till sidensnöret och sa:
- Hallå?
- Ers Kungliga Tröghet, jag hade vägarna förbi och tänkte bara titta till Er en smula.
- Hm..., tänkte Kungen, fast högt.
- Choklad? sa Kungen.
- Givetvis, sa rösten i andra änden.
Det fanns blott en människa som vågade tilltala Kungen på detta vanvördiga sätt och det var livmedicus von Weltschmerz. Von Weltschmerz som var kroniskt blasé fruktade inte döden och kunde därför både häda och smäda varthän han kom. Det kan tyckas märkligt att Fröken Kung valt att hålla sig med dylik livmedicus, men von Weltschmerz hade en besynnerlig talang att skåda in i det kungliga själamörkret och där se precis vad som för stunden fattades vår regent. Dessutom hade han en bror som ägde ett chocolaterie i hjärtat av France och hade därmed obegränsad tillgång till de himmelska läckerheter som människor behöver för att livet ska tyckas värt att leva.
- Hörrnini, Miss King.
- Choklad...
- Jag har ett spörsmål jag vill ta upp med er.
- Choklad!
- Ja, men först skulle jag vilja avhandla mitt ärende.
- C H O K L A A A A D, människa! Ge mig! Fort! Genast! Omedelbums! Annars kan du gå ner till vårdcentralen och höra dig för efter ett nytt jobb. De behöver städhjälp har jag hört.
Den franska chokladen kom upp på det kungliga bordet fortare än kvickt. För även om von Weltschmerz inte fruktade döden så fruktade han dödligt tråkiga arbeten. Dessutom uppskattade han den frihet som det nuvarande innebar. Turerna till brodern i hjärtat av France ingick i tjänsten och i det stora hela var det inte så mycket fel på Kungen så han hade gott om tid över för annat, exempelvis att författa en och annan dystopi.
På två tiondels sekunder hade fem praliner funnit sin väg in i det kungliga gapet och Kungen log så att två chokladbruna tandrader blottades.
- Nå vad var det nu ni ville? mmmmmm!!! Utsökt... kanske en sån också... och en sån... vad har vi där då? Den lille rackaren såg inte tokig ut... åhh... hm..
- Jag skulle vilja få en egen krönika på den kungliga bloggen. Går det för sig? Jag har både en, två och tre saker av vikt att delge mänskligheten.
- mmm... och den där då, hur smakar den tro? ohh... spännande...
- Tycker ni verkligen det?
- den var verkligen inte dum... kan det vara hallon i den? Ja, det måste det vara. Mumsfilibabba för en gammal krabba!
- Ers Majonäs, kan jag få ett svar?
- Finns det mer? Den med hallon kanske? En liten låda till kanske? Jag tycker det putar misstänkt under läkarsärken.
- På ett villkor - att ni svarar på min fråga.
- Och hur löd den?
- Jag skulle vilja ha en egen krönika på den kungliga bloggen och undrar om detta går för sig.
- På ett villkor - att jag får den där asken som putar ut.
Kungen log ett mörkbrunt leende och viftade med den numera tomma asken. Utpressning var nämligen inget som denna monark var främmande för.
onsdag 11 juli 2007
Livläkarens diagnos
Av hovets besökare har funderingar rests kring orsaken till kungens tystnad. Och kungen som smickras innerligt av denna oro känner sig, tack vare en inte obetydlig men förhoppningsvis övergående sinnesslöhet, manad att via ombud lätta sitt kungliga hjärta.
Då kungen sedan en tid tvingats ut i förvärvsarbete, av det slaget som ligger långt från det som kungen anser sig kapabel att utföra och som dessvärre inte inbringar mer än en pruttondel av det kungen skulle önska, har kungen hamnat i en slags intellektuell dvala.
Fjärran tycks de dagar då kungen kunde sitta dagarna i ända bakom sin skrivpulpet eller under en kungscissus i trädgården och vända och vrida på livets möjligheter och omöjligheter. Kungen tycks nu ha drabbats av det som så många drabbas av då de för att få ihop till livets torftiga nödtorft tvingas in i sysselsättningar som de inte finner vare sig stimulerande eller särskilt inkomstbringande.
De existentiella dubier som kungen tampats med har gjort att hon haft svårt att finna ett syfte med sin existens. Statsvetare skulle kanske hävda att denna regent inte är skickad att styra ett eget rike. Men kungen å sin sida är så skickad att hon skulle ge blanka fan i det. I egenskap av kungens livläkare skulle jag å min sida kunna hävda att just det att ge blanka fan i vissa saker kan tänkas leda till ett eskalerande tillstånd av spleen. Att finna sig i tingens ordning innebär trots allt att man slipper ifrån en viss mängd vånda. Kanske kommer också denna insikt att en dag trilla ner i den kungliga skallen, men det lär då sannolikt vara för sent.
Kulturforskarna skulle emellertid jubla om de i nuläget fick tillträde till den kungliga tankeverksamheten, då denna tydligt visar på det förgörande i att beröva människor - men även kungar - sin kreativitet. Psykologer skulle å sin sida kunna hävda att ångest blott är baksidan av kreativitetens mynt och att dessa lever i symbios med varandra. PR-människor skulle förstås å sin sida kunna hävda att kungens relativa tystnad blott är ett PR-trick. Gud fader som lever i himlen skulle kanske å sin sida tvingas erkänna att han emellanåt skapar en och annan individ där både en och två saker saknas.
Men jag själv kan inte annant än att ställa diagnosen: mer eller mindre svårartad form av spleen. Och som vid alla dessa fall kan man bara hoppas att den håglöshet som kännetecknar detta tillstånd ger med sig då kungen ställs inför rätt retning. Att inte reagera på omgivningens retningar retar nämligen kungen innerligt.
Kunglig Livmedicus
E. Von Weltschmerz
Då kungen sedan en tid tvingats ut i förvärvsarbete, av det slaget som ligger långt från det som kungen anser sig kapabel att utföra och som dessvärre inte inbringar mer än en pruttondel av det kungen skulle önska, har kungen hamnat i en slags intellektuell dvala.
Fjärran tycks de dagar då kungen kunde sitta dagarna i ända bakom sin skrivpulpet eller under en kungscissus i trädgården och vända och vrida på livets möjligheter och omöjligheter. Kungen tycks nu ha drabbats av det som så många drabbas av då de för att få ihop till livets torftiga nödtorft tvingas in i sysselsättningar som de inte finner vare sig stimulerande eller särskilt inkomstbringande.
De existentiella dubier som kungen tampats med har gjort att hon haft svårt att finna ett syfte med sin existens. Statsvetare skulle kanske hävda att denna regent inte är skickad att styra ett eget rike. Men kungen å sin sida är så skickad att hon skulle ge blanka fan i det. I egenskap av kungens livläkare skulle jag å min sida kunna hävda att just det att ge blanka fan i vissa saker kan tänkas leda till ett eskalerande tillstånd av spleen. Att finna sig i tingens ordning innebär trots allt att man slipper ifrån en viss mängd vånda. Kanske kommer också denna insikt att en dag trilla ner i den kungliga skallen, men det lär då sannolikt vara för sent.
Kulturforskarna skulle emellertid jubla om de i nuläget fick tillträde till den kungliga tankeverksamheten, då denna tydligt visar på det förgörande i att beröva människor - men även kungar - sin kreativitet. Psykologer skulle å sin sida kunna hävda att ångest blott är baksidan av kreativitetens mynt och att dessa lever i symbios med varandra. PR-människor skulle förstås å sin sida kunna hävda att kungens relativa tystnad blott är ett PR-trick. Gud fader som lever i himlen skulle kanske å sin sida tvingas erkänna att han emellanåt skapar en och annan individ där både en och två saker saknas.
Men jag själv kan inte annant än att ställa diagnosen: mer eller mindre svårartad form av spleen. Och som vid alla dessa fall kan man bara hoppas att den håglöshet som kännetecknar detta tillstånd ger med sig då kungen ställs inför rätt retning. Att inte reagera på omgivningens retningar retar nämligen kungen innerligt.
Kunglig Livmedicus
E. Von Weltschmerz
torsdag 28 juni 2007
En Kung utan CV är som en ko utan miniräknare
En inte alls extraordinär dag satt kungen vid sin skrivpulpet. Från det kungliga huvudet stod två strutar, inte helt olika de stjärngossar pläga pryda sina gosshuvuden med under de Lucia-tåg då de fortfarande är lyckligt omedvetna om livets stundande vedermödor och deprimerande besvikelser. Vid närmare anblick såg man emellertid att de kungliga strutarna var formade av de kungliga bokmärkesänglalockarna. Detta var ett omisskännligt tecken på kunglig tankeverksamhet av det mer intensiva slaget.
Kungen, som är en ovanligt hörsam regent, hade uppmärksammat vissa samhälleliga fenomen som skulle kunna vara kungariket till gagn. Det rörde sig om en CV. Inte bilen, kan tilläggas.
Det rörande usla apanaget som föranlett Kungen själv att ta till orda, kan stundom få Kungen helt ur de kungliga gängorna. Kungen föredrar att vara i gängorna. Och gängor ska inte här läsas som pluralis av gäng. Kungen är nämligen alltför tvivlande och skeptisk för att hänge sig åt föreningsliv.
Nåväl. Vad den kungliga tankeverksamheten kommit fram till denna dag var att apanaget skulle kunna drygas ut med förvärvsarbete. Och arbete ska ju löna sig, det har vi fått lära oss, varför det inte lönar sig att ödsla tid på vilket jäkla gräsrotsförvärvsarbete som helst. För att de där riktigt attraktiva tjänsterna skulle komma ifråga tänkte Kungen använda en i vissa skikt vedertagen metod - CV-kryddning.
Kungen letade upp en gammal brevkurs som hon tagit hos Hermods som kunglig liten glytt. Kursen behandlade ämnet blyertsporträtt av Musse Pigg. En kurs som för övrigt en viss kurskamrat hakat upp sig på. Kungen kontaktade ett amerikanskt universitet av misstänkt suspekt slag och bad dem att transformera kursen till en mer användbar examina. För en inte helt oansenlig summa skulle Hermods brevkurs transformeras till en masters degree i visuell kommunikation med en klangbotten av internationell förståelse av såväl kultur som ekonomi. Och vem som helst kan ju räkna ut att efter detta ligger autostradan av ministerposter och styrelseuppdrag öppen framför de kungliga fötterna.
Det är inte för inte man blir kung med ett eget rike.
Post scriptum
För övrigt vill Kungen säga ett kungligt tack för den värmande omtanke som visats av människor här i bloggosfären. En viss herr Wassen har Kungen dessutom försökt tacka personligen via kommentar på dennes blogg, men den bloggen ville inte veta av den kungliga datorn så det gick kungligt åt helvete. Kungen är, kan jag dock meddela, synnerligen rörd över den uppriktiga omtanke som visats av dessa rikets besökare.
Kungen, som är en ovanligt hörsam regent, hade uppmärksammat vissa samhälleliga fenomen som skulle kunna vara kungariket till gagn. Det rörde sig om en CV. Inte bilen, kan tilläggas.
Det rörande usla apanaget som föranlett Kungen själv att ta till orda, kan stundom få Kungen helt ur de kungliga gängorna. Kungen föredrar att vara i gängorna. Och gängor ska inte här läsas som pluralis av gäng. Kungen är nämligen alltför tvivlande och skeptisk för att hänge sig åt föreningsliv.
Nåväl. Vad den kungliga tankeverksamheten kommit fram till denna dag var att apanaget skulle kunna drygas ut med förvärvsarbete. Och arbete ska ju löna sig, det har vi fått lära oss, varför det inte lönar sig att ödsla tid på vilket jäkla gräsrotsförvärvsarbete som helst. För att de där riktigt attraktiva tjänsterna skulle komma ifråga tänkte Kungen använda en i vissa skikt vedertagen metod - CV-kryddning.
Kungen letade upp en gammal brevkurs som hon tagit hos Hermods som kunglig liten glytt. Kursen behandlade ämnet blyertsporträtt av Musse Pigg. En kurs som för övrigt en viss kurskamrat hakat upp sig på. Kungen kontaktade ett amerikanskt universitet av misstänkt suspekt slag och bad dem att transformera kursen till en mer användbar examina. För en inte helt oansenlig summa skulle Hermods brevkurs transformeras till en masters degree i visuell kommunikation med en klangbotten av internationell förståelse av såväl kultur som ekonomi. Och vem som helst kan ju räkna ut att efter detta ligger autostradan av ministerposter och styrelseuppdrag öppen framför de kungliga fötterna.
Det är inte för inte man blir kung med ett eget rike.
Post scriptum
För övrigt vill Kungen säga ett kungligt tack för den värmande omtanke som visats av människor här i bloggosfären. En viss herr Wassen har Kungen dessutom försökt tacka personligen via kommentar på dennes blogg, men den bloggen ville inte veta av den kungliga datorn så det gick kungligt åt helvete. Kungen är, kan jag dock meddela, synnerligen rörd över den uppriktiga omtanke som visats av dessa rikets besökare.
torsdag 21 juni 2007
Något är ruttet i Kungariket Megalomanienborg!
Högt ärade medborgare uti och utanför mitt förblånade lilla rike! Kanske tror ni att jag varit på semester till Galapagosöarna eller Jungfruöarna eller Vilka Jäkla Exotiska Och Långt Bort Liggande Öar Som Helst. Men icke! Apanaget i detta rike är så uselt att min semester blev en fotvandring till Säffle med en varmkorv på torget som kulinarisk höjdpunkt. Prinskorv.
De kungliga kragstövlarna var utslitna i höjd med Ullared och där erbjöds blott gula plastsandaler som såg ut att vara formgjutna efter Kalle Ankas fötter. Då jag hellre skulle dö än ses levande i dessa fick jag således traska vidare utan skodon ända tills en bonde utanför Varberg förbarmade sig över mig och skänkte ett par Tretorn gummistövlar i storlek 47.
Jag vandrade meter efter meter, mil efter mil i stekande hetta, hällande regn och drivande dimma - funderandes över vad som gått snett i kungariket när apanaget inte ens räckte till buss.
Hur får Calle och alla de andra in sina pengar, tänkte jag. Men hur än jag tänkte så kom jag inte på det. Även en kung kan ha störningar i hjärnans mer betydande synapsbanor. Galapagosöarna, tänkte jag. Jungfruöarna, Ungkarlsöarna, Väderöarna - alla lika skimrande hägringar för den som vandrat 460 kilometer varav fyra femtedelar i för stora gummistövlar, utan en enda ö i sikte. Så i Åmål lånade jag en mobil och ringde till kungen, den andre alltså, men han hade inte en aning om hur hans apanage nådde hans konto och tyckte jag skulle ringa statsministern. Så jag ringde till statsministern och frågade var man ska vända sig om man behöver lite apanage. Nu kommer jobben, svarade han. Jag frågade vad han egentligen tjänade. Nu kommer jobben, svarade han. Jag frågade om han kunde låna ut ett par hundralappar till buss. Nu kommer jobben, svarade han. Goddag yxskaft sa jag. Nu kommer jobben, sa han.
Så nej, gott folk - kungen har inte gått i väggen. Hon går däremot alltsomoftast i taket. Men av helt andra orsaker. Ej heller har hon gått i graven. En kung går inte i graven, en kung går till historien.
De kungliga kragstövlarna var utslitna i höjd med Ullared och där erbjöds blott gula plastsandaler som såg ut att vara formgjutna efter Kalle Ankas fötter. Då jag hellre skulle dö än ses levande i dessa fick jag således traska vidare utan skodon ända tills en bonde utanför Varberg förbarmade sig över mig och skänkte ett par Tretorn gummistövlar i storlek 47.
Jag vandrade meter efter meter, mil efter mil i stekande hetta, hällande regn och drivande dimma - funderandes över vad som gått snett i kungariket när apanaget inte ens räckte till buss.
Hur får Calle och alla de andra in sina pengar, tänkte jag. Men hur än jag tänkte så kom jag inte på det. Även en kung kan ha störningar i hjärnans mer betydande synapsbanor. Galapagosöarna, tänkte jag. Jungfruöarna, Ungkarlsöarna, Väderöarna - alla lika skimrande hägringar för den som vandrat 460 kilometer varav fyra femtedelar i för stora gummistövlar, utan en enda ö i sikte. Så i Åmål lånade jag en mobil och ringde till kungen, den andre alltså, men han hade inte en aning om hur hans apanage nådde hans konto och tyckte jag skulle ringa statsministern. Så jag ringde till statsministern och frågade var man ska vända sig om man behöver lite apanage. Nu kommer jobben, svarade han. Jag frågade vad han egentligen tjänade. Nu kommer jobben, svarade han. Jag frågade om han kunde låna ut ett par hundralappar till buss. Nu kommer jobben, svarade han. Goddag yxskaft sa jag. Nu kommer jobben, sa han.
Så nej, gott folk - kungen har inte gått i väggen. Hon går däremot alltsomoftast i taket. Men av helt andra orsaker. Ej heller har hon gått i graven. En kung går inte i graven, en kung går till historien.
fredag 4 maj 2007
måndag 30 april 2007
Kungen diktar inför första maj
Hopp och tro
De demonstrerar, för en bättre värld.
Vill göra en blomstrande oas
av denna prunkande oroshärd.
De sliter och skriker
för det som är rätt och riktigt.
Sliter som djur , som myror –
som människor gör
för det som är viktigt.
De hoppas och tror
att gud är stor.
Att människohjärtat
är större och att makten har öron.
De demonstrerar, människorna.
En hel dag om året
är deras rätt.
De sliter och drar,
på denna lediga dag.
Men gud är i kyrkan,
och ser inte ut.
Och statsministern bygger eget slott
och har nog inte tid.
Och vintern ska bli kall i år,
men det vet inte de hemlösa som saknar TV.
Det man inte vet har man inte ont av.
Carpe diem!
Kiss my ass.
De demonstrerar, för en bättre värld.
Men gud har emigrerat
och har fullt upp med sitt.
Och vem orkar egentligen lyssna
på gräsrötters gnäll? Det tar ju aldrig slut.
Och vad spelar det för roll –
om vi äter oss till döds
eller svälter ihjäl?
Vi ska ju alla den vägen vandra.
De demonstrerar, för en bättre värld.
Vill göra en blomstrande oas
av denna prunkande oroshärd.
De sliter och skriker
för det som är rätt och riktigt.
Sliter som djur , som myror –
som människor gör
för det som är viktigt.
De hoppas och tror
att gud är stor.
Att människohjärtat
är större och att makten har öron.
De demonstrerar, människorna.
En hel dag om året
är deras rätt.
De sliter och drar,
på denna lediga dag.
Men gud är i kyrkan,
och ser inte ut.
Och statsministern bygger eget slott
och har nog inte tid.
Och vintern ska bli kall i år,
men det vet inte de hemlösa som saknar TV.
Det man inte vet har man inte ont av.
Carpe diem!
Kiss my ass.
De demonstrerar, för en bättre värld.
Men gud har emigrerat
och har fullt upp med sitt.
Och vem orkar egentligen lyssna
på gräsrötters gnäll? Det tar ju aldrig slut.
Och vad spelar det för roll –
om vi äter oss till döds
eller svälter ihjäl?
Vi ska ju alla den vägen vandra.
måndag 23 april 2007
Kungen förbjuder överdriven grafomani
Då denna bild nådde de kungliga ögonen beslöt Kungen, på stående fot och fastande mage, att genast införa förbud mot överdriven grafomani i kungariket. Grafomaner som glömmer eller medvetet undlåter att tillföra kroppen den näring den behöver ska om nödvändigt tvångsmatas. Om ännu nödvändigare sondmatas. Om ännu nödvändigare fråntas alla typer av skrivmaterial och låsas in i ett rum med havsutsikt och fyra plåtar färska vaniljbullar. Börjar författarna i riket likna den på bilden och dessutom skriva mer än tre romaner, femtionio noveller, sjutton litterära artiklar och minst fyra romaner under pseudonym per år kommer de ovillkorligen hållas under uppsikt.
Detta var en bulla från Kungen.
söndag 22 april 2007
Kungen möter gräsrot i trädgården
Det var en dag, en inte helt ovanlig dag, då Kungen spankulerade i slottsträdgården och luktade på blommorna som sköt upp som missiler ur den kungliga myllan. En liten gosse hade förirrat sig in i trädgården och satt som en liten skulptur mellan påskliljorna och penséerna. Kungen trodde först att det var en konstnärlig installation och gick runt verket några varv och tyckte att det minsann var ett festligt initiativ från vem den än månde vara att ge sig på att smycka den redan överdådigt smyckade trädgården. Just som Kungen skulle knacka i den lille gossens huvud för att se om den trevliga installationen möjligen var gjord av gips eller papier maché tittade den lille gossen upp och frågade:
- Varför är du kung när du är tjej?
Kungen blev kungligt förvånad av att höra installationen tala och tänkte först att den var av ett mer avancerat slag med inbyggd bandspelare. Di är ju så vansinnigt påhittiga di där konstnärerna, tänkte kungen.
- Måste man inte ha snopp för att vara kung? Frågade den linluggade gossen och reste sig upp.
Kungen började ana att det kanske eventuellt rörde sig om en riktig liten människa trots allt och tänkte att det var lika bra att svara för att se om den kunde föra en konversation. Då borde det med all säkerhet vara fastställt om det rörde sig om en människa eller inte. Och människor kunde ju för all del vara trevliga de med, tänkte kungen.
- På A svarar jag för att jag vill det. Och på B svarar jag att man verkligen inte måste ha snopp för så många saker här i världen egentligen.
- Vad måste man ha det för då?
- Det kommer du till din förmodade glädje att upptäcka själv en vacker dag, får vi hoppas. Men eftersom kung alltid är lite mer och lite bättre än drottning så hade jag inte lust att vara drottning. Skulle du vilja vara drottning?
- Nä…
- Nä, där ser du! Och eftersom det är så att man sällan får något i livet utan måste ta det man vill ha, så kan man lika gärna ta det bästa. Eller hur?
- Jo, kanske.
- Om du kom in i en godisaffär som hade en geléråtta som vägde fem kilo och du bara fick ta en enda sak skulle du väl inte ta en pytteliten råtta?
- Nä, kanske.
- Då så.
- Men om du är kung, ska du inte ha någon drottning då?
- Hm… Alla killar jag frågat vill bara vara kung, men den platsen är ju redan tagen. Och nån drottning vill jag inte ha.
- Men vad händer om alla bara vill vara kungar då?
- Tja… Då blir det som i en italiensk riksdag eller en amerikansk presidentkampanj. Och då vinner den som har mest pengar.
- Jaha… svarade den lille gossen och tittade storögt först på den kloka regenten och därefter ner i sin ficka för att räkna sina tillgångar. Han såg bekymrat på sina tre enkronor och två femtioöringar.
- Varför är du kung när du är tjej?
Kungen blev kungligt förvånad av att höra installationen tala och tänkte först att den var av ett mer avancerat slag med inbyggd bandspelare. Di är ju så vansinnigt påhittiga di där konstnärerna, tänkte kungen.
- Måste man inte ha snopp för att vara kung? Frågade den linluggade gossen och reste sig upp.
Kungen började ana att det kanske eventuellt rörde sig om en riktig liten människa trots allt och tänkte att det var lika bra att svara för att se om den kunde föra en konversation. Då borde det med all säkerhet vara fastställt om det rörde sig om en människa eller inte. Och människor kunde ju för all del vara trevliga de med, tänkte kungen.
- På A svarar jag för att jag vill det. Och på B svarar jag att man verkligen inte måste ha snopp för så många saker här i världen egentligen.
- Vad måste man ha det för då?
- Det kommer du till din förmodade glädje att upptäcka själv en vacker dag, får vi hoppas. Men eftersom kung alltid är lite mer och lite bättre än drottning så hade jag inte lust att vara drottning. Skulle du vilja vara drottning?
- Nä…
- Nä, där ser du! Och eftersom det är så att man sällan får något i livet utan måste ta det man vill ha, så kan man lika gärna ta det bästa. Eller hur?
- Jo, kanske.
- Om du kom in i en godisaffär som hade en geléråtta som vägde fem kilo och du bara fick ta en enda sak skulle du väl inte ta en pytteliten råtta?
- Nä, kanske.
- Då så.
- Men om du är kung, ska du inte ha någon drottning då?
- Hm… Alla killar jag frågat vill bara vara kung, men den platsen är ju redan tagen. Och nån drottning vill jag inte ha.
- Men vad händer om alla bara vill vara kungar då?
- Tja… Då blir det som i en italiensk riksdag eller en amerikansk presidentkampanj. Och då vinner den som har mest pengar.
- Jaha… svarade den lille gossen och tittade storögt först på den kloka regenten och därefter ner i sin ficka för att räkna sina tillgångar. Han såg bekymrat på sina tre enkronor och två femtioöringar.
torsdag 19 april 2007
Kungen återgår till samtal med döda och konfronterar Nils Otto Andersson från Fensbols socken
En konung bör bör kunna tala latin med de lärde och med bönder på bönders vis. Detta är givetvis ingen match för denna vår konung, som för övrigt tycks klara det mesta. I varje fall enligt kungarikets standard. För denna konung tycks intet främmande, högt som lågt, långt som kort, Figge som Josefsson. Till de mer förbryllande kungliga kontakterna hör emellertid det ni just ska till att läsa.
– Hörrödu Nils Otto, var det verkligen sant det där du tutade i godsägare Lewenhaupt om dina förehavanden med hans piga?
– Nja…hehe…hah..hoohoo…jodå, för fan söllu så att vad hetter dä, dä varrä!
– Jag tycker inte du ser särskilt sanningsenlig ut just nu nämligen.
– Hoohoo...jasså du säger dä du…
– Seså karl, skärp till dig lite nu va. Du sitter ju och tramsar som en galen värmlänning hög på fryksdalskt hemkört!
– Ärrä du som ä han den däringa rättsskiparn di kallern?
– Qué? De quoi parlez vous? Och HAN? Är du blind karl?! Har du sett en karl med liknande bokmärkesänglalockar som mina? Va?!
– Hehe…nälu sägert sö har jä föl int dä. Men en sågg fan int möe i Fennsbol vettu!
– Hm…
Fröken Kung kliar sig med det kungliga pekfingret i den högra kungliga tinningen. Runt, runt far de, bokmärkesänglalockarna. De kungliga tankarna uppehåller sig vid funderingar om huruvida den arme mannen verkligen har hela stallet fullt, om hissen går ändå upp, eller om möjligen en och annan skruv lämnats därhän i själva hopsättandet av den samme. De kungliga tankarna finner emellertid den arme saten på något besynnerligt vis ganska roande,ja, nästan charmerande till och med.
– Ja, men ärru ho den däringa som kommer på den yttersta dagen å tvenger en te å säge en masse saker söm en ljög öm när en va på jola?
– Hm…
Fröken Kung kliar återigen med det kungliga pekfingret i de kungliga bokmärkesänglalockarna och funderar på vem denne man är, hur hon hamnade där och vad fan hon egentligen ska svara på det.
Hon harklar sig kungligt och fortsätter så:
– Ja, mitt barn, kan tänkas är jag just hon.
Fröken Kung får här något gudomligt i sin röst och blir nästan själv rörd till tårar då hon inser vidden av den arme mannens längtan efter högre makter att vägledas av.
- Jag ska samla in de lamm som kommit på villovägar förstår du. Och initierade källor förtäljer mig att du var ett av dessa lamm.
– Hm…tänk att en allri får va rektit gla… Å den där jäddra piga, ho vellet ju sjöl! Int fan behövt ja tveng mä påna! Ho skrek ätter mä - ta mä, ta mä te himmelen Nils Otto! Å en gör så gött en kan... Jag tog na int te himmelen, men jag tog na te höskuln. Å jäddrar va gla ho ble. Ho sjöng i högan sky å skrek åh gud åh gud. Dä va nö rellischöst i öga påna, dä löver ja!
– Och detta föranledde din utsaga till den gode godsägaren om att det var den obefläckade avelsen pigan hade drabbats av?
– Ja…jo…
– Ja men då så, då är ju allt i sin ordning. Men du bör komma ihåg att om en kvinna skriker på gud i dessa lägen så är det inte nödvändigtvis för att hon har mött gud. Det kan lika gärna vara för att hon insåg att hon hade glömt köpa de där skorna som hon hade tittat på i ett halvår och som var på rea bara denna enda dag.
Fröken Kung lämnar platsen med två stora tovor i de kungliga bokmärkesängellockarna som den mycket förbryllade monarken fått då hennes lika förbryllade kungliga fingrar tvinnats kring det minst lika förbryllade kungliga håret.
– Hörrödu Nils Otto, var det verkligen sant det där du tutade i godsägare Lewenhaupt om dina förehavanden med hans piga?
– Nja…hehe…hah..hoohoo…jodå, för fan söllu så att vad hetter dä, dä varrä!
– Jag tycker inte du ser särskilt sanningsenlig ut just nu nämligen.
– Hoohoo...jasså du säger dä du…
– Seså karl, skärp till dig lite nu va. Du sitter ju och tramsar som en galen värmlänning hög på fryksdalskt hemkört!
– Ärrä du som ä han den däringa rättsskiparn di kallern?
– Qué? De quoi parlez vous? Och HAN? Är du blind karl?! Har du sett en karl med liknande bokmärkesänglalockar som mina? Va?!
– Hehe…nälu sägert sö har jä föl int dä. Men en sågg fan int möe i Fennsbol vettu!
– Hm…
Fröken Kung kliar sig med det kungliga pekfingret i den högra kungliga tinningen. Runt, runt far de, bokmärkesänglalockarna. De kungliga tankarna uppehåller sig vid funderingar om huruvida den arme mannen verkligen har hela stallet fullt, om hissen går ändå upp, eller om möjligen en och annan skruv lämnats därhän i själva hopsättandet av den samme. De kungliga tankarna finner emellertid den arme saten på något besynnerligt vis ganska roande,ja, nästan charmerande till och med.
– Ja, men ärru ho den däringa som kommer på den yttersta dagen å tvenger en te å säge en masse saker söm en ljög öm när en va på jola?
– Hm…
Fröken Kung kliar återigen med det kungliga pekfingret i de kungliga bokmärkesänglalockarna och funderar på vem denne man är, hur hon hamnade där och vad fan hon egentligen ska svara på det.
Hon harklar sig kungligt och fortsätter så:
– Ja, mitt barn, kan tänkas är jag just hon.
Fröken Kung får här något gudomligt i sin röst och blir nästan själv rörd till tårar då hon inser vidden av den arme mannens längtan efter högre makter att vägledas av.
- Jag ska samla in de lamm som kommit på villovägar förstår du. Och initierade källor förtäljer mig att du var ett av dessa lamm.
– Hm…tänk att en allri får va rektit gla… Å den där jäddra piga, ho vellet ju sjöl! Int fan behövt ja tveng mä påna! Ho skrek ätter mä - ta mä, ta mä te himmelen Nils Otto! Å en gör så gött en kan... Jag tog na int te himmelen, men jag tog na te höskuln. Å jäddrar va gla ho ble. Ho sjöng i högan sky å skrek åh gud åh gud. Dä va nö rellischöst i öga påna, dä löver ja!
– Och detta föranledde din utsaga till den gode godsägaren om att det var den obefläckade avelsen pigan hade drabbats av?
– Ja…jo…
– Ja men då så, då är ju allt i sin ordning. Men du bör komma ihåg att om en kvinna skriker på gud i dessa lägen så är det inte nödvändigtvis för att hon har mött gud. Det kan lika gärna vara för att hon insåg att hon hade glömt köpa de där skorna som hon hade tittat på i ett halvår och som var på rea bara denna enda dag.
Fröken Kung lämnar platsen med två stora tovor i de kungliga bokmärkesängellockarna som den mycket förbryllade monarken fått då hennes lika förbryllade kungliga fingrar tvinnats kring det minst lika förbryllade kungliga håret.
måndag 16 april 2007
Författaren
En mer eller mindre vanlig dag på slottet skulle Kungen liva upp tillvaron som stundom kunde bli kungligt enahanda. Jag tror jag ska skriva en bok, tänkte Kungen. Det är inte så förbannat noga vad den handlar om, tänkte hon också. Kungen vände och vred på sina tankar en stund. Lät de kungliga fingrarna snurra runt i de blonda bokmärkesänglalockarna en stund. Lät smaka på titlar en stund.
Men det finns ju redan så förbaskat många böcker, tänkte Kungen. Ska man synas i bruset får man väl använda lite knep, tänkte Kungen. Kändisar går alltid hem, tänkte kungen. Då får man en gratis biljett till rampljuset, tänkte Kungen.
Författaren! Den ska heta författaren, tänkte kungen och började.
Det var en gång en ung man som skrev böcker. Den unge mannen var till utseendet anemisk, såg nervklen ut och hade en flackande blick och händer som man inte behövde känna för att förstå att de dröp av handsvett. Nervös handsvett. Den unge författaren siktade på en karriär som författare - han var ödesbestämd att bli det, så mycket visste han. Men det var bara ett hinder. Han hette Gustavsson. Och hur långt kommer man på det namnet, tänkte den unge mannen. Nej, han fick nog lov att fixa ett namn som lät litterärt. Något som skulle platsa i framtidens kanon. Något som folk kom ihåg. Något som fick människor att fundera på hans urspung och därmed omge honom av en viss mystik. Han tänkte och tänkte.
Ahndoril tänkte han till slut, det låter lagomt mystiskt! Låt vara att det konnoterar huvudvärkstabletter eller medel för tarmproblem. Saken var biff. Och nu kunde karriären ta fart. Han skrev och skrev, men blev trots sitt namn inte känd för den stora massan. Och det är ju den stora massan som ger den stora kosingen. En fru behövdes, en med ett lika exotiskt klingande namn. Den unge författaren fann sin gemål och också den saken var biff. Det började likna biff stroganoff, det var bara gästerna som fattades.
Då kom den bleke och nervöst stirrande unge författaren på hur han minsann skulle penetrera den stora massan. Han skulle dra till med det enda som räknas i våra dagar - kändisfaktorn. Jag skriver om vår store gud, tänkte han, det kommer öppna grindarna till autostradan som leder rakt in i mediagapet - till de heliga TV-sofforna och smaskiga löpsedlarna.
Regissören. Den ska heta regissören tänkte han.
Kungen kände sig mycket nöjd över sin häpnadsväckande kreativitet. Tänk att människor kan komma på såna snilledrag, tänkte Kungen. Men jag måste kanske byta namn förstås. Fröken Kung är lite för vanligt för att slå i hyllorna. Kungen tänkte en stund. Och en stund till. Anna Alvedon. Therése Treo. Belinda Bamyl. Molly Molipect. Lisa Litium. Viveka Viagra. Viveka Viagra fick det bli! Det lät lagomt potent, tänkte Kungen och tog en chokladpralin som belöning för sitt stordåd.
Men det finns ju redan så förbaskat många böcker, tänkte Kungen. Ska man synas i bruset får man väl använda lite knep, tänkte Kungen. Kändisar går alltid hem, tänkte kungen. Då får man en gratis biljett till rampljuset, tänkte Kungen.
Författaren! Den ska heta författaren, tänkte kungen och började.
Det var en gång en ung man som skrev böcker. Den unge mannen var till utseendet anemisk, såg nervklen ut och hade en flackande blick och händer som man inte behövde känna för att förstå att de dröp av handsvett. Nervös handsvett. Den unge författaren siktade på en karriär som författare - han var ödesbestämd att bli det, så mycket visste han. Men det var bara ett hinder. Han hette Gustavsson. Och hur långt kommer man på det namnet, tänkte den unge mannen. Nej, han fick nog lov att fixa ett namn som lät litterärt. Något som skulle platsa i framtidens kanon. Något som folk kom ihåg. Något som fick människor att fundera på hans urspung och därmed omge honom av en viss mystik. Han tänkte och tänkte.
Ahndoril tänkte han till slut, det låter lagomt mystiskt! Låt vara att det konnoterar huvudvärkstabletter eller medel för tarmproblem. Saken var biff. Och nu kunde karriären ta fart. Han skrev och skrev, men blev trots sitt namn inte känd för den stora massan. Och det är ju den stora massan som ger den stora kosingen. En fru behövdes, en med ett lika exotiskt klingande namn. Den unge författaren fann sin gemål och också den saken var biff. Det började likna biff stroganoff, det var bara gästerna som fattades.
Då kom den bleke och nervöst stirrande unge författaren på hur han minsann skulle penetrera den stora massan. Han skulle dra till med det enda som räknas i våra dagar - kändisfaktorn. Jag skriver om vår store gud, tänkte han, det kommer öppna grindarna till autostradan som leder rakt in i mediagapet - till de heliga TV-sofforna och smaskiga löpsedlarna.
Regissören. Den ska heta regissören tänkte han.
Kungen kände sig mycket nöjd över sin häpnadsväckande kreativitet. Tänk att människor kan komma på såna snilledrag, tänkte Kungen. Men jag måste kanske byta namn förstås. Fröken Kung är lite för vanligt för att slå i hyllorna. Kungen tänkte en stund. Och en stund till. Anna Alvedon. Therése Treo. Belinda Bamyl. Molly Molipect. Lisa Litium. Viveka Viagra. Viveka Viagra fick det bli! Det lät lagomt potent, tänkte Kungen och tog en chokladpralin som belöning för sitt stordåd.
fredag 13 april 2007
Janne Josefsson gräver efter skjutjärn på slottet
En ganska vanlig dag satt Kungen vid sitt fönster och funderade ut nya stordåd. Det var en tung börda att vara konung, så tung att kungen ibland funderade på att sadla om till något mer ansvarsfritt. Försvarsminster, Landshövding eller styrelseledamot kanske. Plötsligt ringde det i den kungliga porttelefonen. Kungen drog i ett sidensnöre och sa "hallå?"
- Jag heter Janne Josefsson och kommer från Uppdrag Granskning. Jag har hört att det förekommer både hybris, megalomani och besserwissermentalitet innanför slottets väggar.
- Så du har hittat hem menar du?
- Öh? Va?
Journalisten blev tyst en stund innan han fortsatte:
- Jag skulle vilja komma in och gå till botten med det här. Går det för sig?
- Är du vaccinerad mot ebola? Annars kanske du ska ha munskydd på dig. Varsågod och stig på.
Inte långt efter dök Janne Josefsson upp iförd gasmask och plasthandskar. Kungen försökte frammana en hostattack och kved ljudligt alltmedan hon rullade med de kungliga ögonen.
- Vad menar du med att kalla dig kung? Har du några papper på det? Har du någon utbildning för det här? Tycker du inte att det är att förhäva dig att gå ut med att du är kung med ett eget rike? Kan du se folk i ögonen och fortfarande hävda att du är kung?
- Hörrödu, Janne. Nu har du väl ändå fått något om bakfoten. Man har inga papper på att man är kung, och det finns inga kurser för det heller, inte ens på kvällstid på Komvux.
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Det är ju så att Kung blir man av börd. Och har man ingen börd får man göra sig själv till Kung. Det är ju så att regeringen dessutom förespråkar valfrihet, inte sant?
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Dessutom är det så att Figge har följt mig en himla massa år nu. Vi spelar in en film sörru. Mitt enda krav är att den ska visas medan jag fortfarande är i livet. Det är ju nästan synd om grabben vet du, allt han fått utstå nu när det blåser hårt i mediavärlden. Men han kommer få upprättelse efter min film. Jag har nämligen som krav att jag ska redigera den själv. Man har väl gått i mediaträning.
Kungligt skratt ekar över salen.
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Men snälla nån! Har det hakat upp sig? Har det hakat upp sig upp sig upp sig?
Svetten rinner nerför Janne Josefssons ansikte och gasmasken ser ut att nästan kväva honom.
- Du kan ta av dig den där. Jag skojade bara, säger kungen och stoppar en pralin i det kungliga gapet.
Journalisten tar tacksamt av sig masken och torkar svetten från ansiktet.
- Det är fågelinfluensan jag har, säger Kungen och hostar och tar sig för bröstet i en spelad andnösdattack som får fart på journalistens ben.
- Det här är inte det sista du ser av mig! Så här får det inte gå till! Och allt som sagts härinne finns på band!
Kungen återgick till sin plats i fönstret som om detta avbrott aldrig inträffat. Gräset började bli grönt. Poesin började spira i det kungliga sinnet. Lyriska lärkors läten ringde i de kungliga öronen. Jag ska nog ringa Figge så han kommer hit och dokumenterar lite, tänkte Kungen. Det känns som om det är stordåd på gång.
- Jag heter Janne Josefsson och kommer från Uppdrag Granskning. Jag har hört att det förekommer både hybris, megalomani och besserwissermentalitet innanför slottets väggar.
- Så du har hittat hem menar du?
- Öh? Va?
Journalisten blev tyst en stund innan han fortsatte:
- Jag skulle vilja komma in och gå till botten med det här. Går det för sig?
- Är du vaccinerad mot ebola? Annars kanske du ska ha munskydd på dig. Varsågod och stig på.
Inte långt efter dök Janne Josefsson upp iförd gasmask och plasthandskar. Kungen försökte frammana en hostattack och kved ljudligt alltmedan hon rullade med de kungliga ögonen.
- Vad menar du med att kalla dig kung? Har du några papper på det? Har du någon utbildning för det här? Tycker du inte att det är att förhäva dig att gå ut med att du är kung med ett eget rike? Kan du se folk i ögonen och fortfarande hävda att du är kung?
- Hörrödu, Janne. Nu har du väl ändå fått något om bakfoten. Man har inga papper på att man är kung, och det finns inga kurser för det heller, inte ens på kvällstid på Komvux.
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Det är ju så att Kung blir man av börd. Och har man ingen börd får man göra sig själv till Kung. Det är ju så att regeringen dessutom förespråkar valfrihet, inte sant?
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Dessutom är det så att Figge har följt mig en himla massa år nu. Vi spelar in en film sörru. Mitt enda krav är att den ska visas medan jag fortfarande är i livet. Det är ju nästan synd om grabben vet du, allt han fått utstå nu när det blåser hårt i mediavärlden. Men han kommer få upprättelse efter min film. Jag har nämligen som krav att jag ska redigera den själv. Man har väl gått i mediaträning.
Kungligt skratt ekar över salen.
- Kan du svara på min fråga. Vad menar du med att kalla dig kung? Tycker du att det är rätt att gå på som du gör?
- Men snälla nån! Har det hakat upp sig? Har det hakat upp sig upp sig upp sig?
Svetten rinner nerför Janne Josefssons ansikte och gasmasken ser ut att nästan kväva honom.
- Du kan ta av dig den där. Jag skojade bara, säger kungen och stoppar en pralin i det kungliga gapet.
Journalisten tar tacksamt av sig masken och torkar svetten från ansiktet.
- Det är fågelinfluensan jag har, säger Kungen och hostar och tar sig för bröstet i en spelad andnösdattack som får fart på journalistens ben.
- Det här är inte det sista du ser av mig! Så här får det inte gå till! Och allt som sagts härinne finns på band!
Kungen återgick till sin plats i fönstret som om detta avbrott aldrig inträffat. Gräset började bli grönt. Poesin började spira i det kungliga sinnet. Lyriska lärkors läten ringde i de kungliga öronen. Jag ska nog ringa Figge så han kommer hit och dokumenterar lite, tänkte Kungen. Det känns som om det är stordåd på gång.
torsdag 12 april 2007
Konungen nedstiger i jordens mörkaste inre
– Hörrödu Adolf, din gamla galosch. Vad fan var det för fel på dig egentligen?
– Eh…was menar du?
– Har du ställt dig den frågan? Va? Ta ur den där bruna näsduken ur munnen när du talar till mig!
– Eh…ich bin..ich bin so allein…so allein und so klein…
– Och vem fan kan du tacka det för? Tror du man blir mindre ensam om man håller på som du? Va?! Människan är förresten ensam hur än hon bär sig åt.
– Eh.. freulein König, jag förstår inte frågan.
– Ska jag bokstavera åt dig din surkålsillitterat?
– Ni är så brysk, unga Fröken.
– Ha! Brysk och brysk. Jag vet hur en snorjärs ska dras, helt enkelt! Ni är för övrigt så tysk, mein Herr.
Kungligt skratt ekar i den mörkaste av grottor där inga kungliga skosulor tidigare satt sina spår.
– Jag ville bli arkitekt… Konstnär ville ich bli!
– Man vill bli konstnär, i brist därpå arkitekt, i brist därpå rikskansler, i brist därpå landsfader och diktator. Man vill ingiva människorna någon slags ordning. Själen ryser för röran och vill ha kontroll till vad pris som helst.
Det kungliga skrattet ekar än högre och Fröken Kung får den stackars mannen att skälva när hon spänner sin kungsblåa högnordiska isande blick i hans flackande vattniga lågtyska.
– Jag ville bara bli någon. Vara någon…Någon!!!
Adolf brister ut i en hjärtskärande gråt.
– Såja, sluta sjåpa dig karl! Det var ju förbannat synd att du inte behagade födas i vår tid, det finns enklare sätt idag nämligen.
– Jasså? Säger du det? Hur? Was? Berätta schöne freulein!! Ich bin so fasansgefullt nyfiken!
– Ja, och så är det ju det där…du byggde ju dig ett eget litet Megalomanienborg, och inte så jäkla litet heller för den delen. Men du missade en viktig sak, förstår du lille Adde. För ska man ha ett Megalomanienborg så får man ha IMAGINÄRA medborgare! Din ärthjärna! Jag tror inte att det bara var det där misslyckade konstnärskapet som fattades där uppe du.
Fröken Kung pekar med det kungliga pekfingret på den stackars mannens panna.
– Men idag finns det annat sörru, och det skulle ha passat dig lilla gubben! Det handlar om dokusåpor förstår du.
- Dokusopor?
- D O K U S Å P O R! Och du hade gjort dig jävligt bra i en sån. Man smäcker ihop en samling dårar och låter dem göra ingenting tills de drivs till vansinne och börjar göra vad som helst. Under tiden står producenterna och gnuggar sina händer eftersom de tjänar multum och får dessutom nöjet att se människor förnedra sig hur mycket som helst, samtidigt som socialantropolgerna har fältet fritt att gratis studera människans verkliga natur.
– Vad sagst du? Är det verklich sant? Det låter ju fantastich!!
– Ja, och du hade kunnat få en egen; fångarna på Auschwitz, eller Treblinka Island, eller varför inte Big Kansler? Det hade varit en hit för dig. Sedan hade du fått stå i baren i Torneträsk, i Säffle, Värnamo och andra exotiska ställen och motta folkets beundrande blickar. Va, vore inte det nåt?!
– Åhhhh…jag ferschtår att du bist ein König!! Du bist sååå klok sååå klok! Varum bist du nicht die Präsident of USA?
– Sorry Adolf, smicker will get you no where… det är dags nu. Time is up, eller ska jag säga down?
Det kungliga skrattet ekar ånyo över grottsalen och den uppmärksamme kan se att det i den konungsliga tankeverksamheten försiggår saker som har med stjärnor och ränder att göra.
Ett gnisslande läte hörs när Fröken Kung sakta vevar ner korgen i vilken en förbryllad före detta Rikskansler tittar upp, alltmedan korgen fortsätter sin bana ner i Jordens magma och Fröken Kung brister ut i sång: Sudda sudda sudda sudda bort din sura min, muuuunnen den ska skratta och va gla, munnen den ska sjunga tralla–la!
Vid en första anblick kan vår regent här synas grym och nästan sadistisk, men kanske finns det någon slags rättvisa – en som ger oss det vi behöver och det vi är värda, vare sig det kommer nu eller sedan. Vi får inte glömma alla de goda gärningar som vår konung trots allt utför, när den kungliga andan faller på.
– Eh…was menar du?
– Har du ställt dig den frågan? Va? Ta ur den där bruna näsduken ur munnen när du talar till mig!
– Eh…ich bin..ich bin so allein…so allein und so klein…
– Och vem fan kan du tacka det för? Tror du man blir mindre ensam om man håller på som du? Va?! Människan är förresten ensam hur än hon bär sig åt.
– Eh.. freulein König, jag förstår inte frågan.
– Ska jag bokstavera åt dig din surkålsillitterat?
– Ni är så brysk, unga Fröken.
– Ha! Brysk och brysk. Jag vet hur en snorjärs ska dras, helt enkelt! Ni är för övrigt så tysk, mein Herr.
Kungligt skratt ekar i den mörkaste av grottor där inga kungliga skosulor tidigare satt sina spår.
– Jag ville bli arkitekt… Konstnär ville ich bli!
– Man vill bli konstnär, i brist därpå arkitekt, i brist därpå rikskansler, i brist därpå landsfader och diktator. Man vill ingiva människorna någon slags ordning. Själen ryser för röran och vill ha kontroll till vad pris som helst.
Det kungliga skrattet ekar än högre och Fröken Kung får den stackars mannen att skälva när hon spänner sin kungsblåa högnordiska isande blick i hans flackande vattniga lågtyska.
– Jag ville bara bli någon. Vara någon…Någon!!!
Adolf brister ut i en hjärtskärande gråt.
– Såja, sluta sjåpa dig karl! Det var ju förbannat synd att du inte behagade födas i vår tid, det finns enklare sätt idag nämligen.
– Jasså? Säger du det? Hur? Was? Berätta schöne freulein!! Ich bin so fasansgefullt nyfiken!
– Ja, och så är det ju det där…du byggde ju dig ett eget litet Megalomanienborg, och inte så jäkla litet heller för den delen. Men du missade en viktig sak, förstår du lille Adde. För ska man ha ett Megalomanienborg så får man ha IMAGINÄRA medborgare! Din ärthjärna! Jag tror inte att det bara var det där misslyckade konstnärskapet som fattades där uppe du.
Fröken Kung pekar med det kungliga pekfingret på den stackars mannens panna.
– Men idag finns det annat sörru, och det skulle ha passat dig lilla gubben! Det handlar om dokusåpor förstår du.
- Dokusopor?
- D O K U S Å P O R! Och du hade gjort dig jävligt bra i en sån. Man smäcker ihop en samling dårar och låter dem göra ingenting tills de drivs till vansinne och börjar göra vad som helst. Under tiden står producenterna och gnuggar sina händer eftersom de tjänar multum och får dessutom nöjet att se människor förnedra sig hur mycket som helst, samtidigt som socialantropolgerna har fältet fritt att gratis studera människans verkliga natur.
– Vad sagst du? Är det verklich sant? Det låter ju fantastich!!
– Ja, och du hade kunnat få en egen; fångarna på Auschwitz, eller Treblinka Island, eller varför inte Big Kansler? Det hade varit en hit för dig. Sedan hade du fått stå i baren i Torneträsk, i Säffle, Värnamo och andra exotiska ställen och motta folkets beundrande blickar. Va, vore inte det nåt?!
– Åhhhh…jag ferschtår att du bist ein König!! Du bist sååå klok sååå klok! Varum bist du nicht die Präsident of USA?
– Sorry Adolf, smicker will get you no where… det är dags nu. Time is up, eller ska jag säga down?
Det kungliga skrattet ekar ånyo över grottsalen och den uppmärksamme kan se att det i den konungsliga tankeverksamheten försiggår saker som har med stjärnor och ränder att göra.
Ett gnisslande läte hörs när Fröken Kung sakta vevar ner korgen i vilken en förbryllad före detta Rikskansler tittar upp, alltmedan korgen fortsätter sin bana ner i Jordens magma och Fröken Kung brister ut i sång: Sudda sudda sudda sudda bort din sura min, muuuunnen den ska skratta och va gla, munnen den ska sjunga tralla–la!
Vid en första anblick kan vår regent här synas grym och nästan sadistisk, men kanske finns det någon slags rättvisa – en som ger oss det vi behöver och det vi är värda, vare sig det kommer nu eller sedan. Vi får inte glömma alla de goda gärningar som vår konung trots allt utför, när den kungliga andan faller på.
tisdag 10 april 2007
Råd uppifrån
Och på den åttonde dagen nedsteg Gud till människorna. Åtminstone en av dem. Kan tänkas för att ingjuta något av den gudomliga inspirationen i konungen. Kan tänkas för något helt annat. För även en konung kan stå rådvill inför livets labyrinter och då finna sig nödgad att ta råd uppifrån.
Se bara, och notera särskilt lättheten och lekfullheten med vilken vår konung tar sig an de verkligt svåra frågorna.
Gud: Får jag be om största möjliga tyssssstnad.
Fröken Kung: Sjäääälvklart, kära du! Ber du riktigt snällt så! Jag kan minsann tiga som muren. Inte ett ord ska komma över dessa kungliga läppar! Det har du mitt ord på. Och en konungs ord är inte ett ord vilket som helst!
Gud: Schjjjjj….jag ber, Fröken
Fröken Kung: Ja, jag säger inte ett ord, så har jag inget sagt! Jag tiger som muren, den kinesiska. Att tala är silver men tiga är guld. Och tääääänk så mycket guld jag har i min skattkista du! Det har jag tigit mig till du! Minsann.
Gud: T Y S T N A D – om jag får be!
Fröken Kung: Är det nån som kan hålla tand för tunga så är det banne mig jag! Se bara, man sätter tanden framför tungan och biter ihop bestämt och med kraft.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!!! Fan också... Man ska inte ha tungan emellan. Där höll jag minsann på att bita av de ädlare delarna av det kungliga talorganet. Det kunde ju ha slutat riktigt illa hörrödu lilla gubben. Kan du blåsa lite tror du?
Gud: Jisses…
Fröken Kung: Nåväl, inte ett ord som sagt, kommer över dessa läppar. Inte ett ord sa jag! Jag säger ingenting. Du kommer inte att höra ett ord från mig. Jag lovar och svär på den helige ande.
* Fröken Kung brister ut i en lyrisk sång som dånar över hela kungariket: Tystare kan ingen vara än guds lilla kungaskara, stjärnan ej på himlafästet kungen ej i trygga nästet.*
Gud: TYST MÄNNISKA!!!!
Fröken Kung: VA?! Vad säger du din gamle skäggök!? Kallar du mig människa? Jag är ju för bövelen K U N G!!!! Försvinn ur mitt kungarike din övervintrade hippie! Och raka av dig det där skägget när du kommer hem, så man hör vad du säger människa! Och det är inte särskilt snyggt vill jag bara tala om, även om det passar till den där särken förstås. Hm… phöö! … Komma här och tro att man kan bete sig hur som helst. Inget är sig likt längre. Folk saknar hyfs. Respekt. Och nu menar jag inte den sortens respekt som hänger i ett guldhalsband som ser ut att ha varit ankarkätting på någon överklasskärings lyxjakt. Verklig respekt verkar ha runnit ut ur folks beteenden. Men vem ska man fråga, när man inte får de svar man vill ha? Det slutar alltid med samma sak – ska man få något gjort ordentligt så får man göra det själv!
Det gud borde ha gjort annorlunda är att istället be Fröken Kung att tala, eller ännu hellre – kräva det. Per automatik slås den kungliga motvillighetsbromsen på vid alla former av påbud och befallningar och kungen vägrar på sitt konungsliga vis att utföra vad det än månde vara. Ryktet säger att konungen till och med vägrat äta choklad då Werner Wögeli (i salig åminnelse) på en galen galamiddag lär ska ha tvingat kungen att smaka på en nyimporterad fransk årgångschoklad.
Man kan tycka att gud, om han nu är upphov till alltings skapelse borde ha vetat detta. Men vad vet jag. Jag är blott en ödmjuk citron. Förlåt, jag menar ciceron.
Se bara, och notera särskilt lättheten och lekfullheten med vilken vår konung tar sig an de verkligt svåra frågorna.
Gud: Får jag be om största möjliga tyssssstnad.
Fröken Kung: Sjäääälvklart, kära du! Ber du riktigt snällt så! Jag kan minsann tiga som muren. Inte ett ord ska komma över dessa kungliga läppar! Det har du mitt ord på. Och en konungs ord är inte ett ord vilket som helst!
Gud: Schjjjjj….jag ber, Fröken
Fröken Kung: Ja, jag säger inte ett ord, så har jag inget sagt! Jag tiger som muren, den kinesiska. Att tala är silver men tiga är guld. Och tääääänk så mycket guld jag har i min skattkista du! Det har jag tigit mig till du! Minsann.
Gud: T Y S T N A D – om jag får be!
Fröken Kung: Är det nån som kan hålla tand för tunga så är det banne mig jag! Se bara, man sätter tanden framför tungan och biter ihop bestämt och med kraft.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!!! Fan också... Man ska inte ha tungan emellan. Där höll jag minsann på att bita av de ädlare delarna av det kungliga talorganet. Det kunde ju ha slutat riktigt illa hörrödu lilla gubben. Kan du blåsa lite tror du?
Gud: Jisses…
Fröken Kung: Nåväl, inte ett ord som sagt, kommer över dessa läppar. Inte ett ord sa jag! Jag säger ingenting. Du kommer inte att höra ett ord från mig. Jag lovar och svär på den helige ande.
* Fröken Kung brister ut i en lyrisk sång som dånar över hela kungariket: Tystare kan ingen vara än guds lilla kungaskara, stjärnan ej på himlafästet kungen ej i trygga nästet.*
Gud: TYST MÄNNISKA!!!!
Fröken Kung: VA?! Vad säger du din gamle skäggök!? Kallar du mig människa? Jag är ju för bövelen K U N G!!!! Försvinn ur mitt kungarike din övervintrade hippie! Och raka av dig det där skägget när du kommer hem, så man hör vad du säger människa! Och det är inte särskilt snyggt vill jag bara tala om, även om det passar till den där särken förstås. Hm… phöö! … Komma här och tro att man kan bete sig hur som helst. Inget är sig likt längre. Folk saknar hyfs. Respekt. Och nu menar jag inte den sortens respekt som hänger i ett guldhalsband som ser ut att ha varit ankarkätting på någon överklasskärings lyxjakt. Verklig respekt verkar ha runnit ut ur folks beteenden. Men vem ska man fråga, när man inte får de svar man vill ha? Det slutar alltid med samma sak – ska man få något gjort ordentligt så får man göra det själv!
Det gud borde ha gjort annorlunda är att istället be Fröken Kung att tala, eller ännu hellre – kräva det. Per automatik slås den kungliga motvillighetsbromsen på vid alla former av påbud och befallningar och kungen vägrar på sitt konungsliga vis att utföra vad det än månde vara. Ryktet säger att konungen till och med vägrat äta choklad då Werner Wögeli (i salig åminnelse) på en galen galamiddag lär ska ha tvingat kungen att smaka på en nyimporterad fransk årgångschoklad.
Man kan tycka att gud, om han nu är upphov till alltings skapelse borde ha vetat detta. Men vad vet jag. Jag är blott en ödmjuk citron. Förlåt, jag menar ciceron.
lördag 7 april 2007
Megalomanienborgs Kuriren meddelar
Natten till idag sågs gerillatrupper smyga runt utanför köptemplen beväpnade med limefrukter och en och annan gurka. Invasionen tros bero på konungens uppmaning att göra motstånd mot det utbredande dårskapet inom den så kallade Marknaden.
Personer i grannskapet säger sig inte ha reagerat på dårskapet, men desto mer på de grönklädda smygande individer som cirkulerat i området. En krisgrupp har tillkallats och en utredning tillsatts, ingen har emellertid skadats.
- Kungens uttalande kan få långtgående konsekvenser för oss, säger en representant från Marknaden. Fortsätter kungen med liknande uttalanden kan vi snart bli utan jobb. Kungen må vara enväldig, men Marknanden är överväldig.
Rykten florerar att Kungen har för avsikt att starta en egen limeodling och att detta är en PR-kupp. Vidare har grupper av frankofoner opponerat sig mot att Kungen använt den franska flaggans namn för något som på intet sätt kan bli blått, rött och vitt. Så vitt frankofonerna vet finns ingen paprika eller gurka i varken vitt eller blått. Inte ens i Frankrike.
Kungen har på grund av regentsrelaterade plikter inte kunnat nås för en kommentar.
Personer i grannskapet säger sig inte ha reagerat på dårskapet, men desto mer på de grönklädda smygande individer som cirkulerat i området. En krisgrupp har tillkallats och en utredning tillsatts, ingen har emellertid skadats.
- Kungens uttalande kan få långtgående konsekvenser för oss, säger en representant från Marknaden. Fortsätter kungen med liknande uttalanden kan vi snart bli utan jobb. Kungen må vara enväldig, men Marknanden är överväldig.
Rykten florerar att Kungen har för avsikt att starta en egen limeodling och att detta är en PR-kupp. Vidare har grupper av frankofoner opponerat sig mot att Kungen använt den franska flaggans namn för något som på intet sätt kan bli blått, rött och vitt. Så vitt frankofonerna vet finns ingen paprika eller gurka i varken vitt eller blått. Inte ens i Frankrike.
Kungen har på grund av regentsrelaterade plikter inte kunnat nås för en kommentar.
fredag 6 april 2007
Möte med det okända
Precis som vanliga människor behöver även vanliga kungar emellanåt komma ut och skaka loss de kungliga lockarna. På kungens eriksgata valde kungen att stanna till vid en pizzeria i Gällivare. I vimlet på det av gräsrötter frekventerade etablissemanget stöter kungen helt oväntat på Gustave Flaubert.
Somliga skulle säga att en beläst regent är en tillgång för kungariket. Vår regent skulle dock förmodligen hävda något i stil med att ”det är bättre med en regent som kan låtsas beläst än en som inte har tid att regera för att hon har näsan i sina böcker”. Detta antagande grundas på de observationer jag, inte för att jag försöker framställa mig som någon alls i jämförelse, gjort vid mina närgångna studier av regenten i fråga.
Nåväl, åter till Flaubert.
– Hörrödu, Monsieur Flaubert, hur var det egentligen med den där Emma Bovary, var det inte i själva verket dig själv du beskrev?
– Mais oui, bien sur, pétite Mademoiselle Roi! Där slog du huvudet på den berömda spiken - eller drog rätt ben av grodan som vi plägar säga på mina breddgrader. Var det så uppenbart menar Ni?
– Ja...jo, det var väl det... Det var den gudomliga inlevelsen med vilken du skildrade den arma kvinnans känsloliv som fick mig att undra om det inte var just på detta enkla vis.
– Mais pétite Mademoiselle Roi - Ni är så klok så klok. Ni borde skriva en bok! En klok bok. Men låt Er inte hålla på i fem år som jag gjorde med den stackars Emma. Man tröttnar.
– Ja...jo...eh...ja...jo...
Fröken Kung tappar den kungliga talförmågan för en stund, kanhända för att denna konung är alltför bekant med innebörden av ordet tröttna.
– Men pétite Mademoiselle Roi? Vad är fatt?
Fröken Kung brister ut i kunglig gråt och kungliga tårar rinner längs de kungliga kinderna, alltmedan Gustave Flaubert fortsätter till disken för att beställa en Hawaii och en stor stark.
Att ställa sig frågan varför är förvisso vad som ligger i linje med kungens egen filosofi, men emellanåt tvingas man inse att det inte finns några därför.
Vi kan här bara spekulera i huruvida det var påminnelsen om tidens obarmhärtiga flykt som gav upphov till det förlorade kungliga sanset, eller om det möjligen var tanken på det verk som kungen själv påbörjade för i runda tal ganska exakt fem år sedan, det som ligger färdigskrivet i den kungliga skrivpulpeten i väntan på den gudomliga inspirationen som ska ledsaga konungen genom det synnerligen ansträngande arbetet med en sista slutredigering.
Spännande upplösning följer när Fröken Kung har återfått det kungliga sanset och hämtat sig från vad det nu månde vara. Denna Kung är en känslig varelse och man vet aldrig när, hur eller varför en sträng plötsligt slås an som får hela kungariket att vibrera.
Somliga skulle säga att en beläst regent är en tillgång för kungariket. Vår regent skulle dock förmodligen hävda något i stil med att ”det är bättre med en regent som kan låtsas beläst än en som inte har tid att regera för att hon har näsan i sina böcker”. Detta antagande grundas på de observationer jag, inte för att jag försöker framställa mig som någon alls i jämförelse, gjort vid mina närgångna studier av regenten i fråga.
Nåväl, åter till Flaubert.
– Hörrödu, Monsieur Flaubert, hur var det egentligen med den där Emma Bovary, var det inte i själva verket dig själv du beskrev?
– Mais oui, bien sur, pétite Mademoiselle Roi! Där slog du huvudet på den berömda spiken - eller drog rätt ben av grodan som vi plägar säga på mina breddgrader. Var det så uppenbart menar Ni?
– Ja...jo, det var väl det... Det var den gudomliga inlevelsen med vilken du skildrade den arma kvinnans känsloliv som fick mig att undra om det inte var just på detta enkla vis.
– Mais pétite Mademoiselle Roi - Ni är så klok så klok. Ni borde skriva en bok! En klok bok. Men låt Er inte hålla på i fem år som jag gjorde med den stackars Emma. Man tröttnar.
– Ja...jo...eh...ja...jo...
Fröken Kung tappar den kungliga talförmågan för en stund, kanhända för att denna konung är alltför bekant med innebörden av ordet tröttna.
– Men pétite Mademoiselle Roi? Vad är fatt?
Fröken Kung brister ut i kunglig gråt och kungliga tårar rinner längs de kungliga kinderna, alltmedan Gustave Flaubert fortsätter till disken för att beställa en Hawaii och en stor stark.
Att ställa sig frågan varför är förvisso vad som ligger i linje med kungens egen filosofi, men emellanåt tvingas man inse att det inte finns några därför.
Vi kan här bara spekulera i huruvida det var påminnelsen om tidens obarmhärtiga flykt som gav upphov till det förlorade kungliga sanset, eller om det möjligen var tanken på det verk som kungen själv påbörjade för i runda tal ganska exakt fem år sedan, det som ligger färdigskrivet i den kungliga skrivpulpeten i väntan på den gudomliga inspirationen som ska ledsaga konungen genom det synnerligen ansträngande arbetet med en sista slutredigering.
Spännande upplösning följer när Fröken Kung har återfått det kungliga sanset och hämtat sig från vad det nu månde vara. Denna Kung är en känslig varelse och man vet aldrig när, hur eller varför en sträng plötsligt slås an som får hela kungariket att vibrera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
